utställningstext, häfte

Nål
Snabbt hoppar min blick från rad till rad i patientens journal. En man har ringt till sköterskan på mottagningen för att få sitt recept förnyat. Som vanligt är maken Lennart med, läser jag från det senaste återbesöket. Mina tankar vandrar iväg. Två grånade herrar, tillsammans slipade och polerade av livets vattenflöden. Nu här tillsammans för att bära varandras bördor.
Jag kommer att tänka på undersökningen där en tredjedel av de tillfrågade sjuksköterskorna och sjuksköterskestudenterna svarade att de skulle välja bort att vårda homosexuella om möjligheten fanns. Inte konstigt att jag i mitt arbete som läkare träffar så få fruar och män till homosexuella. Håller de sig undan av rädsla för att deras älskade ska få en sämre vård? Att de ska bli avvisade och kränkta? Kanske ser det annorlunda ut idag tio år senare, tänker jag för att trösta mig.
Med en enkel nål undersöks delar av det centrala nervsystemet genom att den på ett särskilt vis dras på fotsulan. En reflexmässig uppåtböjning av stortån indikerar skada. Babinskis tecken föreligger då. Nålen tar ingen hänsyn till sexualitet eller kön. Den är lika skoningslös som vårt gemensamma öde; en framtid där vi åldras, blir sjuka och dör. Men också älskar – och älskas. Dessa är de mänskliga villkoren.
Så ser jag mig själv sitta där i stolen, gammal och krökt, nervös inför undersökningen. Sitter min Lennart vid min sida – lika nervös som jag? Eller är jag ensam?
Tankarna skingras när jag kallas till akutmottagningen. En sjuk människa väntar på hjälp. Men jag kan inte sluta tänka på Lennart och hans make. Det handlar om att dela sitt liv med den man älskar. Om att bli gammal i tillit och med trygghet. Om att vara varandra trogna tills döden skiljer en åt – i lust och i nöd.
Andreas

Kjol
Jag är uppfostrad som kille och har vuxit upp med den könsrollen, vilket jag alltid har känt mig obekväm med. Men det var först när jag i 20-årsåldern träffade queera människor i nya sammanhang som jag kunde sätta ord på mina upplevelser. Första gången jag hörde talas om ordet ”hen” var det väldigt uppenbart att det här är jag. Jag kunde inte förstå att jag inte kommit på det själv för längesen!

Det som bäst beskriver ordet ”hen” för mig är frihet, och ett sätt för omvärlden att hjälpa mig att må bra på. Det handlar om att jag vill slippa bli insorterad i "man"-facket av min omgivning och slippa de förväntningar som det innebär för mig. För mig är det också en fråga om identitet. Jag känner mig ibland mer maskulin, ibland mer feminin, ibland något helt annat beroende på situation och dagsform.

Ibland när jag träffar nya människor får jag frågor som ”Men du kan jag bara få fråga, varför bär du kjol?”. De tycker att jag ska representera mitt könsuttryck. Det kan ju bli sjukt tröttsamt och den som frågar förstår ofta inte själv hur tröttsam den är.

I andra situationer där människor vill prata om ordet ”hen” så tror många att det är ett politiskt projekt jag driver. De vill inte förstå att det är en personlig fråga för mig, för att jag ska kunna må bra i mig själv.

Ingenting symboliserar min resa lika bra som kjolen. Att bära kjol var ett av de första tydliga normbrotten som jag ägnade mig åt. Jag lyssnade på hårdrock och hade svarta metal-kläder på mig då så att ta på mig kjolen var en start på min resa. Kjolen är på något sätt det ursprungliga och har varit ett viktigt verktyg för att kunna uttrycka mig.
Andreya