Om osttillverkningen:
Det vanligaste sättet att konservera renmjölken på, var genom ystning. Osttillverkningen var kvinnornas speciella skötebarn. En husmor bedömdes efter sin skicklighet i att göra god ost. (Fjellström, 1985: 281)
Ost tillverkningen beskrivs av Grape som följt: ”Den färska mjölken värms upp; löpet läggs i att löpa; kitteln lyfts ned så att genom svalnandet vasslan stiger upp, då därjämte osten kläms med händerna, ty någon ”blanna” (vassla”) är kvar, möglar osten; lägges i ostkaret.” (Grape i Fjellström, 1985: 279) Löpet gjordes av bitar från renens löpmage, som man efter slakten torkade och förvarade i meskaggen under sommaren. Även gäddtarmar användes som löpe. Och ”faddno” (Angélica archangélica), om man var för fattig för att skaffa sig löpe från renen.
Den färdiga ostmassan trycktes ner i ostformar, som kunde vara av (ihåligt mönstrat) trä (1941.08.0043) eller bestå av rotkorgar (1939.70.0145). Vasslan pressades, med knytnävarna, ut genom den flätade rotkorgens glesa mönster, som lämnade sitt avtryck på osten. Ostkorgarna flätades av rottågor av björk. Granrötter dög inte för ändamålet då de var svagare än björkrots tågorna och dessutom gav osten en bismak av kåda som smakade illa. (Fjellström, 1985: 281)
Osten kunde också tork-rökas på osthyllan (torkgrind för ren-/getost: 1939.70.0058) i boassjo, där eldstadens dagliga rök preparerade osten. (Fjellström, 1983: 218)
För mera detaljerad information om matproduktionen och kosthållet hos samerna, läs s. 261-299 i Phebe Fjellströms bok Samernas samhälle i tradition och nutid. Nordstedts förlag: Stockholm, 1985. ISBN 91-1-853222-5
Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
matberedning och konsumtion
mjölkproduktion
ostberedningssked: 1939.70.0167.
ostform: 1939.70.0030, 1939.70.0032, 1948.21.0062, 1948.21.0004, 1939.70.0160, 1939.70.0145.
torkgrind: 1939.70.0058
Referenser:
s. 261-299 i Phebe Fjellströms bok Samernas samhälle i tradition och nutid. Nordstedts förlag: Stockholm, 1985. ISBN 91-1-853222-5)
(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, Göteborg, 2010)