botepil, pil, muvieri, moviere

Moviere, en ”botepil”, i trä, garn och fjädrar. Pilens kärna är en trästicka som lindars med garn, i detta fall svart och röd tråd, och dekorerats med fjädrar (korta i toppen och två långa hängandes längs sidan). Pilen har, innan den inkom till Etnografiska museet, monterats tillammans med 2008.06.0010, 2008.06.0011, 2008.06.0012 och 2008.06.0014 på en tavla.

Pilen har använts av en maraakame vid namn Santos, bror till José (Koútsiete) och är samlad av John Hedbergs 1990. Santos andra namn (indianskt namn) var Tétsiákame = En som natursläktet skyddar.

För att citera John Hedbergs (donator) dokumentation i förvärvsunderlaget:
Moviere är maraakamernas speciella ”instrument”. I litteratur har man vanligen bytt ut maraakame mot ”shaman”, ett ord med ursprung i sibirisk kultur. Genom generaliserad överföring och okritisk användning till övernaturliga krafter, healing, extas, etc. och jag använder det därför inte. Ordet maraakame kan översättas till ”sångare”, men också till ”den som har kunskapen” vilket svarar bättre mot maraakames roll. Han var nämligen en person som framgångsrikt förenat verksamhet som psykiatriker, läkare, präst, meterolog, politiker, berättande och advokat. […] Pilarna användes vid botande av sjukdomar, under ritualer och andra sociala sammanhang ledda av maraakame. Den ca 30 cm långa trästickan tillverkades vanligen av färnbocksträ (Bresilja, Caesalpinia echinat) som har en brunröd kärna, med ett färgämne, brasilin, som kan associeras till blod. Den sågs som storebror hjorts horn, eldens flammor, kunskap, peyote etc. Peyoten (Lophophora williamsii) hade en central position i wixaricas kultur. Den representerarde samlande men band också genom sin sinnesförändrande förmåga samman hjorten/jakten med majsen/jordbruket. Peyote ”sade” att de tre är ett och samma.
Stickans trubbiga ände är dekorerad med en vippa av korta fjädrar. Den är även omlindad med garn. I olika färger och mönster till en nierika. I denna ände är de två längre fjädrarna fästa med garn så att de kan svängas fritt, vanligen skärtfjädrar av rovfåglar. Deras funktion beskrevs för mig av en maraakame: ”Fjädrarna ger kontakt (när maraakame strycker med dem över den sjukes kropp) med det (onda) som finns i den sjuke. Med deras hjälp mediterar maraakame över hans person och känner sig in i den tills denne övergår i honom. Fjädrarna gör att han (maraakame) kan nå platser långt bort. De rör sig lika snabbt som människors tankar. Sedan koncentrerar sig maraakame på detta och ber att de han kallat till sin hjälp ska ta bort det onda. Maraakame blir deras (natursläktets) ombud och kan därigenom ta ut det som orsakar sjukdom. Om det är en mycket svår uppgift sätter maraakamen en skallra på moviere. Ljudet från skallran gör att det onda som finns i den sjuke stiger till ytan. Där suger maraakamen ut det onda och slänger bort det.”
Ett annat effektivt komplement till fjädrarna var en spegel, med vars hjälp maraakamen kunde ”fånga in, se” sjukdom, regn eller, exempelvis upptäckas någon som förhäxade. Ofta användes flera moviere samtidigt. En maraakame hade en hel uppsättning av dem, förvarande i en speciell ask, takuatze.