bildkonst, träsnitt, woodblock, woodcut, print

Nakayama Nanshi II (1790-1858) i rollen som Osono i "Chûkô Buyûden"

Högra panelen av en deluxe chûban-diptyk.
Den vänstra delen av diptyken visade Kataoka Ichizô i rollen som Keyamura Rokusuke.
Osono var dotter till Yahei och gift med Gihei.
Osaka-tryck, 1848.

Konishi (Utagawa) Hirosada gjorde s k Osaka-tryck, d v s bilder från kabuki-teatrarna i Osaka, och var en centralgestalt vad gäller denna bildtyp. Han är känd för expressiva, tydliga och dramatiska bilder.

Skådespelaren Nakayama Nanshi II (nr 5; levnadsår 1790-1858) spelade enbart kvinnoroller (onnagata) och ansågs vara en av de sista stora framträdande onnagata från regionen Osaka-Kyōto-Kōbe-Nara under Edo-perioden (1600-1868). Efter en framgångsrik bana öppnade han en affär för hårstylingprodukter i Osaka mot slutet av sitt liv./PH

Ingick 12/4-7/12 2014 i en utställning i Galleriet och öppnades samtidgt som museet visade den från Japan Foundation inlånade utställningen Kingdom of Characters i Trapphallen med olika populära figurer från bl a manga. Text från hemsidan:
"Hjältar, skurkar och dramatik. Träsnitt med kabuki-motiv
12 april 2014 – 7 december 2014

I Galleriet i den permanenta Japan-utställningen visas 15 stycken idolbilder i form av träsnitt gjorda under 1840- till 1860-talet från vår rika samling av träsnitt.

Alla bilder avbildar män som spelar roller i teaterformen kabuki. Kabuki, med rötter i tidigt 1600-tal, var ursprungligen underhållning för medelklassens stadsbor (chōnin). Att köpa ett träsnitt var ett billigt sätt att anknyta till sin favoritskådespelare. Kabuki-teatern var och är rik på stjärnor och trendsättare med massor av beundrare. Skådespelarna blev kända både för sina rollfigurer och sina privatliv.

De träsnitt som visas här är ofta slagkraftiga med starkt grafiska och dramatiska uttryck, en långt ifrån måttfull bildvärld. Aktörerna är fångade i ögonblick där svärd höjs eller där ansiktsuttrycket är starkt fokuserat, som inzoomade scener.

Bilderna är gjorda av några av sin tids mest kända och produktiva konstnärer. De flesta är gjorda av Utagawa Kunisada (främst under hans namn Toyokuni III; 1786-1865), verksam i Edo (nuvarande Tokyo) och ett par av Konishi Hirosada (ca 1810-1864), verksam i Osaka.

I vissa träsnitt kan man se rötter till samtida japansk bildkultur såsom manga (serier). Ett viktigt gemensamt drag är att båda bildtyperna är masskonst. De olika bildkonsternas brukare var och är också ofta mycket hängivna en viss skådespelare eller manga-serie. Båda företeelserna omges av en stark fankultur.

För temavisningar i vår, se kalendariet. Museientré. (Ingen föranmälan)."
/PH

Kabuki-teatern

Kabuki-teatern är en av de mest kända teaterformerna i Japan och har ursprung i tidigt 1600-tal. Publiken bestod främst av de välbärgade stadsborna. Under tiden mellan 1603 och 1629 stod främst kvinnor på scenen (onna kabuki). Pionjären Izumo no Okuni framförde i Kyoto och Edo ”excentriska danser” (kabuki odori), ofta i manskläder och med utländska inslag som halsband med kors. Från 1629 förbjöds kvinnor att agera och istället var det främst unga män eller pojkar som uppträdde (wakashu kabuki). Både kvinnorna och de unga männen var ofta involverade i prostitution. Bland annat p g a de många striderna om dem tilläts från 1652 enbart vuxna män med rakad främre del av hjässan att uppträda. Berömda spelstilar för mansroller är en ”överdriven”, kraftfull spelstil (aragoto) och en mjukare, mer realistisk stil (wagoto), ursprungligen från Kansai, d v s området kring Osaka. De män som specialiserade sig på kvinnoroller kallas onnagata (oyama), de män som spelar män tachiyuki eller tateyaku.
Dockteatern (bunraku eller joruri) och kabuki-teatern påverkade varandra ömsesidigt från sent 1600-tal. En av Japans mest kända pjäsförfattare, Chikamatsu Monzaemon (1653–1724) skrev pjäser för både dockteatern och kabuki.
2005 utnämnde UNESCO kabuki till ”Masterpiece of Oral and Intangible Heritage of Humanity” inom kategorin “Intangible Cultural Heritage”. Kabuki är bland mycket annat känd för sin tidigt relativt tekniskt avancerade scenteknik. Bland annat kan nämnas maskineri som gjorde det möjligt för aktören att snabbt dyka upp på olika ställen och vridscenen (mawaributai) som uppfanns 1758 och som gjorde snabba scenbyten möjliga. Själva föreställningarna var på dagtid eller så länge det fanns tillräckligt med ljus. Redan före kl 7 på morgon var en vanlig starttid, vilket gjorde att en del i publiken övernattade i närheten för att kunna få bra sittplatser. Priset på biljetter varierade kraftigt och berodde på skådespelarnas popularitet och en utbredd stjärnkult.
På kabuki-scenerna syntes förr både dagsaktuella och historiska ämnen. För att undgå censuren förkläddes samtida dramer med samurajroller till historisk tid eller ”fiktiviserades” (personerna gavs t ex andra namn än det verkliga, även om betraktaren förstod vem som avsågs). Ett exempel på det är en välkänd kabuki-pjäs, Kanadehon Chushingura, ibland kallad ”De 47 herrelösa samurajerna (ronin”). Chushingura är fortfarande tema för årliga TV-produktioner och filmer. Den baseras på en verklig händelse från omkring år 1700 och förlades till tidig Muromachi-period (1392–1573) för att undgå shogunatets censur. Inte sällan fick teatrar stängas efter censur och antalet teater-byggnader kontrollerades. Kabuki-dramerna var en kommenterande observatör av det samtida nöjeslivet, men även en kritiker av det pågående militära styret.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011, s 55, 62). /PH