Boken, vandringsutställning

I vårt samhälle är litteratur synonym med böcker. Man läser skönlitteratur och man tillägnar sig kunskap i diverse ämnen främst genom att läsa. I andra typer av samhällen består en stor del - eller all litteratur - av oral litteratur dvs av långa sammanhängande texter som återberättas muntligt. I Indonesien existerar bägge dessa traditioner samtidigt.
På Java och Bali har litteratur i bokform en tusenårig tradition. På Sulawesi (Celebes) och Sumatra, som av allt att döma också har haft en gammal litterär tradition är den äldsta bevarade litteraturen endast ca 300 år gammal.
De javanska och balinesiska furstehoven har fungerat som kulturella centra och främjat konstarter som teater, dans och litteratur. Texter som nedtecknades var främst krönikor, epos, myter, lagtexter, religiösa, astrologiska och medicinska texter. Den tidigaste och på Bali ännu förekommande typen av bok består av blad från lontarpalmen (Borassus flabellifer). Texten är ristad med kniv och "risporna" svärtade med kemiriaska. Bladsidorna i en lontarskrift är förenade med hjälp av snören. Ett snöre löper i bladsidans mitt och ett i var ytterkant. Pärmarna är av trä och avpassade i format till bladsidorna. Merparten av den nedtecknade balinesiska litteraturen är skriven på lontarblad.
Från 1700-talet och framöver förekommer - särskilt på Java- bundna böcker med bladsidor av papper. Texten är handskriven och färgrika illustrationer är vanliga.
Böcker av de här två typerna skrevs för furstehoven och aristokratin. På Bali, den enda av Indonesiens öar som förblivit hinduisk, äger och läser präster ännu religiösa astrologiska och medicinska texter skrivna på lontarblad. Balinesiska och javanska har in i modern tid skrivits med en skrift som utvecklats ur ett sydindiskt alfabet. Numera fins det dock en stark tendens att använda det latinska alfabetet och allt färre individer behärskar den traditionella skriften.
Ett par litteraturagenrer är speciellt intressanta därför att de kan sägas utgöra ett mellanled mellan nedtecknad litteratur å ena sian och oral litteratur å den andra. En sådan genre är "kidung" sång, en term som refererar till framställningssättet. En kidung är en dikt där strofen utgör själva diktmåttet och antalet strofer är obestämt.
Denna typ av dikt, som ofta relaterar historiska händelser, läses inte utan sjungs och innehållet förmedlas följaktligen muntligt från sångare till åhörare. Kidunggenren begränsar sig dock inte till historiska händelser. Somliga kidung är av mytisk och symbolisk karaktär och sjungs för att avvärja sjukdom och onda inflytelser. De kan därför sägas vara instrumentala.
Epos som översatts eller fritt tolkats efter indiska förlagor är skrivna på indiska diktmått och kallas kakawin. Flera kända kakawin som tex Ramayana, Arjunawiwaha och Bharata-yudda har tjänat som inspirationskällor till skuggspelsteatern som framställer dramatiserade episoder ur dessa epos. Skuggspelet liksom andra traditionella teaterformer fungerar sålunda som en förmedlare av traditionell litteratur, främst av epos och myter som via teatern muntligt överförs från generation till generation.