vargspjut

Om vargen:

Vargen har alltid varit renskötselns största fiende, i djurvärlden. Renen har ingen chans mot den mycket snabbare vargen. När vargarna uppträdde och jagade i flock kunde de ställa till med stor skadegörelse, som kunde ruinera en samefamilj, vilket t.ex. framgår ur kyrkoböckerna från 1700 och 1800-talets Karesuando. (Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM 2010)

Medan björnen respekterades och kallades ”Guds hund”, så avskydde man vargen och såg honom som ”den ondes hund” eller ”Stallos hund”. (För mer information om Stallon och vargens betydelse i samernas religiösa världsbild läs: Socialantropologen Saga du Nords ”Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av samernas förlorade naturreligion.”)
Njurenius (i Fjellström, 1985: 207) beskriver från 1670-talets lappmark hur vargen blev behandlad efter jakten: ”Så snart kroppen blivit flådd, kalla de tillsammans hela familjen och skicka fram en man som släpar kroppen efter sig med ett rep bundet vid dess hals. De övriga följa efter, beväpnade med påkar, ock slå ock hugga vargkroppen med påkarne, till dess icke en smula av köttet sitter kvar på benen; skelettet hänga de sedan upp i ett träd…” För att bli korpföda.

Det som är speciellt med vargen, jämfört med lo, järv och björn som ju också kan ge sig på renarna men inte på långa vägar är så hatade som vargen, är att vargarna dels jagar i flock, spränger renhjorden vida, så att det blir svårt att hitta dem igen och att de dödar inte alltid bara för att äta sig mätta: En del vargar dödar bara tre, fyra renar. Då får vargarna sig varsin slaktren, för de vuxna vargarna delar inte med sig av samma ren till varandra. Men en del vargar dödar så mycket de kan. I regel är det mindre renar som blir dödade i mängder, utan att vargen sedan äter dem. De bara dödar och jagar vidare tills de stöter på en stor, fet ren. Först då stannar de upp och börjar äta. På det sättet kan de döda tio till tjugo, och i enstaka fall upp till femtio renar på ett dygn. På vintern när köttet fryser kan de återvända till kadavren, med andra ord, ha dem som matförråd, men oftast blir renkadavren korpföda. (Ryd, 20007: 31f)

Läs även: Om vargjakten!

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
redskap och utrustning
jakt

Vargspjut: 1939.70.0174., 1939.70.0177.

Referenser:
Phebe Fjellström, Samernas samhälle i tradition och nutid. Nordstedts: Stockholm, 1985.
Yngve Ryds bok ”Ren och varg. Samer berättar.” Natur och Kultur: Stockholm, 2007. ISBN 978-91-27-02685-8.
du Nord, Saga ”Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av samernas förlorade naturreligion.” Göteborgs Universitet. Manuskript 2010, u.a.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)

Om vargjakten:

Den samiska jägaren åkte vid vargjakt på breda, lätta skidor, gjorda av asp. Med dessa kunde han snabbt ränna efter den snabbfotade vargen. Då vargen upphunnits skulle jägaren först slå den över nosen, då blev vargen medvetslös, därefter sticka den med spjutet. Detta var den äldsta metoden. Senare då bössan gjorde sitt intåg sköts vargen oftast. (Fjellström, 1985: 207)
Om åren 1916-1919 skriver Elgström: ”Rännandet efter vargen är nomadlappens enda jakt. Förföljandet kan taga dagar i anspråk, päls och mössa bortkastas ofta och ibland upphinner jägaren det förföljda vilddjuret i ”bara skjortan”, d v s underpäls och byxor. Det är en ansträngande jakt och de som hänge sig åt den samma, ådraga sig ofta svåra bröståkommor. Ovanligt är ej att lappen ränner tills munnen är full av blod. Vargen dödas med [skid-]staven, spjut användes ej inom Karesuando socken. Man slår vargen över nosen eller korsryggen. Angriper vargen den förföljande, eller denne slinter och vargen hugger sig fast, är enda räddningen att ta till kniven. Vargbet läkes långsamt, värst är hugg i knä eller annorledes, vilka nästan alltid medföra livslång vanförhet.” (Elgström, 1922: 314f. )

Det som en gång började med kampen om överlevnad, slutade med kommers och nästan vargens utrotning: Elgström rapporterar 1916-1919: ”Vargens skinn betalas bra, numera alltid med 100 kronor. Dessutom tillkommer skottpengar. En företagsam och samvetslös jägare, kan på ett vargskinn få tredubbla skottpengar. Han kan först föra det över gränsen till Finland och skatta det där, ty det finska märket består blott i, att trenne små hål slås igenom skinnet inne i huvudet, alltså ett relativt osynligt märke. Efter att i Finland ha erhållit skottpengar, kan han föra skinnet till Norge. Där avklippas klorna på vänstra framtassen. Sist för han så skinnet till Sverige, där öronen avklippas. Ett vargskinn kan därför giva jägaren 150 kronor extra.” (Elgström, 1922: 314f)

För ingående kunskaper om jakten och djurlivet ur ett samiskt perspektiv, läs: Yngve Ryds bok Ren och varg. Samer berättar. Natur och Kultur: Stockholm, 2007. ISBN 978-91-27-02685-8.

Läs även: Om vargen!

Relaterade sökningar:

Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
redskap och utrustning
renskötsel
jakt
skidstav
vandringsstav
skinntillverkning
handel och varuutbyte

Vargspjut: 1939.70.0174., 1939.70.0177.

Referenser:
Ossian Elgström, ”Karesuandolapparna (1916-1919.)”, Åhlén & Åkerlund: Stockholm, 1922. Finns på VKMs bibliotek.
Yngve Ryd ”Ren och varg. Samer berättar.” Natur och Kultur: Stockholm, 2007. ISBN 978-91-27-02685-8.
Phebe Fjellström, ”Samernas samhälle i tradition och nutid.” Nordstedts: Stockholm, 1985.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)