kruka, husgeråd, kärl, tero nguyer (mat), tero sakit (medicin)

Lerkruka, avsett för matlagning. En del kvinnor specialiserar sig på att tillverka lerkrukor. Det är inte ett yrke som går i arv i vissa familjer utan det är mer en fråga om intresse och talang. Visst förekommer det att döttrar lär av sina mödrar, eller att sonhustrur lär av en svärmor som krukmakare, men det finns inte något institutionaliserat lärlingskap eller liknande.
Lerkärlen säljs på marknader eller beställs direkt av krukmakarna. Det har varit vanligt att fylla den kruka man vill förvärva med fingerhirs som betalning.
Att göra lerkrukor är ett hantverk på tillbakagång eftersom kärl av aluminium, emalj och plast används allmänt.
Krukmakare arbetar gärna tillsammans några stycken i skuggan av ett utskjutande klippöverhäng. Leran knådas och bearbetas sedan med en mindre sten för att eliminera luftfickor. Leran tummas sedan upp från en flat sten, som används som ”drejskiva”. Väggarna jämnas till med ett koben eller en skärva från en kalebass. Halsen byggs på efter att grundformen etablerats genom att några korvar av lera läggs på bearbetas. Om handtag önskas pressas tummarna in i ytterväggen där man vill ha ett handtag och formar dessa. Krukan torkar ett par dagar innan den vänds upp och ner och botten rundas av. Sedan får krukan torka ytterligare en tid innan bränningen.
Krukmakaren är ensam under bränningen och platsen är avskild. Ved ställs runt de krukor som ska brännas, vilket tar en natt. Krukorna blir röda efter bränningen, och man anser att de måste skyddas för att inte spricka. Det gör man genom att lägga på ett lager kodynga.
Krukorna som används för att laga mat behöver vara vattentäta. Därför täcks de gång på gång under några dagar på utsidan med aska och begjuts med vatten. Efterhand tätnar krukan. För krukor som ska användas som vattenkärl är förfarandet ett annat. Väggens insidan smörjs med ricinolja vilket skapar en hård yta när krukan upphettas över eld.
W. Östbergs texter.