utställningstext, häfte

Kondomer och glidmedel
Jag och min tvillingbror är båda transsexuella. Vi var två bröder som blev två systrar. Vi ses inte som så vackra, så vi måste jobba mycket med att uppträda på begravningar.
Vi har lagt mycket pengar på bröstimplantat, ungefär 2000 dollar per person. Nu är vi lyckliga med våra överkroppar, men inte med nederdelen, därför att vi ser ut som män eftersom vi har ”manliga saker”.
När vi uppträder på begravningar på sena kvällar, med inte så mycket kvinnor runtom och det bara är män där, och vi underhåller männen, då ibland ber männen oss att, hur ska jag säga… ta på dem. Vi vill egentligen inte, men vi har inte några pengar, så ibland utför vi sexuella tjänster. Vi måste vara beredda på det, även om vi inte vill, därför har vi alltid med oss kondomer och glidmedel.
TL, Saigon

Kopp
När jag var väldigt ung och bodde i Ca Mau i södra Vietnam så bodde jag tillsammans med min pojkvän. Vi lagade och åt mat tillsammans och vi handlade, men vi hade inte så mycket pengar, som de flesta studenter. Men ibland i mataffären så ingick det en gratis mugg om man köpte ett paket kaffe. Vi behövde inte kaffe men vi älskade tanken på att ha likadana koppar. Så vi köpte två påsar kaffe enbart för att få samma koppar. Nu är vi inte tillsammans längre men jag har kvar koppen.
B, Ca Mau

Foto från militärtjänsten
Efter gymnasiet hade jag flera flickvänner, men sedan började jag som militär och där hände något.
I det militära var det bara killar som bodde tillsammans. Första gången jag sov med en man så började någonting hända, vi tyckte det var jättespännande. Men efter det undvek jag honom. Jag blev rädd för mig själv. Jag ville inte att det skulle bli mer och mer och mer. Men han ville. I det militära var vi bara killar och vi behövde det. Vi hjälpte varandra, vi behövde kramar och någon som värmde upp oss. Jag var med ”vanliga” killar. Idag har de fru och barn.
När jag var i det militära träffade jag män. Men jag ville inte fortsätta. Jag blev rädd och ville gå den ”vanliga” vägen, vara heterosexuell och gifta mig. Jag träffade en fru och flyttade till Sverige. Efter tre år insåg jag att det var svårt för mig i Sverige. Svårt att få jobb, med ekonomin och med språket. Min fru fick hjälpa mig med väldigt mycket. Till slut kändes hon som en mamma eller en syster.
Efter tre år skiljde jag mig. Jag var trött på det. Jag ville inte gå den vägen längre. Jag insåg att det var något annat jag behövde och ville ha. Jag ville inte gifta mig med en tjej. Det var i och med det jag accepterade mig som jag är. Min mamma önskade mig ett ”vanligt liv”. En kille och tjej som gifter sig, föder barn och bildar familj. Inte ”fel liv” som jag lever nu.
Jag tror att min mamma vet. Efter så lång tid som jag levt så här. Dom vet säkert. När mina föräldrar är i Sverige har de träffat mina partners. Men jag har inte presenterat dem som pojkvänner utan som kompisar. Men självklart vet de.
EmToi, från Saigon. Bor i Göteborg.

Ask med kvinnligt hormon
Jag är 27 år gammal, mycket lång och vacker. Jag kommer från en fattig familj och har haft svårt att försörja mig, så jag började uppträda på begravningar. Jag älskar att vara vacker. För mig är skönhet det viktigaste av allt. Till och med när jag är död vill jag att alla ska titta på mig. Se på mig, och säga att hon var vacker.
Hormoner är väldigt dyrt i Vietnam. Så jag lägger väldigt mycket pengar på hormoner, silikon och även p-piller för att behålla min skönhet. Och såklart även på smink och sådana saker. Jag använder också en kanyl för att spruta in silikon i rumpan.
Först behövde jag använda hormonet för att brösten skulle börja växa, och efter det för att behålla dem. Varje gång jag injicerade hormon i min kropp var det extremt smärtsamt. Jag kunde bara inte fortsätta. Och jag ville heller inte göra det längre, för jag hade hört rykten om att om man använde det ofta kan man dö i förtid. När jag fick höra att det går att äta p-piller istället gick jag över till det. Jag tar tre gånger så stark dos som de kvinnor som tar det som preventivmedel.
Cathy, Hanoi

Burk
Mitt smeknamn är Lilla Dinosaurien. För fem år sen var jag aktiv i den lesbiska rörelsen och organiserade många aktiviteter för lesbiska i Saigon. En dag gjorde jag den här burken som en speciell present till min flickvän. Men innan jag hann ge henne den gjorde vi slut. Så jag behöll den. Då trodde jag inte att jag skulle kunna älska någon igen, att det inte skulle finnas kärlek i mitt liv igen.
Men nu har jag en ny flickvän. Vi har varit ihop i två och ett halvt år, bor ihop och driver ett eget företag. Jag driver också ett skyddat boende för lesbiska som har blivit utslängda från sina familjer och som blivit misshandlade eller sexuellt utnyttjade. Så att de alltid har någonstans att ta vägen.
Lilla Dinosaurien, Saigon

Chokladask
Jag fick den här asken av min pojkvän. I Vietnam, när vi är i ett förhållande, har vi alltid ett behov av att definiera vem som är storebror och vem som är yngre. Min pojkvän var den mer passiva av oss, som att han ville bli omhändertagen.
Eftersom han var speciell för mig, ville jag inte öppna den och äta upp chokladen. Istället sparade jag hela chokladasken och har kvar den även nu, när vi har gjort slut.
På chokladasken står det skrivet:“ Till dig min käraste, älskar dig förevigt”.
Man, Hanoi
Inbjudan
När dokumentären ”Which way to go to sea” kom 2011 fick lesbiska i Vietnam stor uppmärksamhet i media. Så när de hörde om filmen och såg den blev de riktigt upplyfta och stärkta. Även jag blev exalterad. Filmen visades bara för inbjudna, inte officiellt. På CCHIP* pratade vi om att filmen var en slags milstolpe för samhället och därför behöll vi inbjudan.
I dokumentären intervjuas 5 eller 6 lesbiska par. De flesta är från södra Vietnam. Saken är den att när filmen visades var alla paren i den inte beredda att komma ut inför hela samhället, så när filmen spelades in hade CSAGA* (som gjorde dokumentären) inte deras tillåtelse, och vissa par hade gjort slut och ville inte att någon skulle se deras relationer. Men det är den första dokumentärfilmen om lesbiska par i Vietnam och därför är den viktig.
Nhung, Hanoi
*CCHIP står för Centre for Creative Initiatives in Health and Population, och CSAGA står för Centre for Studies and Applied Sciences in Gender, Family, Women and Adolescents.