botepil, pil, budskapspil, muvieri, moviere

Budskapspilar. För att citera John Hedbergs (donator) dokumentation i förvärvsunderlaget om budskapspilar: […] uppsamlande vid Stilla Havstranden i San Blas. Jag har därför inte haft någon kontakt med tillverkarna. Pilarnas betydelse går ändå att tolka genom deras och symbolernas allmänna funktioner, […].
Budskapspilarna, som även används av gemene man, har förebild i jaktpilar. Det fanns paralleller hos aztekerna: Under en fest för döda tillverkades pilar ”med en hans längd”, spetsar av stickor och limmande till rördelen. Fyra pilar lades där de döda begravts. Vid en vårfest kom en präst med en ”örnpil”, en pil med ihåligt skaft och prydd med fjädrar, doppade den i (människo)offrets bröst och erbjöd blodet från pilen till solen ”för att ge solen att dricka”. Ägaren till offret fyllde en skol med offrets blod, gick omkring till alla idoler och beströk dem med blodet från offret med hjälp av fjäderpilen för att ge dem föda (Sahagun).
Wixarica använde både moviere (botepil) och budskapspilar på ett liknande sätt vid rituellt dödande av djur. Men de hade också andra användningsområden: Wixaricas hela liv, från födelse, uppväxt, äktenskap, jakt, majsodling, husbygge, sjukdom, död var markerat med pilar vars utförande och användning växlade i takt med årstider, generationsväxlingar och akuta problem. Redan när ett barn föddes måste fadern tillverka en speciell pil (tsikuri) för det, och genom den presentera barnet till natursläktet. Han gjorde sedan en ny tsikuri för varje år som gick tills barnet fyllt fem. Pilar fanns också i husen, i gårdstemplet, i de stora regionstemplen, vid de berg, stränder, floder, sjöar, grottor, källor, etc. som tillägnades särskilda natursläktingar.
Spridningen av ställen för uppvaktning förutsatte redan i en familjs närområde en hel del vandringar. Men dessutom fanns det gemensamma platser för hela stammen. Inom de egna bergen gälle det bland annat grottor, källor och tempel vid Toapurie (Santa Katarina), och den ceremoniella centrat Tatteikie (san Andres). Men flera av de viktigaste platserna låg utanför bergen. Exempelvis San Blas vid Still havskusten i väster, Virakota vid Real de Catorce i öster, och mest avlägset Las Guitarras utanför Monterrey norr om Virakota. Vilket innebar vandringar som sträckte sig över någon vecka för San Blas, en månad eller mer för Virakota och ytterligare några veckor till Las Guitarras.
Platsernas viktigaste budskap var önskningar om regn till åkrarna, god skörd, hälsa till Wixarica och skydd mot onda krafter. De kunde även tjäna som medel för att ”förhäxa” både stamfränders och yttre fienders tillvaro. […]
En pils utförande var uppdelat i två funktioner. Den ena utgjordes av pilens stomme, den andre av föremål som var fästa vid denna. Utförandet varierade med tillverkarnas föreställningar, kulturen i hans lokala hemhörighet och dem han lärt sig konsten av.

Moviere. För att citera John Hedbergs (donator) dokumentation i förvärvsunderlaget om movieres:
Moviere är maraakamernas speciella ”instrument”. I litteratur har man vanligen bytt ut maraakame mot ”shaman”, ett ord med ursprung i sibirisk kultur. Genom generaliserad överföring och okritisk användning till övernaturliga krafter, healing, extas, etc. och jag använder det därför inte. Ordet maraakame kan översättas till ”sångare”, men också till ”den som har kunskapen” vilket svarar bättre mot maraakames roll. Han var nämligen en person som framgångsrikt förenat verksamhet som psykiatriker, läkare, präst, meterolog, politiker, berättande och advokat. […] Pilarna användes vid botande av sjukdomar, under ritualer och andra sociala sammanhang ledda av maraakame. Den ca 30 cm långa trästickan tillverkades vanligen av färnbocksträ (Bresilja, Caesalpinia echinat) som har en brunröd kärna, med ett färgämne, brasilin, som kan associeras till blod. Den sågs som storebror hjorts horn, eldens flammor, kunskap, peyote etc. Peyoten (Lophophora williamsii) hade en central position i wixaricas kultur. Den representerarde samlande men band också genom sin sinnesförändrande förmåga samman hjorten/jakten med majsen/jordbruket. Peyote ”sade” att de tre är ett och samma.
Stickans trubbiga ände är dekorerad med en vippa av korta fjädrar. Den är även omlindad med garn. I olika färger och mönster till en nierika. I denna ände är de två längre fjädrarna fästa med garn så att de kan svängas fritt, vanligen skärtfjädrar av rovfåglar. Deras funktion beskrevs för mig av en maraakame: ”Fjädrarna ger kontakt (när maraakame strycker med dem över den sjukes kropp) med det (onda) som finns i den sjuke. Med deras hjälp mediterar maraakame över hans person och känner sig in i den tills denne övergår i honom. Fjädrarna gör att han (maraakame) kan nå platser långt bort. De rör sig lika snabbt som människors tankar. Sedan koncentrerar sig maraakame på detta och ber att de han kallat till sin hjälp ska ta bort det onda. Maraakame blir deras (natursläktets) ombud och kan därigenom ta ut det som orsakar sjukdom. Om det är en mycket svår uppgift sätter maraakamen en skallra på moviere. Ljudet från skallran gör att det onda som finns i den sjuke stiger till ytan. Där suger maraakamen ut det onda och slänger bort det.”
Ett annat effektivt komplement till fjädrarna var en spegel, med vars hjälp maraakamen kunde ”fånga in, se” sjukdom, regn eller, exempelvis upptäckas någon som förhäxade. Ofta användes flera moviere samtidigt. En maraakame hade en hel uppsättning av dem, förvarande i en speciell ask, takuatze.

Moviere, en ”botepil”, och en budskapspil som sammanbundits. Tillverkad i trä, garn och fjädrar. Movieres kärna är en trästicka som lindars med garn, i detta fall blekt röd tråd, och dekorerats med fjädrar (korta i toppen och en lång hängandes längs sidan, möjligen har pilen tappat fjädrar). Budskapspilen består av en carizodel, ihåligt rör, som bemålats med svart dekor och änden skårad som om den skulle användas i en pilbåge. I carizodelen har en spetsig mörk trästicka limmats fast. På budskapspilen hänger fyra (möjligen fem) symboler.
En symbol är en Nierika, går att översätta till ungefär ”att ses ansikte mot ansikte”, ”närvaro av, och möte med, natursläktet”, etc. Denna en rund ring av bast med ett flätat när av blått garn. Förebilden är en hjortfälla: nätet uppspänt på en cirkel med ett hål i mitten.
En annan symbol är ett miniatyrlasso, i detta fall tillverkat av ofärgad, tvinnad tråd som knutits ihop. Lasso: ett jaktredskap för att fånga hjort, maraakamernas och wixaricas kulturella ledare. Hjortens närvaro var väsentlig även i ceremoniella sammanhang, även som jaktbyte, och dess blod en viktig ingrediens under ritualer. Det kan förefalla motsägelsefullt jaga hjorten som dyrkas, men wixaricas såg inte dödandet av en hjort som ett absolut slut för denna ”Storebror kan inte dö. Hjorten lämnar bara sin kropp efter sig. På detta sättet ger den oss mat. Den dödas inte bara av pilen. Hjorten föds också ur den del av pilen som är gjord av carizon”
Ytterligare en symbol är handledsskydd, tillverkade av en bit kartong (papper) som vikts. Handledsskydd: ett nödvändigt skydd för handleden som komplitterar pilbågens funktion.
Slutligen även en Yari, en symbolisk kula. Av vax inlindad med blått garn. Symboliskt ”hjärta” i betydelsen centrum för andlig vitalitet, känslosamhet, hängivelse till traditioner. En annan är testiklar, fruktsamhet, önskan om god skörd.
[föremålet]