låda, samurajrustning, rustning, rustningslåda

Paradrustning av smitt järn med ornament i brons och shibuichi och delvis täckt av gyllenläder med stiliserade pioner och vapen: ring med tre svarta, horisontella streck på guldgrund.
Livstycket (A1) med gångjärn vid vänstra sidan. Framtill två beslag med vardera en ring uti. På ryggen två beslag i vilka är instucken en fyrkantig, svartlackerad, urholkad käpp (som ser ut som ett stolsben). Från midjan nedhänger sju svartlackerade midjeskydd, det främsta med ficka; samtliga med gyllenläder nedtill och sammanhållna av röda och blå silkesband. Framtill vid halsen två knappskylare i gyllenläder med vapnet i shibuichi.
Till axlarna två axelskydd (A2-A3) i gyllenläder med beslag och silkessnoddar.
Till armarna två armskyddare (A4-A5) av svartlackerad metall (brynjevävnad), fordrade med mörkblått siden och skinn i vitt och blått rutmönster. På handstycket stiliserad plommonblomma.
Lårskydd (A6) av svartlackerad brynjevävnad, mörkblått siden med drakar och vågor samt skinn i blått och vitt.
Två benskenor (A7-A8) i metall och siden som föregående jämte gyllenläder.
Enligt av författaren bevarat, i Japan lämnat intyg användes rustningen av en daimio, Matsudaira Mutsu no kami. Den förfärdigades omkring år 1500 av Miochin Munemitsu, och gyllenlädret lär vara ännu äldre, härstammande från 1200-talet.

Två stycken lådor (B-C) till förvaring av hjälm och rustning, av brunmålat cederträ, locket 34 cm i fyrkant, lådornas sidor utåtbuktande. Svartmålade kanter med järnbeslag. På baksidan finns inga gångjärn, utan lock och lådstycke sammanhålles av ett hänglås. På både fram- och baksidan finns uppfällbara handtag, vilkas övre del svarar mot två genomgående hål i locket, avsedda för genomträdande av stakar (stänger), på vilka lådorna bäres av två män.

Inköpt tillsammans med B.81 och B.82 i Tokyo, maj 1902. (Japonica)

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH