klövjesadel, Klövjedon, spakak

Om klövjesadeln (bär-sadel: svakah eller spaka(k)):

Den består av två bågböjda tunna trän (ett s.k. ”han-” och ett ”hon-trä”) som kopplas ihop i en konstruktion som sticker dem in i varandra och låser dem. Denna ”sadel” läggs sedan över renens rygg tätt bakom bogbladet och snöras ihop under renens buk. Packningen hängs på de två övre, utstickande spetsarna som bildats när klövjeträden fogats ihop.

Ritinspakka (barn-sadeln) kallades klövjesadeln då barn transporterades på den. Barnen satt på renen och höll fast sig i klövjeträdets två spetsar. Spädbarnen hängdes inpackade i sina komse (vaggor) fast på sadelspetsarna. På motsatt sida av renen hängde man den runda kisan med storgrytan (battegisa), som också användes som spädbarnets badbalja.

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
transport
klövje

Klövjesadel: 1948.21.0079, 1948.21.0080, 1948.21.0095, 1948.21.0097, 1948.21.0098.)

Källor:
S. 88, 89, 132-143 i Ossian Elgströms Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. Finns på VKMs bibliotek. )
(Se illustrerade förklaringar s. 80ff och 132ff i Ossian Elgström Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922.
Samt s/v ritningar på s. 120f. Manker, Ernst. De svenska fjällapparna. STF:s handböcker om det svenska fjället nr 4, Svenska Turistföreningens förlag: Stockholm, 1947. Finns på VKM’s bibliotek.)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)

Om klövjeraiden:

Den årstiden då marken var snöfri flyttade samerna sitt bohag med klövjeraider. Man band helt enkelt sina ägodelar och småbarn på tamrenarnas ryggar. Selade ihop renarna i en lång rad och vandrade till sitt nästa viste. (Klövning heter kuottetim på samiska.) Att färdas med klövjerenar var arbetsamt och tidskrävande. De klövjade renarna gick bara 4-5 timmar i sträck och måste sedan vila och beta. Dessutom måste packningen vid varje djupare bäck eller älv avlastas, på något sätt transporteras över vattendraget och sedan igen pålastas på renarna. Detta i och med att packningen annars skulle bli genomvåt.

Raiden hade en viss ordning: Första renen i raiden var en pålitlig ledarhärk som med sin renskälla fick de andra tamrenarna att följa. Härken bar på spädbarnet i familjen och hade som motvikt på klövjesadeln storgrytan, som också fungerade som barnets badbalja. Den renen leddes av barnets moder. Även de andra små barnen kunde få rida i sadel. Renarna bands fast i varandra så att tömmen gick från den främre renens sadelknapp till den bakom gående renens grimma.

Ägodelarna packades på ett bestämt sätt och renarna som bar dem gick i en viss följd, antagligen så att sakerna var lätt att hitta, vilket underlättade en snabb och effektiv uppbyggnad av tältbyn när man kom fram till målet. (Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, 2010)

Nästsist i raiden gick renen som bar tältduken och stängerna. Alla tältstänger har i sin ände ett hål genom vilket man trär ett rep som knyter ihop dem. Repöglan med slanorna hängs sedan på sadelknappen om varsin sida av renen, så att stängernas andra ända släpas i backen.
(Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, 20210.)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
transport
klövje

Källa:
För mera detaljerad information och en förklarande illustration av en klövjeraid se s. 88, 89 och 132-143 i Ossian Elgströms Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. Finns på VKMs bibliotek.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)