Exorsistens vapen, The Exorcist's Weapon

Den tibetanska formen av buddhism är rik på ritualer. De inbegriper läsandet av texter men i samband med detta också det symboliska hanterandet av rituella föremål. Det finns några välkända sådana som utövaren av ritualen har i sina händer - en klocka, ghanta i den ena och en åskvigg, vajra i den andra. Vid sidan om dem finns också bland annat den rituella dolken, phurba.

Dolkens roll är förknippad med utdrivandet eller fastnaglandet av demoner och andra skapelser av våra tankar. När den körs ner i marken, golvet, eller en skål med ris stabiliserar den platsen inför en ritual. Den phurba, som ses här, är från Mongoliet, där den ibland kan ses i ovanliga storlekar. I detta fall har den stått bredvid altaret i ett tempel.

Sven Hedin kom tidigt i sin karriär i kontakt med den nordliga, tibetanska buddhismen, för vilken han uppenbarligen hyste sympatier. Under hans sista stora expedition 1927-35 hade han flera medarbetare som fick ägna sig åt att studera och dokumentera buddhismens materiella kultur. Ett sammanhållande projekt var att skaffa ett par kopior av tempel, fullt utrusta dem och visa upp dem för den västerländska.

The Tibetan form of Buddhism is rich in rituals. They include the reading of texts but also, together with this, the symbolic wielding of ritual artefacts. Some of the artefacts that are held in the hands in the ritual are well known - a bell, ghanta, in one and a thunderbolt, vajra in the other. Besides them, there's also the ritual dagger, phurba, amongst others.

The daggers role is associated with expulsion or holding fast of demons and other creatures of the mind. When it is driven into the ground, the floor, or a bowl of rice, it stabilizes the location before a ritual. The phurba seen here is from Mongolia where it can sometimes be seen in unusual sizes. In this case, it has stood next to the altar in a temple.

Early in his career, Sven Hedin came into contact with the northern, Tibetan Buddhism, with which he obviously sympathised. During his last large expedition of 1927-35, he had several colleagues who were able to devote themselves to studying and documenting Buddhism's material culture. A shared project was to obtain two or three copies of the temple, fully furnish them, and display them for a Western audience.