mustaschlyftare, iku pasuy, iku pashui, tuki pasuy

Mustaschlyftare av trä med lackering i svart och rött, skuren ornamentik. Ur katalogen i samband med avdelningen "A. Raka mustaschlyftare.": "Användas vid sakédrickning, dels till att lyfta mustascherna, dels till att doppa i sakékärlet och så kasta några droppar till offer åt gudarna, först framåt till eldgudinnan, så mot höger till "den store anden" (Kamui) och så mot vänster till Yotsisuné (en heroiserad japansk furste, som på 1100-talet blev fördriven till Ainu på Hokkaido)."

I katalogen står i samband med dessa (1915.14.271-278 samt 1915.14.282-283). : "8 st. mustaschlyftare målade med japansk färg i svart och rött." Det är dock med största sannolikhet fråga om lack.

Hos Kayano 1978 finns sannolikt samma typ på s 244, där de kallas tuki-pasuy. Dock har även benämningen iku pasuy använts. I Ryosho-ji Shiryo Mokuroku finns på s 27-33, nr 72032 -72056 typen som kallas iku pasuy. Det finns många iku pasuy (där kallade iku pashui) avbildade i Sugiyama 1992 under avdelningen "Iku-Pashui.", ca 18 sidor opaginerade. Hos Ethnologica band 12 1987 finns också avbildat på s 116-119, nr 211-221, iku pasuy. Vanligtvis synes en typ av mustaschlyftare med spåndekor (kike-ush-pasuy/kikeus pasuy) användas vid särskilda högtidliga, ceremoniella alkoholdryckestillfällen. De flesta mustaschlyftare i tillgänglig
bestämningslitteratur har en skuren dekor (iku pasuy/pashui) eller relief, närmast småskulptur i form av t ex djur som dekor. Batchelor 1892 s 77-78 omtalar också mustaschlyftare och skriver att de används både vardagligt och i religiösa sammanhang, då man offrar droppar av vin. Det varierar i litteraturen med stavningen av "pasuy" (kan även stavas "pashui"). (PH)

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH