föremålsanalys

Föremålsanalys – Gösta Sandbergs samling
Objekt: Hov- och ämbetsdräkt från Uzbekistan

Jag har gjort en föremålsanalys av en kilimdräkt från Uzbekistan. Anledningen till mitt val är

att jag härom året reste till Istanbul och där stötte på flera textilier vävda i ikat. Sedan dess har

jag varit nyfiken på den här teknikens tillverkningsprocess och användningsområden.

Analysen baseras på följande frågeställningar:

Vilken symbolisk betydelse har dräkten?

Vilket är materialet och hur har tillverkningsprocessen sett ut?

I vilket sammanhang bar man den här typen av dräkt?

Dräkten innehåller en mängd dekorationer i form av band och broderier. Vad symboliserar

det broderade fodret och vilken tradition fanns när det gäller färgval och mönstring av

dräkter?

Vilka förändringar har skett inom tillverkningsprocess och användningsområden för den här

typen av dräkter?

Eftersom dräkten består av tyger tillverkade i olika tekniker har undersökningen krävts studier

av både färgnings- och broderingstraditioner i Uzbekistan. Den största svårigheten har varit

att lägga märke till alla olika detaljer och sedan ta reda på tillverkningsprocessen. Analysen

har krävt både studier av färgning och varptryck, men också av traditioner inom andra

mönstringstekniker. Som tur är ger Gösta Sandbergs böcker en stor inblick i

mönstringstekniker. Detta har jag sedan kompletterat med litteratur om asiatiska vävnader.

Föremålets fysiska kännetecken:

Dräkten tros vara ifrån 1800-talet och är tillverkad i siden och bomull. Yttertyget i siden är

vävt i tekniken varpikat i färgerna vit, cerise, lila, gul och blå. Fodret består av ett tryckt och

broderat bomullstyg med ett blommönster som kallas Miri-botha. Detta tyg har en röd botten

med detaljer i vitt, rött och grått. De två tygerna är fastsydda i varandra med längsgående

handsydda sömmar som går parallellt längs hela dräkten. För att skapa vidd och form har

dräkten isydda kilar i sidorna och i armhålorna. Ärmarna har små jack vid handlederna och

ärmavslutningens insida har en infodring beståendes av ett brunt bomullstyg. Som övrig

dekoration har dräkten också röda broderier i sidorna längs midjelinjen.

Material och Tillverkningsprocess:

Ordet ikat kommer från det malajisk-indonesiska ordet meng-ikat som betyder binda, vira

eller knyta. Ikat innebär alltså att skapa mönster genom reservageteknik i form av

ombindningar på garn. Inom vävningen finns det både varp-ikat och inslagsikat. Varpikat

innebär att vissa delar av varpen knyts om/reserveras. Sedan doppas varpen i ett färgbad. Efter

torkning tas ombindningarna bort och mönstren framträder. På samma sätt kan inslaget färgas

så att man kan väva inslagsikat. Ibland används varpikat och inslagsikat tillsammans så att det

bildas en mönstring på två olika riktningar i vävnaden. Denna teknik kallas för dubbelikat. (G.

Sandberg, 1984)

Funktion/användningsområde:

Om man jämför de ikatdräkter från mitten av 1800-talet och framåt med de som tillverkades

tidigare ser man en tydlig förändring i färgtonerna. Från 1860 och framåt blev det modernt

med en mer dämpad färgskala. Många dräkter vävdes i regnbågsskimrande gröna och röda

toner tillsammans med rosarött och gyllengul. (B. Blackwell, 1988) Eftersom dräkten från

Gösta Sandbergs samling går i dessa toner är det därför troligt att den är från den här

tidsperioden. Många av de som designade tygerna till Uzbekistanska kilims hittade inspiration

till mönstren i arkitekturen och naturen från Timurid- och Shaibanid-dynastierna. Det är

därför en del kilims och ikats är dekorerade med mönster i form av blommor och djur. Precis

som dräkten från samlingen hade många av dräkterna också broderade mönster. Förr var det

vanligt att man dekorerade sina kläder

med symboler eftersom de ansågs skydda bäraren mot

hemska händelser, kläderna kunde på den här tiden ha samma funktion som en talisman. Detta

var däremot någonting som inte ikat-tillverkarna brydde sig om. De var istället måna om att

skapa dekorativa och uppseendeväckande mönster än att skapa skyddstalismaner i form av

kläder. De flesta ikatdräkterna användes som festkläder eller till ritualer och bönestunder.

Design och dekoration:

Tyget till fodret är ett tryckt tyg som kallas kattun. Namnet kommer från det franska ordet

coton och engelskans cotton, vilket båda betyder bomull. Dessa tyger trycktes med hjälp av

träblock som hade utskurna mönster, eller så bildades mönstren med en mängd tunna inslagna

stift som var nedstuckna i blocken. Denna teknik utvecklades sedan till att man började

använda sig av kopparsticksplåtar. Med dessa kunde man få fram mer detaljerade och sirliga

mönster. Vid mönstringen trycktes varje färg för sig med nya färgblock för varje omgång och

vissa detaljer fylldes i för hand. Ibland kunde tygernas yta behandlas med vax, så kallad sits,

för att trycken skulle få en längre hållbarhet. Att tillverka kattuntyger var en avancerad

process som krävde stor kunskap i färgkemi. Både färgerna och sitsen var dyrbara material

och det var därför bara rika och högt uppsatta människor som hade råd att bära dräkter av

kattuntyger.

Under 1800-talet innehöll många kattuner motiv inspirerade av Asiens växtvärld. Trycken

varierade mycket och kunde innehålla allt från olika sorters blommor till djur som påfåglar

och drakar. När tekniken först började användas kunde färgarna bara framställa brunröda och

svartbruna nyanser, men under 1800-talets senare del gjorde utvecklingen av tekniken det

möjligt att framställa en mängd olika färger, som blått, gult, rött, grönt och violett. Detta

innebar stora möjligheter, inte bara för att man nu kunde skapa färgrikare tyger, utan för att

fler nyanser gav möjligheter till skapandet av mer naturtrogna mönster. Eftersom tyget i

dräkten från Gösta Sandbergs samling är mycket färgstark, tyder det på att den härstammar

från 1800-talets senare del. (Rääf, H, 2009)

Kontext och historia:

Att mönstra vävnader och andra textilier genom reservageteknik på garn är en av de äldsta

och mest universella av alla mönstringsmetoder. Under 1800-talet vävdes de flesta ikatdräkter

i tekniken tuskaft och de vanligaste materialen var siden och bomull. I Uzbekistan kallas

tekniken shahi. Förr i tiden var det bara högt uppsatta som hade råd att bära ikat. Genom åren

har ikat spridit sig till stickgarn vilket bidragit till att göra tekniken mer vardaglig och

tillgänglig för alla. Idag har begreppet ikat fått en vidare innebörd och numera bygger namnet

mer på det visuella utseendet, snarare än att mönstringen är framställd med en

omknytningsprocess. (Sandberg, G, 1984)

Referenser

Sandberg, Gösta, IKAT-reservagemönstring med garn, (1984) P.A. Norstedt & Söners Förlag

AB, , s.10-21

Blackwell, Basil; in co-operation with the Crafts Council, (1988), Ikats – Woven Silks from
Central Asia, The Rau Collection, Basil Blackwell Inc, s.14

Rääf, Helena, (2009), Gård & Torp, Kärt tyg med många namn,

http://www.gardochtorp.se/kart-tyg-med-manga-namn.aspx?article=6006