ask, kobako

Ask (A-O). Fyrkantig, med lock (B) i övre facket (C) innehållande sex småaskar med lock (D-O), tillverkat i guldlackerat och svartlackerat trä, bl a med tekniken nashiji samt i togidashimaki-e.
Dekor på den större asken: tallar och blommande kamelliakvistar, del E dekor av rökelsekärl med flätat mönster stående på ett tripodstöd samt dekorerade lock, del G dekor av moln och malvablad (på japanska aoi). Del I dekor av solfjäder, körsbärsblom samt bl a blad och moln. Del M dekor av bl a lönn och moln. Del O dekor av lönn vid draperi och moln. Tall och kamelia symboliserar bl a långt liv, malvan (ibland kallad stockros i litteraturen) kopplas till shinot samt är Tokugawa-klanens familjevapen. Körsbärsblommen har hyllats åtminstone sedan Heian-perioden (794-1185), likaså är lönnen en hyllad höstsymbol.

Detta föremål med alla sina askar har använts till det s k rökelsespelet. Det gick/går ut på att identifiera två eller fler sorters rökelse. Rökelsen, som används vid buddhistiska ritualer, kom i bruk i den aristokratiska hovkulturen under 1000-talet. Det var ett tidsfördriv för hovadeln och samurajklassen som mot slutet av 1400-talet gav upphov till en avancerad uppsättning småkärl, redskap och andra tillbehör för spelet. Under tidigt 1600-tal är spelet som mest populärt. /PH

Den stora huvudasken har förgyllda bronsbeslag som är avsedda för att fasthålla de nu felande kordongerna...:(Orig.nr. 3) Kiri-mon (blad och blommor av Paulownia imperialis). Mikadons emblem. Längd 14 cm. Höjd 10,9 cm. Bredd 11,9 cm.

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH