Föremål av lack och metall, liggande i specialtillverkat grönt fodral tillverkat av någt slags skinn, på insidan klätt med sammet. Föremålet kan möjligen vara en hårprydnad*. Det består av två avlånga skivor sammansatta i mitten med en guldstav. Skivorna insida är klädd med pärlemor, utsidorna består av röd lack med tre infällda japanska svarta lackfragment dekorerade med guldlöv. I fodralet ligger ett åldrat papper (delobjekt C) med påskriften “En i gulld infattad Chinesisk pies funnen bland aflidne Baron Degeers antika samlingar den står där anmärkt uti dess Catalog som egande ett både antikt och historiskt värde emedan den för nära 200 år sedan tillhört den olyckeliga La Duchess de la Wallier hvars öde man med så mycket deltagande sett beskrifvas.”
Om proveniensen till La Waliier stämmer skulle det röra sig om Louise de La Vallière (1644-1710). /PH
*Föremålet ska vara en skyttel för knythandarbete enligt uppgift från intendent Berit Eldvik på Nordiska museet. /PH, 2010-12-17
En skyttel för knythandarbete har prytts med några fragment av den åtråvärda japanska lacken. Troligen är arbetet i övrigt franskt. Ägarhistoriken är inte helt klar. Medföljande handskriven information berättar: "En i gulld infattad Chinesisk pies, funnen bland aflidne Baron Degeers antika samlingar (...)" med angivande av "La Duchess de la Wallier" som ägare. Louise de la Vallière (1644-1710) var en av franske kung Louis XIV:s älskarinnor på 1600-talet. Om det stämmer att Louise de la Vallière har ägt skytteln, kan man se det som ett tidigt uttryck för den franska, och franskpåverkade, aldelns vurm för japanska lacker under framförallt rokokon. Franska drottningen Marie Antoinette (1755-1793) var en av de mest kända samlarna. Hur skytteln har kommit i släkten De Geers ägo är fortfarande okänt. Vad som har framkommit är att skytteln har tillhört antingen d y eller d ä Charles de Geer på Lövsta bruk. Den var en gåva till Historiska museet 1882 av drottning Sofia.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH
Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.
Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
