vapen, wakizashi, svärd

Litet kort svärd, ko wakizashi. Signerat: (1868) Seki-Genshoke-Chikanori. Enligt uppgifter i katalogen (se Publicerat) kozuka i järn med drake. Umabari (hästnål). Menuki med drake i shakudo. Fuchi-kashira från Hizen-provinsen, 1700-tal. Balja i pärlemorlack (aoi-lack) med doppsko (koijiri) dekorerad med drakar i järn.

Från 1400-talets mitt bars vanligen både ett kort svärd (wakizashi) och ett långt svärd (katana) av samurajer. De bars instuckna i skärpet med eggen uppåt. I par kallas de för “daisho”, stor-liten. All information från katalog, se ”Publicerad”.
Rollen hos det japanska svärdet märks redan genom den shintoistiska skapelsemyten då solgudinnan Amaterasu enligt legenden gav sitt barnbarn, den japanske kejsaren, de tre heliga skatterna: svärdet, spegeln och juvelen. Svärdet blev en symbol för samurajens själ, heder, lydnad och stridsvilja. Många är berättelserna om enskilda svärds magiska egenskaper. Ofta ärvdes de inom familjen. Att få eget svärd ingick i samurajens mandomsritual, men svärdsträning startade redan i treårsåldern. Svärd av den typ vi känner som typiska samurajsvärd har sitt ursprung i Heian-perioden (794–1185). De kännetecknas av blad med en lätt svängd form och enbart en egg. Under Edo-perioden hade samurajerna i princip monopol på att bära två svärd, ett långt (katana, längre än 60 cm) och ett kort (wakizashi, upp till 60 cm). Tillsammans kallades de daisho (”lång och kort”). Svärd bars instuckna i bältet med eggen upp när personen gick. Bärandet av svärd förbjöds helt 1876.
Samurajernas exklusiva rättighet att bära två svärd var en del av strategin under sen Momoyama (1573–1615) – Edo-perioden (1615–1868) för att skapa ett våldsmonopol för de styrande. Bara i undantagsfall kunde andra grupper som rika köpmän och läkare ges privilegiet att bära det korta svärdet.
Svärd kan indelas i två grupper: ”de gamla” (koto) och "de nya" (shinto). Skiljelinjen går vid tidigt 1600-tal. Enligt shintoismen var smidet av ett svärd heligt och svärdssmeden hade därför en särskilt hög status bland hantverkarna. Innan smidet tvättade sig smeden noga och klädde sig i utvalda vita kläder. Under tillverkningen upphettas ämnesjärn upprepade gånger och viks och välls om och om igen. Sedan läggs ett tunt lager lera över större delen av klingan som glödgas och härdas. Denna fas är särskilt viktig, liksom efterföljande slipning och polering. Resultatet blir ett av världens skarpaste stålvapen.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH