dräkt, kimono [[Etno]]

Kimono med lilafärgat tuskaftat bottensidencrepetyg, vadderad och fodrad med orangerött tuskaftat sidentyg. Korta ärmar och tjockare vaddering i nederkantens fåll.

Dekor i form av reservagefärgat och broderat mönster av vatten, körsbärsblom, krysantemum, tallar, vass samt fisknät eller liknande redskap och på ryggen förutom detta även lönnlöv, blåregn och en annan sorts talldesign. Dekoren är i turkosblått, orangerött, ljus- och mellangrönt, svart och gulmetall-lan. Vissa partier har ett prickmönster som innebär att tillverkaren med stenciler försökt imitera den sorts reservagefärgning som kategoriseras som shibori på japanska. Shibori är en sorts knytbatik som både högre och lägre samhällsklasser kunde använda som mönstringsteknik på sina dräkter och som ibland täckte hela dräkten. Under Edo-perioden (1600-1868) förbjöds den i perioder för borgarklassen i de omfattande japanska överflödsförordningarna, eftersom den var ytterst dyrbar genom sin tidskrävande teknik. Följden blev dels att man använde shibori på röda underkläder till kimonon (troligen i hopp om att de styrande inte skulle vara så fräcka att de tittade där) och dels att stenciler med små hål användes istället så att en liknande prickeffekt kunde uppnås. I en del fall målades den centrala pricken i efter stencilfärgning, så ett mer realistiskt resultat skulle uppnås. Ibland hände det rentav att den skrynkliga effekten av knytbatik imiterades genom att tyget bearbetades på ett särskilt sätt efter stencilfärgningen. På detta plagg har dock bara en ganska enkel variant av stencilfärgning använts.

Enligt uppgifter i generalkatalogen: "För en hovdam eller skådespelerska" samt enligt arkivuppgifter daterad till Genroku-perioden (historisk era men konsthistoriskt mer flytande benämning på tiden från ett par decennier i slutet av 1600-talet till ett par decennier i början av 1700-talet). Främst bröllopskimono brukar vara vadderade på detta sätt. Enligt min uppfattning är dateringen alltför tidig, sannolik datering 1800-tal. (PH)

Kimono

Kimono betyder ”något att ha på sig” och är samlingsnamnet på ett centralt plagg för både män och kvinnor, unga och gamla. Ordet kimono började användas på 1700-talet, enligt andra källor sent 1800-tal. Vanligt är specialtermer för specifika plagg, som för kimonon med liten ärmöppning vid handleden (kosode) eller avslappnat vardagliga bomullskimono (yukata). Man skiljer även på ”inhemsk klädsel” (wafuku) och västerländskt påverkad (yofuku). Tillskärningen är tekniskt enkel. En rulle på mellan tio och tolv meter med tygbredd ca 36 cm behövs till ett plagg. Tyget används ofta som en yta för broderi- och färgningstekniker utöver vävningen som dekorationsteknik.
Kimonon är som de flesta kläder föränderlig och har varierande visuella uttryck under tidens gång. Kimonon är starkt betydelsebärande. Ur varje element, som ärmarnas utformning, hur den bärs, vilka färger och mönster den har, vilket material den är gjord av, kan man utläsa något viktigt. Dam- och herrknäppning existerar inte. Historiskt sett stänger alla kimonon till höger, enbart på avlidna personer läggs den med omlott åt vänster.
Kimonons rötter finns främst i Kina, men även i Korea. Tidiga exempel på avbildningar av människors utseende är gravfiguriner (haniwa) i lergods från Kofun-perioden (ca 300–538 e v t). Under Heian-perioden (794–1185) använde hovet underplagg som liknade kimonon under sina lager med vida dräkter (uchigi eller junihitoe). De som kroppsarbetade, t ex hantverkare och bönder, bar också kimonoliknande plagg (bl a happi). Under Muromachi-perioden (1392–1573) började kimonon slå igenom brett. I och med detta blev Japan också ett av de mest framträdande modeländerna i världen. Detta accentuerades under Edo-perioden, särskilt genom den växande stadsbefolkningen. Efter en period av androgynitet i klädseln framträdde under 1700-talet tydligare skillnader mellan vuxna mäns och kvinnors klädsel.
Under 1600-talet uppstod ett mode med breda ärmar (furisode) för unga ogifta kvinnor, som hade rötter i barns klädsel 300 år tidigare. Den extra vidden på ärmen ansågs charmig och det kunde senare för unga kvinnor vara en del i flirten att svänga med ärmarna. När bältet (obi) blev bredare växte även ärmarna och nådde sin maximala bredd under andra hälften av 1700-talet. Medan stadsbornas (chonin) kvinnor använde furisode vid högtidliga tillfällen kunde döttrar till länsherrar och förmögna köpmän använda plagget till vardags. Även kvinnliga underhållare, t ex geishor, och prostituerade bar furisode.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH
[[Etno]]