dräkt, uchikake

Bröllopskimono i tuskaftat vadderat siden med broderier och reservagefärgade partier och rött tuskaftat sidenfoder. Dräkten är svart och bl. a. dekorerad med tallar, pioner, tranor, tiger och röd plommonblom både genom olika slags broderi, t. ex. läggsöm och plattsöm, och reservagefärgning med risstärkelsepasta fritt och genom stenciler. Vissa detaljer, t. ex. på blommorna, är målade. Sannolikt från sent 1800-tidigt 1900-tal.

Enligt uppgifter i generalkatalogen: "Tallen är en symbol av mannen, ävensom av långt liv, och dess gröna färg symboliserar beständighet. De övriga lyckosymbolerna förekomma ock, därjämte tigern, en koreansk bröllopssymbol." På det som är en av människans viktigaste ritualer är och var det naturligtvis särskilt viktigt att "stärka" sig med laddade symboler som på denna dräkt. Den s.k. traditionella bröllopsritualen är dock inte så gammal som man kan tro, den stammar från Meiji-perioden (1868-1912; Kodansha Encyclopedia of Japan, vol. 8, s. 238). Ännu i dag är det vanligt att man hyr denna typ av vadderad dräkt, oftast röd eller vit och vanligtvis i vad som brukar kallas "guldbrokad". I ett traditionellt bröllop ingår dräktbyte som en del av ritualen och ofta kompletteras detta i dag med byte till västerländska kläder. Fortfarande är alla gamla symboler, alltså även på dräkterna, mycket viktiga i bröllopsritualen.

Man kan kalla reservagefärgningstekniken för yuzenzome och stenciltekniken imiterar s.k. shibori. Vissa partier har ju ett prickmönster. Detta innebär att tillverkaren med stenciler försökt imitera den sorts reservagefärgning som kallas shibori på japanska. Shibori är en sorts knytbatik som både högre och lägre samhällsklasser kunde använda som mönstringsteknik på sina dräkter och som ibland täckte hela dräkten. Under Edo-perioden (1600-1868) förbjöds den i s.k. lyxlagar för borgarklassen, eftersom den var ytterst dyrbar genom sin tidskrävande teknik. Följden blev dels att man använde shibori på röda underkläder till kimonon (troligen i hopp om att staten inte skulle vara så fräck att den tittade där) och dels att stenciler med små hål användes i stället så att en liknande prickeffekt kunde uppnås. I en del fall målades den centrala pricken i efter stencilfärgning, så ett mer realistiskt resultat skulle uppnås. Ibland hände det rentav att den skrynkliga effekten av knytbatik imiterades genom att tyget bearbetades på ett särskilt sätt efter stencilfärgningen. På detta plagg har dock bara en ganska enkel variant av stencilfärgning använts. Reservagefärgningen i övrigt på denna dräkt skulle alltså kunna hänföras till yuzen-tekniken. Genom sin tidsödande dyrbarhet kom denna att få en koppling till de högre samhällsklasserna. En variant på samma teknik för de bredare samhällslagren kallas tsutsugaki. Den används huvudsakligen på indigofärgade bomullsplagg och andra textilier (d.v.s. redan i materialet finns en fingervisning om vilka klasser som använde dem). Under sent 1600-tal-tidigt 1700-tal utvecklade eller förfinade solfjädersmålaren Miyazaki Yuzen i Kyoto yuzen-tekniken, som innebär oerhört tunna linjer och många färger, något som inte fungerar med tsutsugaki-tekniken. Den stora skillnaden är att man inte syr plagget färdigt innan man påbörjar färgningsprocessen och alltså inte doppar hela textilen i färgen. Varje färg målas på detaljerat med pensel, till skillnad från det tjanting-liknade verktyget i tsutsugaki, och täcks allteftersom med rispasta så rätt färg blir det färdiga resultatet. Ofta broderas också vissa partier för att ytterligare förhöja dekoren, precis som här. Detta är oerhört tidskrävande och följaktligen är yuzen-dekorerade textilier mycket dyra. (Rathbun 1993, s. 53-56) (PH)

Kimono

Kimono betyder ”något att ha på sig” och är samlingsnamnet på ett centralt plagg för både män och kvinnor, unga och gamla. Ordet kimono började användas på 1700-talet, enligt andra källor sent 1800-tal. Vanligt är specialtermer för specifika plagg, som för kimonon med liten ärmöppning vid handleden (kosode) eller avslappnat vardagliga bomullskimono (yukata). Man skiljer även på ”inhemsk klädsel” (wafuku) och västerländskt påverkad (yofuku). Tillskärningen är tekniskt enkel. En rulle på mellan tio och tolv meter med tygbredd ca 36 cm behövs till ett plagg. Tyget används ofta som en yta för broderi- och färgningstekniker utöver vävningen som dekorationsteknik.
Kimonon är som de flesta kläder föränderlig och har varierande visuella uttryck under tidens gång. Kimonon är starkt betydelsebärande. Ur varje element, som ärmarnas utformning, hur den bärs, vilka färger och mönster den har, vilket material den är gjord av, kan man utläsa något viktigt. Dam- och herrknäppning existerar inte. Historiskt sett stänger alla kimonon till höger, enbart på avlidna personer läggs den med omlott åt vänster.
Kimonons rötter finns främst i Kina, men även i Korea. Tidiga exempel på avbildningar av människors utseende är gravfiguriner (haniwa) i lergods från Kofun-perioden (ca 300–538 e v t). Under Heian-perioden (794–1185) använde hovet underplagg som liknade kimonon under sina lager med vida dräkter (uchigi eller junihitoe). De som kroppsarbetade, t ex hantverkare och bönder, bar också kimonoliknande plagg (bl a happi). Under Muromachi-perioden (1392–1573) började kimonon slå igenom brett. I och med detta blev Japan också ett av de mest framträdande modeländerna i världen. Detta accentuerades under Edo-perioden, särskilt genom den växande stadsbefolkningen. Efter en period av androgynitet i klädseln framträdde under 1700-talet tydligare skillnader mellan vuxna mäns och kvinnors klädsel.
Under 1600-talet uppstod ett mode med breda ärmar (furisode) för unga ogifta kvinnor, som hade rötter i barns klädsel 300 år tidigare. Den extra vidden på ärmen ansågs charmig och det kunde senare för unga kvinnor vara en del i flirten att svänga med ärmarna. När bältet (obi) blev bredare växte även ärmarna och nådde sin maximala bredd under andra hälften av 1700-talet. Medan stadsbornas (chonin) kvinnor använde furisode vid högtidliga tillfällen kunde döttrar till länsherrar och förmögna köpmän använda plagget till vardags. Även kvinnliga underhållare, t ex geishor, och prostituerade bar furisode.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH