Batikkonst av den indonesiske konstnären Ardiyanto Pranata

Batik- mönstring genom utsparning.
Batik är en mönsterteknik som innebär att man täcker delar av ett tyg med flytande vax (eller något annat halvflytande material som stärkelse, kåda, paraffin, rispasta mm). När vaxet stelnat kan tyget doppas i ett färgbad. De vaxtäckta delarna absorberar ingen färg och när vaxet avlägsnas framstår mönstret utsparat mot en färgad bakgrund. Batik, som mönsterteknik, finns representerad i de flesta världsdelar men det är främst den javanska batiken som blivit internationellt känd. Det är också den javanska termen för denna mönsterteknik, (am)batik, som blivit den internationellt använda.
Fram till ett par årtionden sedan tillverkades batik uteslutande i dessa längder men säljs nu också i metervara. Batikmönstring har länge varit en kvinnlig sysselsättning såväl vid furstehoven som i byarna. Den centraljavanska batiken är färgad i indigoblått, brunt från barken av sogaträdets rötter mot utsparat vitt. Väst- och nordjavansk batik har klarare färger: rött, blått, grönt och gult.
Från bisyssla till yrke
Vid 1800-talets mitt överöstes Java och Indonesien av fabrikstillverkade maskintryckt metervara från Europa. Metervaran kopierade den traditionella batiken och kunde, på grund av det billigare framställningssättet, säljas mycket billigare. Javas svar på de europeiska textilindustriernas utmaning var stämplebatiken, som uppfanns vid denna tid. Med denna teknik kan man färdigställa ca 20 kjollängder per dag för det första färgbadet. Småskaliga batikindustrier grundades nu med försäljningen inriktad på den lokala marknaden. Den nya tekniken att mönstra tyget i vax med en stämpel blev ett arbete för män liksom blåfärgning som blev ett särskilt yrke.
Batik som konfektionsvara
Efter Indonesiens självständighet 1949 skedde en kraftig expansion inom batiktillverkningen och batikkooperativ bildades vid sidan av privata företag. Expansionen innebar bl.a. att batik kunde distribueras över hela Java och på kringliggande öar, att kläder i västerländskt snitt började sys upp i batik, att nya mönster skapades och att nya annorlunda färgkombinationer prövades. Initiativet härtill togs av några formgivare av vilka de mest kända är en kvinna, och två män. Numera är en stor del av batiktillverkningen inriktad på konfektion, anpassad till turister och för en exportmarknad. Samtidigt med denna utveckling sker en individualisering av batiktillverkningen i det att tekniken har börjat användas av konstnärer som alternativ måleriteknik. Konst för sin egen skull, utan rituell eller religiös anknytning är en relativt sen företeelse i Indonesien, som uppstått genom västerländskt inflytande.
Batik som bildkonst
Batikkonst skapad och signerad av en namngiven konstnär, är knappast äldre än ett par årtionden. Under sen kolonialtid gjordes visserligen väggprydnader i batik.Ardiyanto Pranata är såväl modeskapare som konstnär. Den batik som har tjänat som inspirationskälla är den traditionella batiken från Javas nordkust med sin lysande färgskala och med motiv och formspråk som i sin tur har hämtats från kinesisk konst. Konstnärens förtrogenhet med det javanska skuggspelet framkommer i ett motiv som "tuppfäktning" nr. 12. Åskådarna är framställda med ansiktet i profil och stiliserade på samma sätt som skuggspelsfigurer. Sättet att stapla dem bakom och ovanför varandra på ömse sidor om scenens mitt påminner starkt om ett skuggspelsarrangemang.