skohö

Om skohö / skobark:

Samerna använde i sina näbbskor torkat gräs istället för strumpor. Skohöet gjordes lämpligast av starrgräset kabmak-suoine (Carex vesicaria, lat.) som växer bland videbuskar på sanka, fuktiga platser på fjället. Det är starkt och blir silkeslent när det bearbetats. Kvinnorna samlade skohöet också vid bäckar och myrar under somrarna. I Lulelappmark gjordes detta i september.
Höet skärs, skakas, läggs i ordning för att bäras hem med töm på ryggen. Det torkas och bråkas sedan över en skarpkantad sten eller stubbe. Därefter kammas det med en järntandad kam och gnuggas, varefter det flätas ihop och binds till härvor. (Manker, 1947: 169)

Om sommarhalvåret då man ofta behövde gå genom vattensank mark eller vada över bäckar och dylikt föredrog man att ha fint smulad sälg-, vide- eller rönnbark i skorna.
Gifte drängen Ol Nilsson, född 1769 från Stensjö landet: ”Sälgbark brukas sommarn istället för hö i skor, varigenom de ej taga röta, tages när sälgen löper och rives sönder med tänder att den blir grann och mjuk.” (Citat ur Fjellström, 1985: 340)

Barnen fick en skofyllnad som var särskild mjuk och len, renhår.
(Fjellström, 1985: 337-341)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
fotbeklädnad
skohö

skohö: 1941.08.0009, 1941.08.0008.

Referenser:
Phebe Fjellström Samernas samhälle i tradition och nutid. Nordstedt & Söners förlag: Värnamo/Stockholm, 1985. ISBN 91-1-853222-5.
Manker, Ernst. De svenska fjällapparna. STF:s handböcker om det svenska fjället nr 4, Svenska Turistföreningens förlag: Stockholm, 1947. Finns på VKM’s bibliotek.)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM Göteborg, 2010.)