Träsnitt av Kobayashi Kiyochika (1847–1915). Propagandaträsnitt mot Kina i samband med Sino-japanska kriget (1894–1895), serien kallas Länge leve Japan. Hundra segrar, hundra skratt. Serien innehåller längre textstycken skrivna av Koppi Dojin (”Mästare skinn och ben”, pseudonym för Nishimori Takeki, 1861–1913). Ur donation av Jan Myrdal, för mer om bilderna se publikationen De hundra skratten: japanska träsnitt som maktens bildspråk av Lars Vargö och Jan Myrdal (inledning av Petra Holmberg). 2011.
Bilderna skildrar fienden, kineserna, ur ett avhumaniserande och rasistiskt perspektiv.
Denna bild: Fröken Beijings tårar.
Översättning av Lars Vargö:
En ung Peking-dams tårar
”Kära lilla dam, om det är så att allt framför dig är nattsvart och det verken finns stam eller blad, varför gråta just nu? Naturligtvis är det så att ni har vant er vid att bo här genom åren och nu blir vi bortkörda på grund av Japan. Det gör inte mig glad heller. Men att börja gråta nu tjänar ingenting till.”
”Man kan aldrig vinna över gråtande barn eller länsherrarna’, hette det för länge sedan. Men idag säger man snarare att man blir stungen av getingar om man visar upp en gråtfull min. Man kan alltid låta ögonen fyllas av tårar och få litet uppmärksamhet, men en sådan där min påminner mer om dödsgudens ansikte eller ett dåligt skämt. Det är lika bra att sluta.”
Den unga kvinnan: ”Vad säger ni för oförskämda saker? Jag är inte någon dödsgud!”
Mannen: ”Vad ska jag kalla er då?”
Den unga kvinnan: ”Jag är den gråtande buddhan.”