Målning

Två århundraden, två kvinnoporträtt.
Två fascinerande kvinnoporträtt [i Johnsonsamlingen] är målade med två seklers mellanrum, av två av sin tids mest efterfrågade konstnärer, den holländske porträttören Bartolomeus van der Helst (16131670) [JJ24] och den finländske målaren Albert Edelfelt (18541905) [JJ10].
Det finns något gåtfullt i kvinnornas ansiktsuttryck, som om de båda bär på en hemlighet. Kvinnan på 1600-talsporträttet av van der Helst har ett underfundigt leende. Men, märk väl, hon ler först när man ägnar henne uppmärksamhet! Också kvinnan på Edelfelts porträtt, som är daterat 1888, ler på något sätt, men hon ler inte utåt, snarare inåt. Även hennes ögon ser inåt, blickar in, mot henne själv, fastän de är fastade snett framåt. På 1600-talsporträttet däremot riktar kvinnan blicken mot betraktaren och hon ser på världen med sina kloka ögon, även om hon verkar vilja hålla det hon ser för sig själv.
Även om kvinnan på Edelfelts porträtt blickar inåt, är bilden full av liv och tillförsikt. Van der Helst porträtt är mer återhållsamt och saktmodigt och allt ser mycket tillrättalagt ut. Detta understryks naturligtvis av att ljuset och färgerna är så diametralt olika i de båda bilderna -den mörka och dova framtoningen i van der Helsts bild mot Edelfelts ljusa och lätta färgskala, där ljuset och färgerna självklart är avgörande för totalupplevelsen av bilden.
De två kvinnorna är ungefär i samma ålder, runt de trettio. De utstrålar båda en medvetenhet men på olika sätt, mycket beroende på att de levde under olika tider och förutsättningar. Den avporträtterade kvinnan på van der Helst bild utstrålar både stolthet och ödmjukhet samt en djup religiositet. Man kan tänka sig att hon styrde över ett stort hushåll med många uppgifter och mycket ansvar. I övrigt hade hon dock inte så stora möjligheter att påverka sitt öde. Kvinnans uppgift på 1600-talet var att vara maka och mor. Kvinnan på Edelfelts porträtt visar på självsäkerhet, både i ansiktsuttryck och hållning. Hon levde under en period då kvinnor började ifrågasätta sin situation och kräva delaktighet i samhället, utanför hemmets väggar.
Vi vet egentligen inte så mycket om de två kvinnorna. Enligt traditionen heter kvinnan på 1600-talsporträttet fru van Landsbergen, men det är också allt som är känt om henne. Kvinnan på Edelfelts porträtt kallas kort och gott för Ung dam i vårdräkt, hennes namn är bortglömt.
Porträtten kan dock i sig själva berätta en del om kvinnorna. Bara det faktum att de är avporträtterade av sin tids mest efterfrågade konstnärer betyder att de tillhör det högre borgerskapet. Porträttet på fru van Landsbergen är förmodligen beställt och överensstämmer med de ideal som fanns för porträtt vid den här tiden i Holland. Edelfelts porträtt kan vara ett vän- eller kamratporträtt. Kanske är kvinnan på porträttet själv konstnär, eller hustru till någon av Edelfelts konstnärsvänner. Porträttet ska se ut som om det vore en ögonblicksskildring och intentionen har varit att göra ett realistiskt porträtt. Så här såg hon ut, kan vi tänka oss. För kompositionen har konstnären självklart fascinerats av hennes klädsel, den stora vita ryschiga rosetten som hon bär runt halsen, den svarta hatten med svandun och den röda nejlikan som mycket raffinerat skymtar högst upp, och som blir till en röd upphöjande accent i bilden. Hon ser ut att var klädd för en söndagspromenad, fast med sin raka hållning verkar hon snarare sitta på en kuskbock, eller i en sadel, men till det sistnämnda stämmer inte klädseln.
Det är meningen att vi ska förstå att det har tagit åtskilliga timmar att färdigställa porträttet på fru van Landsbergen och att hon har suttit många långa timmar framför konstnären. Vad tänkte hon på månntro? Fru van Landsbergens dräkt är mörk, enkel till snittet och utan större utsmyckningar - men den är dyrbar. Tittar man noga ser man att dräkten är sydd i det exklusivaste material (silkessammet) och att hon runt sin hals bär ett mycket vackert och dyrbart halssmycke samt en minst lika dyrbar och vacker brosch som hennes krage i stärkt linne hålles samman med. Hon bär även en huvudprydnad med små pärlor som är fastsydda i ett vackert och intrikat mönster.

I det religiösa Holland, där den stränga protestantiska riktningen kalvinismen vunnit sitt intåg, fick man inte ståta med sina jordiska rikedomar. Alla utsvävningar var lyx och därmed bannlysta, föreskrev religionen. Ingen ville framstå som om jordelivets ting hade någon betydelse. Men de som hade ekonomiska möjligheter ville självklart visa detta, genom exklusiva men enkla ting, som fru van Landsbergens dräkt i ett dyrt tyg men i ett enkelt snitt. Därför är också bildens bakgrund enkel och utan utsmyckningar vilket skulle ge bilden en sparsmakad framtoning.

Förvisso är van der Helsts bild mycket realistiskt målad men det var nog aldrig konstnärens avsikt att måla vad vi menar med en porträttlik bild. Fru van Landsbergen var säkert sig lik, men på bilden är hon idealiserad och säkert förskönad. Den bleka nästan genomskinliga hyn, den höga pannan och de tunga ögonlocken tillhörde den tidens skönhetsideal som konstnären säkert spädde på lite grand. Det var istället viktigare att porträttet följde de normer och koder som var gällande för den högborgerliga kulturkrets som fru van Landsbergen tillhörde. Bilden är ett representationsporträtt, för att visa på hennes ställning och rikedom, eller rättare: hennes makes ställning och rikedom.

Carlgren, Maria: Bland beläten och konterfej - om porträtt. Ur Bohuslän Konst. ÅRSBOK 1996. Konsten på Bohusläns museum. Bohusläns hembygdsförbund och Bohusläns museum. Uddevalla 1996.