päls, beaska (saN), muoddá (saN), renskinnspäls

Om kolten:

När kolten är av kläde (vadmal) kallas den gák’ti. När den är sydd av renskinn heter den muodda eller bäska (n.sam.). I södra Sápmi går männens kolt ner till knäet och kvinnornas ner till smalbenet. I norra Sápmi är koltarna kortare: Männens kolt går halvvägs ner på låren och kvinnornas till knäet eller något nedanför. Den är också vidare sydd än den sydsamiska.
Koltarna har ett halsglip då de dras på över huvudet. (Halsglipet täcks med ett barmkläde.) Undantaget är vissa, utifrån influerade finska och ryska samekoltar, samt några sydsamiska manskoltar som är sydda som jackor och hålls ihop med hyskor och hakar. Manskolten kan ha ståndkrage (manskrage), ett gamalt lån från nordborna som passade männen bra ute i väder och vind, men som snarrare skulle ha varit i vägen vid kvinnornas hushållsbestyr inomhus.
Koltarna är klippta och sydda på ett slitstarkt sätt och vida vid axlarna så att de ger ett bekvämt svängutrymme under samernas väldigt rörliga arbetsaktiviteter.
Kolten hålls ihop av ett bälte. Bältet hänger, hos männen, långt nere på höften. Koltens överskottstyg samlas vid pådragningen av bältet bakåt så att det uppstår en yvigt veckad vippstjärt. Kolten dras sedan upp en bit under bältet, så att den hänger bylsigt en bit över det. På detta sätt uppstår det i koltbarmen en påse vari de kan stoppa saker, som till exempel vantarna, för att värma dem och slippa behöva lägga dem ifrån sig i snön under arbetet. (Manker, 1949: 161-165)

Vinterkolten:

Samernas vinterdräkt bestod av två renskinnkoltar som man drog på över varandra. Den inre pälskolten (sis-muodda) bars med håren inåt mot kroppen. Ytterpälsen (ål’kos muodda) bars med pälsen utåt. Ytterpälsen skulle vara av särskilt vackra (mörka) renkalvs pälsar. (Fjellström, 1985: 314)

Sommarkolten:

Hos de centrala och sydliga samerna hade man ofta sommarkolt av garvat renskinn, svaltja. Den var i regel gyllenbrunt eller rödaktigt garvad. (Manker, 1947: 165)
Om kolten:

När kolten är av kläde (vadmal) kallas den gák’ti. När den är sydd av renskinn heter den muodda eller bäska (n.sam.). I södra Sápmi går männens kolt ner till knäet och kvinnornas ner till smalbenet. I norra Sápmi är koltarna kortare: Männens kolt går halvvägs ner på låren och kvinnornas till knäet eller något nedanför. Den är också vidare sydd än den sydsamiska.
Koltarna har ett halsglip då de dras på över huvudet. (Halsglipet täcks med ett barmkläde.) Undantaget är vissa, utifrån influerade finska och ryska samekoltar, samt några sydsamiska manskoltar som är sydda som jackor och hålls ihop med hyskor och hakar. Manskolten kan ha ståndkrage (manskrage), ett gamalt lån från nordborna som passade männen bra ute i väder och vind, men som snarrare skulle ha varit i vägen vid kvinnornas hushållsbestyr inomhus.
Koltarna är klippta och sydda på ett slitstarkt sätt och vida vid axlarna så att de ger ett bekvämt svängutrymme under samernas väldigt rörliga arbetsaktiviteter.
Kolten hålls ihop av ett bälte. Bältet hänger, hos männen, långt nere på höften. Koltens överskottstyg samlas vid pådragningen av bältet bakåt så att det uppstår en yvigt veckad vippstjärt. Kolten dras sedan upp en bit under bältet, så att den hänger bylsigt en bit över det. På detta sätt uppstår det i koltbarmen en påse vari de kan stoppa saker, som till exempel vantarna, för att värma dem och slippa behöva lägga dem ifrån sig i snön under arbetet. (Manker, 1949: 161-165)

Vinterkolten:

Samer
Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
personliga föremål
klädesplagg
kolt

Källor:
Manker, Ernst. De svenska fjällapparna. STF:s handböcker om det svenska fjället nr 4, Svenska Turistföreningens förlag: Stockholm, 1947.
Phebe Fjellströms bok Samernas samhälle i då och nutid. Nordstedts: Stockholm, 1985. ISBN 91-1-853222-5. Finns på VKM’s bibliotek.
Ossian Elgström Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922: 286

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)

Om samedräktens historia:

Samernas ursprungliga klädesdräkter, som går tillbaka till förhistorien, var av skinn och hade de naturliga färgerna som man kunde få fram genom olika garvningsmetoder. (Läs om skinnberedningen!) Fjellström menar att både arkeologiska, språkliga och handelshistoriska skäl talar för att tygkolten av kläde kom in i samiskt dräktskick någon gång under medeltiden. Det samiska ordet för kläde har ett medeltida ursprung och vi hör om de importerade tygen första gången i en inventarieförteckning från år 1600. Handelsmän kom seglande från Bergen och Trondheim och förde med sig kläde, mjöl och smycken av silver. Klädet (vadmal av ylle) som samerna köpte på fjordmarknaderna i Norge lyste i starka färger (rött, blått, eller grönt) och kom från Flandern och England. Samerna bytte till sig dessa varor mot ädel päls som mård, hermelin, järv, gråverk och svart korsräv, som av de högre stånden användes till den tidens modedräkter i Europa. (Fjellström, 1985: 474)
Varje lappmark hade sin egen typ av folkdräkt med sina egna färgkombinationer och speciella mössor. Vadmalens grundfärger är dock i princip alltid de samma. Medan vardagskolten oftast var grå, var festdräkterna röda eller blåa, kombinerade med dekorationer i gult och grönt. Rött är jordens färg, grönt är växtlighetens färg, blått himmelens och vattnets färg och gult är solens färg. Gult framställdes ibland som vågiga påsydda band, betecknande solstrålarna. Symboliken med naturelementen förekommer redan i samernas urgamla, förlorade naturreligion. Här har de tagit sitt uttryck i klädernas färger. (Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, 2010)
(För mer information om naturelementens betydelse i samernas naturreligion läs: Saga du Nords Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av samernas förlorade naturreligion.)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
personliga föremål
klädesplagg

Referenser:
Phebe Fjellström Samernas samhälle i tradition och nutid. Nordstedt & Söners förlag: Värnamo/Stockholm, 1985. ISBN 91-1-853222-5.
Saga du Nord Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av samernas förlorade naturreligion.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)