kalebass, kärl, nzele

En halv kalebass har så många användningar på landsbygden i Kituidistriktet i Kenya: man serverar mat i dem, förvarar mjöl, grönsaker, småsaker. En liten 6-åring matar sitt småsyskon med välling från en halv kalebass. Man dricker vatten ur dem, eller mjölk eller hirsöl.
Det finns också mer laddade användningar; siare förvarar fågelben i en halvkalebass, eller stenar, eller kauriesnäckor, eller vad han valt att använda för att utröna det okända.
Kalebasskalet är lätt att skära i – kalebassen lånar sig väl till att bli dekorerad och blir det ofta. I kambaområdena i östra Kenya dokumenterade den svenske etnografen Gerhard Lindblom 1910–11 ristningar på halvkalebasser: berget Kilimanjaro, krokodil, zebra, pilspets, noshörning, orm, groda, pall, mynt. Lindblom skriver att man dekorerade kalebasser för ”glädjen i arbetet för dess egen skull. Möjligtvis kan någon medicinman ha gjort magiska tecken på sin utrustning. Men på det hela taget är det ren utsmyckning” (Lindblom 1919/20:370).
På 1970-talet råkade konstnären Peter Nzuki i Nairobi titta i Lindbloms gamla monografi från Nzukis hemtrakter i Kambaland och fascinerades. Han började rista kalebasser, som han sålde i ett par gallerier på stan och i Nationalmuseets shop (se samling 1979.07 för två exempel). När brorsonen Patrick Ngui hade slutat skolan flyttade han till sin farbror kalebassnidaren och började själv rista kalebasser och göra teckningar, som han sålde till en turistaffär på Mokhtar Dada street. Pappan dog och han flyttade hem till byn Thatha i Kambaland för att ta över gården och gifta sig. Han fortsätter att rista kalebasser som en extrainkomst.
Patrick Ngui gör ett par tre kalebasser om dagen under de perioder då han har tid över. Han arbetar direkt med kniven, gör inte någon skiss först. Ofta börjar han med att dela kalebassen i två sektioner, och så samlas kanske djur i den ena och något annat i den andra.
Han gör gärna kalebasser som beskriver livet på landet; det kan handla om fågeln som leder jägaren till honung, eller om boskapen, om bin, om danserna. Också Patrick Ngui har sett bilderna av de gamla kalebasserna i Lindbloms monografi. ”De bilderna är svåra att göra, men de är mycket vackra.” Han njuter av arbetet att skära mönster i en kalebass och har behållt några hemma som dekoration. Men det viktigaste är förstås den sidoinkomst till lantbruket som han får som kalebassnidare. / Wilhelm Östberg