glasmålning, målning

Krishna (vit) som på sitt ena finger lyfter berget Govardhana.
Krishna sökte vid ett tillfälle uppreta himmelsguden Indra. Då koherdarna (gopas), bl a Krishnas fosterfader Nanda, föreberedde rituella ceremonier till Indras ära, övertygade Krishna dem att Indra var en lägre gudomlighet som i föga utsträckning kunde uppfylla deras önskningar. Istället, övertalade han dem, borde de rikta sin fromhet mot sina forna naturandar, som i koherdarnas fall dvaldes i berget Govardhana, som fortfarande skänkte deras boskap föda och vilka sedan försåg dem med mjölk. Koherdarna offrade därvidlag yoghurt, mjölk och kött i stora mängder åt berget och dess ande. Detta var dock en list från Krishnas sida, med vilken han avvände kulten åt Indra till sig själv. Berget var nämligen en manifestation av Krishna själv. Kort efter att Koherdarna överräckt sina offer, uppenbarade sig sålunda Krishna på bergets topp och förkunnade att han själv var bergets ande, och smorde därpå kråset med alla de läckerheter som ingick i offret. Samtidigt existerade han i sin sedvanliga form, där han befann sig på bergets sluttning med koherdarna, och ägnade sig tillsammans med dem åt dyrkan av sitt alter ego - bergsanden Govardhana. Förargad och upprörd över denna svekfullhet och nonchalans från sina forna anhängare, sände Indra fruktansvärda stormar och floder från himlen för att förgöra både koherdarna och boskapen. Men Krishna lyfte då upp berget Govardhana på sitt ena finger och höll det ovanför sig som ett paraply och skyddade därigenom sig själv och sina nyvunna anhängare i sju dagar och sju nätter. Imponerad över Krishnas styrka, nedsteg så Indra på sin vita elefant Airavata från sin himmel och prisade Krishna. (Wilkins, 1997:207; Ions, 1992:60-61; VP:10:419 f.)
Rituell handställning (mudra): (Niklas , 2000)