samurajrustning, rustning

En japansk rustning. (originalkatalogen)

Järn, skinn, siden mm. Sannolikt 1800-tal. Sittande H 155 cm, B 70, Djup 80. Tidigare i Kungl Vitterhets Historie- och Antikvitets Akademien, s k Vitterhetsakademiens, samling.

Japanska rusntingar utgör en unik kombination av vitt skilda material, avancerad teknik och funktion, ägnad att skydda mot allehanda vapen. I historiska texter beskirvs två typer av rusntingar i bruk före 700-talet, den ena (keiko) av små järnplattor sammansatta med skinn- eller textilband. Denna kategori avbildas ibland på gravfigurer av typen haniwa (lergods, Kofun-perioden, ca 300-538). Från Heian-perioden (794-1185) används endast denna typ. Under inbördeskrigen var det särskilt viktigt för krigarna att framstå som visuellt skräckinjagande och i synnerhet hjälmen var ofta fantasifull. Typerna indelas grovt i rustningar för ridande krigare och fotsoldater. Huvudkomponenterna utgörs av större järnplattor, små järn- eller skinnplattor och snörning, ofta av siden. På grudn av d emånga olika materialen (ofta järn, koppar, siden, skinn, lack) var många specialister involverade i tillverkningen. Rustningar ärvdes och vördades både i samurajfamiljer och som votivföremål i tempel och helgedomar. Många rustningar var också i sig själva dekorerade med symboler som skulle ge bäraren framgång, skydd och lycka. Under Edo-perioden var många rustningar främst avsedda för ceremoniellt bruk. Denna rustning har familjevapen (mon) i form av vattenväxten omodaka.

(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011 ( Braw, Monica, Holmberg, Petra & Myrdal, Eva. Japan: föremål och bilder berättar = Japan : artefacts and images tell the story. Stockholm: Östasiatiska museet)./PH

Penseln och svärdet i samklang
Rustning. Järn, skinn, siden, mm. Sannolikt 1800-tal.
Tidigare i Kungl. Vitterhets Historie- och Antikvitets Akademien, s k Vitterhetsakademiens, samling.
Inlån från Etnografiska museet, Stockholm.
Inventarienummer: 9000.02.0322
På bilden ser vi en samurajrustning från Edo-periodens Japan (1603-1868). Troligtvis är den tillverkad under 1800-talet.
Edo-periodens Samurajer
Under Edo-perioden var riket enat under en shōgun som styrde över landet. Under sig hade han ett antal länsherrar, fudai daimyō, som styrde över egna landområden men ytterst var de skyldiga att lyda shōgun. Länsherrarnas privata krigare, samurajerna, var dessutom tvungna att ställa upp och strida för shōgun i tider av krig. Samurajerna var krigsherrar som stammade från japans finaste familjer och de åtnjöt en mycket hög status i samhället.
Men det är viktigt att inte blanda ihop samurajerna med adeln som vi hade här i Europa. Samurajerna tillhörde en samhällsklass och bestod av ca 1 miljon medborgare, ungefär 6-7 % av Japans invånarantal under Edo-perioden. Om man jämför med Stormaktstidens Sverige så bestod adeln då bara av 1 % av hela den svenska befolkningen.
Samurajen ansågs ha två uppgifter: att kriga och att lära sig behärska de olika konstarterna. Ett uttryck som myntades under Edo-perioden var "svärdet och penseln i samklang" vilket ansågs beskriva samurajens ideala levnadssätt. Under fredstider ägnade sig samurajerna åt administrativa uppdrag och det var således viktigt att behärska konstarter som att skriva och läsa. Även matematik betraktades som en konstart. Men samurajerna ägnade sig även åt mer renodlade kulturella sysslor såsom musik, ikebana (japanskt blomsterarrangemang) och skötsel av bonsaiträd.
Samurajrustningarnas syfte
Under inbördeskrigen var det särskilt viktigt för krigarna att framstå som visuellt skräckinjagande och i synnerhet hjälmen och de tillhörande maskerna var ofta fantasifullt utformade. Masken till denna rustning är till exempel försedd med en borstig mustasch. Japanska rustningar är tänkta att skydda mot olika slags vapen. De består av flera olika material och tillverkades med avancerad teknik.
Rustningar gick i arv och vördades både i samurajfamiljer och som votivföremål i tempel och helgedomar. Många rustningar var också i sig själva dekorerade med symboler som skulle ge bäraren framgång, skydd och lycka. Under Edo-perioden var många rustningar främst avsedda för ceremoniellt bruk. Denna rustning är dock tillverkad för strid och har ett familjevapen (mon) i form av vattenväxten omodaka.
På olika museer
Sedan 26 mars 2011 har rustningen varit utställd i vår permanenta utställning Japan: Föremål och bilder berättar. Den finns i en monter tillsammans med en sadel, stigbyglar och pilkoger.
En gång i tiden stod rustningen utställd på Etnografiska museet. På den tiden låg museet på Wallingatan 1. Idag hittar du Etnografiska museet på Gärdet och där finns ännu fler samurajrustningar! (Julkalendern 2016, Östasiatiska, lucka 7)

Japanese armour are a unique combination of widely differing materials, advanced technique and function, designed for protection against all manner of weaponry. The histirical texts describe two kinds of armours in use before the 8th century, one of them (kiekio) made of small iron plates joined together with strips of hide or cloth. This category is sometimes represnted on haniwa grave figures (earthenware, Kofun period, c. 300-538). This is the only type used from the Heain period (794-1185) onwards. During the civil wars it was especially important for warriors to look terrifying, and helmets especially were often designed with much fantasy. The different types are roughly divided into armours for mounted warriors and infantry. The main components are large iron platses, small iron or letaher plates and laces, often made of silk. Due to the multiplicity of materials (oftyen comrpising iron, copper, silk, hide and lacquer) the fabrication of armour involved many specialists. Suits of armor were inherited and venerated both in smaurai families and as votive objects in temples and shrines. Many armour were decorated with symbols intended to bring success, protection and good fortune to the wearer, and many suits of armours during the Edo period were primariily intended for ceremonial use. This armour has a crest (mon) in the form of the water plant omodaka.

Armour. Iron, leather, silk etc. Probably 19th C. In seated position H 155 cm, W 70 cm, depth 80 cm. Formerly in the collection of the Royal Swedish Academy of Letters, History and Antiquities.

(Based on the text for the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011). /PH