textil, cloth, hinggi hawora

Vävningen utförs i en ryggbandsvävstol. Väverskan reglerar spänningen på varptrådarna genom sina rörelser, som ofta jämförs med samlag. Vävning är en syssla som enbart utförs av kvinnor och har starka paralleller till kvinnans livgivande funktion. Arbetet med att fördela varptrådarna innan man påbörjar vävningen är hos Laboyafolket den heligaste fasen av alla i textilframställningen, pantat. I analogin mellan väven och det växande barnet är pantat startpunkten för växandet av en ny mänsklig och social varelse. Om väverskan misslyckas med att utföra uppgiften korrekt kan hon bli jämförd med en flod som fortsätter att rinna, metaforen för en kvinna som får upprepade missfall. Vävning och textilier är i allmänhet mer än bara metaforer för födelse och död. Redskap som används för att spinna och väva ingår i klanens släktklenoder som man regelbundet gör matoffer till. Redskapen innehåller en del av husets dewa, som tillsammans med mawo utgör själsliga beståndsdelar. Textilier får genom redskapen mänskliga och sociala egenskaper som gör dem till levande varelser. Hanggi Pawora är mycket högre värderad än ye (föremål nr 1999.04.0034) därför att den bär all fundamental kosmisk och social status, den brukas som ceremoniell klädedräkt för rato, ledare av marapu- religionen, som bland annat innefattar dyrkan av anfäder, lokala skyddsgudar och en mängd andeväsen, manifesterat genom ett system av bön, fester och offer. En Hanggi viks över skuldran, den andra bärs så att den ena änden tyg hänger ned, medan resten av textilien viras och fästs runt höften där männen sticker ner en storbladad kniv, katopo, (Ind parang). Klädedräkten bärs alltid vid två stora årliga ritualer: padu och nyale, som genomförs i slutet av torrperioden, respektive vid regnperiodens höjdpunkt. Under padu-ritualerna går ett antal rato till en helig källa i närheten av Hodana, byn som är Laboyafolkets rituella centrum, där de kallar på pytonormar som lever i källan. Genom att studera ormarnas skinn uttolkar raton hur det kommande året ska bli, rikt mönstrade ormskinn betyder goda skördar och välgång (Geirnaert 1991:40). Kraftiga och breda textilier är relaterade till ett långt liv, detta betyder att de bär så mycket som möjligt, i form av bytesgods, på sitt ”skinn”. Samma ideal gäller för pytonormarna som raton studerar i källan. De ska bära så mycket liv som möjligt, i betydelsen socialt liv, där förfäderna spelar en viktig roll (Geirnaert 1991:40). Människan anses ha tre inkarnationer, först som människa, sedan som vild växt eller djur, oftast en orm och slutligen som människa igen. Att svepas i en vävnad som representerar pytonormen är att begravas med ett extra skinn, redo att brukas när den avlidne vill återvända till jorden. Detta är (eller var) förbehållet den manliga eliten (Geirnaert 1991).
Pawora- textilier som hör till Laboyafolkets traditionella klädedräkt är ett exempel på `vita`textilier`. Även om större delen av vävnaderna är vita, har textilierna ofta smala röda, gula och/eller svarta varpripsränder. De består av två olika vävar, till skillnad från kvinnornas som tillverkas av material från en enda rundväv. Längden på en Hanggi, respektive kvinnornas ye är avgörande för dess värde vid utbyten. Storleken är ett tecken på bärarens sociala status. En rik människa anses vara fysiskt större än en fattig, att ge bort en liten textil kan vara en förolämpning. Bårdens bred på en Hanggi pawora är också en indikation för bärarens status, ju bredare bård i textiliens kortändar, desto högre rang (Geirnaert 1992a: 110). Laboyatextilier har den bredaste och vackraste vävda bården, kalibura, och folket i Laboya är mycket stolta över sin skicklighet att väva bårder som tar en hel del tid i anspråk. Hela bården representerar den heliga pytonormen och hos Laboya finns en legend om en förfader i gestalt av en pytonorm. Enligt denna skapelseberättelse vävde pytonormen Sumbas yta.
Motiv i bårder första, tredje, femte och sjunde raden: bedo kaboko - pytonormens ryggrad, andra och sjätte: ro luga - Manihot utilissima, kassavaslingor och i bårdens mitt mata kaboko- vatten buffelns ögon.
När en Hanggi från Laboya sys samman vänds de båda halvorna som ligger intill varandra så att mönstret på bården blir inverterad längs halva textilien. Vita kryss på ena halvan är svarta på den andra osv. Detta är ett fint exempel på omvänd symmetri som har observerats många gånger i traditionell eller primitiv konst. Denna omvända symmetri, där vitt blir svart och vice versa, står för kontrasten mellan liv och död. Förfäderna, marapu, anses leva i en omvänd värld, för dem är mörker ljus, natten är deras tid. Den tvinnade och snodda fransen, kallad wu, (betyder också hår) hanteras med stor omsorg och doppas hos Laboya alltid i ett indigobad, wora.
De indigofärgade fransarna representerar kustområdena i väst och öst, där indigo växer vilt och man tillverkar indigofärgade ikattextilier. Den stora vita väven representerar områdena däremellan, de ´vita´ textiliernas land. Metaforiskt är en väv som repas upp som en kropp eller ett skinn som förlorar sitt innehåll, liksom att skära av varptrådarna i rundväven har detta paralleller till död. Därför, hävdar Geirnaert, är den avslutande bården ytterst något som hindrar död, en gräns mellan liv och död (Geirnaert 1993:208). Objekt nr 1999.04.0035 - 1999.04.0038, 1999.04.0040 bars samtidigt och har tillhört Rato Rauwa Waingu, som även är jordbrukare, född i Galu Wunta 1950.12.31 och boende i Hodana (Sodan) Laboya Dete, Kecamatan Walakaka, västra Sumba, Indonesien. Förvärvad 1999.01.08.
Geirnaert-Martin, Danielle C.1992. The Woven Land of Laboya. Socio-cosmic Ideas and Values in West Sumba, eastern Indonesia
Wellfelt, Emilie, Livgivare och dödsbringare. Tyg och symbolism på Västsumba, Indonesien, C-uppsats i socialantropologi Lunds Universitet VT 2000