utställningstext

början. Vad säger det här om svensk inställning
till nakenhet vid tiden då föremålen kom till museet? Det påminner oss om att
vi måste betrakta museiföremål som ständigt föränderliga både i sin form,
betydelse och vad de kan säga om världen.

Världskulturmuseerna förvaltar den största samlingen av niombo
i världen och säkerligen några av de mest välkända och ikoniska exemplaren.
Att de flesta av de figurer som förvärvades av olika europeiska museer samlades
in av svenskar beror på den intensiva närvaron av Svenska Missionsförbundet
i dessa områden.

THE NIOMBO’S COVERED
GENITALS
There is something special with niombos. The Congolese cloth figures with
their characteristic arm gestures have become icons in museum collections, exhibitions
and books about African art history. This has partly to do with that their original use
– as a shroud for prominent members of society – has excited European observers
with a fondness for exotic expressions and in their eyes odd traditions. Niombos were
used up until the 1930s in the area around Kingoyi, in the border region between
the Republic of Kongo and the Democratic Republic of Kongo.

Museum objects can be seen as ambassadors that can represent an artist, imagery,
a society, the spirit of the time or traditions, of times and places past. Niombos have
been in Swedish museums since long and they have changed over time, in different ways.
A few have gotten a new appearance when they were moved to Europe.

As you can see on the niombo in the display case, the genitals have sometimes
been covered. The loincloth was not there from the beginning. What does this tell
us about Swedish mentalities towards nudity at the time when the objects came to
the museum? It reminds us that we must see the objects as constantly changing
in form, meaning and in what they can tell us about the world.

Världskulturmuseerna has one of the largest collections of niombo in the world and
surely some of the most famous and iconic examples. The fact that many of the figures
that were acquired by different European museums were collected by Swedes, has to do
with the intensive presence of Swedish missionaries in these areas.

SHAMANER OCH
FUNKTIONSVARIATIONER

Människor med funktionsnedsättningar har sedan länge varit
utanför och inte kunnat delta i olika aktiviteter i samhället. En människa som
inte klarade av vissa strapatser lämnades kvar, ibland för att dö. Men ibland har
funktionsnedsättningar inneburit att individer istället har nått en priviligierad
position. I vissa kulturer kunde människor som vi idag skulle kalla bipolära
eller psykotiska betraktas som shamaner som stod i kontakt
med andevärlden.

Hos Altai-folket i Sibirien sades det att en blivande schaman kunde
upptäckas i tidig ålder genom att han tidigt blev nervös av sig och drabbades
av epileptiska anfall. En blivande shaman sades som barn vara sjuklig, drog sig ofta
undan och var inåtvänd eller grubblande. Bland Kazak Kirgiz-folken karakteriserades
en schaman av plötsliga humörsvängningar, från lättretlig till lugn och från ett
melankoliskt tillstånd till ett upprört. Bland Araucanian-folket i Chile sades
en blivande schaman alltid vara känslig på gränsen till det morbida,
de hade upprörda magar och att de drabbades av svindel.

SHAMANS AND PHYSICAL
CHALLENGES

People with disabilities have since long been outsiders and they have not
been able to participate in different activities in society. A person that couldn’t
perform certain actions was left behind, often to die. But sometimes, being disabled
meant that individuals could instead attain a privileged position. In some cultures,
people that today would be called bipolar or psychotic, have been seen
as shamans that were in contact with the spirit world.

Amongst the Altai people in Siberia it was said that a shaman could be
discovered at a young age, if the child easily became nervous and had epileptic
seizures. A

Nakano Takeko, naginatajutsu
is an important part of Japan’s history, identity and self-image.

KVINNOR MED MANLIGT
HJÄRTA
Hos många nordamerikanska ursprungsfolk (”indianer”) beskrivs flerakön
än två. ”Kvinnor med manligt hjärta” bar manskläder, utförde manliga sysslor
och kunde gifta sig med kvinnor. Kanske har den här skjortan som i montertexten
benämns ”Mansskjorta” burits av en kvinna med manligt hjärta.

Thasína Máni, Moving Robe Woman, var Hunkpapa Sioux och föddes
i Standing Rock Indian Reservation 1854. På morgonen den 25 juni 1876
var Moving Robe och flera andra kvinnor ute och grävde upp vildrovor när de
plötsligt såg ett dammoln resa sig i öster. En av deras krigare kom hastigt ridande.
Han skrek att soldaterna bara var några kilometer bort. Barn, kvinnor och gamla,
spring och göm er i bergen, nu! Flera sårade krigare dök upp, och med sig hade
de Moving Robes brors livlösa kropp. Hon tog en släktings revolver och
började förbereda sig.

“Jag såg min far förbereda sig för strid. Jag sjöng en dödssång för min
unga bror, One Hawk, som hade blivit dödad. Jag sprang till ett närliggande
busksnår och tog min svarta häst. Jag målade mitt ansikte rött och flätade
mitt svarta hår. Jag var i sorg. Jag var en kvinna, men jag var inte rädd…”

Moving Robe stred mot Custer i slaget vid Little Big Horn. Hon ska ha
dödat minst två soldater vid slaget, och många uppmärksammade hennes mod.

WOMEN WITH MALE
HEARTS

In many Native American tribes, there exist more than two genders.
“Women with male hearts” wore men’s clothes, performed manly duties and
could marry women. Perhaps the shirt in the display case, called “Man’s shirt”,
was worn by a woman with a man’s heart.

Thasína Máni, Moving Robe Woman, was Hunkpapa Sioux and was born 1854
in Standing Rock Indian Reservation. On the morning of the 25 June 1876, Moving Robe
and a group of women were out picking wild turnips, when they suddenly saw a cloud
of dust rising in the east. One of their warriors came riding at high speed. He screamed
that the soldiers were only a few kilometers away. Children, women and the old,
run and hide in the mountains, now! A number of wounded soldiers showed up,
carrying the lifeless body of Moving Robe’s brother. She grabbed a relative’s
revolver and prepared [for battle].

“I saw my father preparing to go to the battle. I sang a death song for my
young brother, One Hawk, who had been killed. I ran to a nearby thicket and
got my black horse. I painted my face with crimson and braided my black hair.
I was mourning. I was a woman, but I was not afraid…”

Moving Robe fought against Custer at the battle of Little Big Horn. She is said
to have killed at least two soldiers at the battle, and many commended her bravery.

cama
Markering
mellanslag

cama
Markering
ta bort parenteser

NIOMBONS ÖVERTÄCKTA
KÖNSDELAR
Det är något speciellt med niombo. De kongolesiska tygfigurerna
med sina karaktäristiska armgester har blivit ikoner i museisamlingar,
utställningar och böcker om Afrikas konsthistoria. Detta beror delvis på att
deras ursprungliga användning – som liksvepning för framstående personer
i samhället – har kittlat europeiska betraktare med förkärlek för exotiska
uttryck och i deras ögon märkliga sedvänjor. Niombo användes fram
till och med 1930-talet i området kring Kingoyi i gränslandet mellan
Republiken Kongo och Demokratiska Republiken Kongo.

Museiföremål kan ses som ett slags ambassadörer som på andra platser och
i skilda tider får representera en konstnär, ett bildspråk, ett samhälle, en tidsanda
eller en sedvänja. Niombo har funnits länge i de svenska museerna, och de har på
olika sätt förändrats under sin tid där. En del har fått ett annat utseende än när
de fördes till Europa.

Som ni kan se på niombon i montern har könsdelar ibland täckts över,
höftskynket fanns inte där från

prospective shaman was said to be sickly, reclusive and introvert or
brooding as a child. Amongst the Kazak Kirgiz people, a shaman was characterized
by sudden mood swings, from irritable to calm and from melancholic to upset.
The Araucanian people in Chile said that a future shaman was always
sensitive, on the verge to morbid, had an upset stomach and
was plagued by dizziness.

cama
Markering
två olika stavningar!

cama
Markering
a

NORMPROMENADEN

På de här skyltarna kan du
ta del av texter som ger nya perspektiv
på föremål i basutställningarna.

Om du följer spåren i golvet hittar du
berättelser om normer i olika kulturer
och under olika tidsperioder.

THE NORM WALK

On these panels you will find
texts that give new perspectives on objects
in our permanent collections.

If you follow the paths on the floor you will
find stories about norms in other cultures and
during different time periods.

ULU – KVINNOKNIVEN
I det traditionella inuitsamhället var kvinnornas hantverk och
männens jakt lika viktiga för överlevnaden. Utan jakten inga skinn och pälsar,
utan varma vattentäta kläder ingen möjlighet att jaga i det arktiska klimatet.
Kvinnan och hennes ”ulu”- kniv, försåg familjen med kläder.

Att jaga var farligt: ”Om du märker att du är på väg in i evigheten så var
inte rädd, för det är något som kan hända var och en som paddlar sin kajak för
sitt uppehälles skull”. Dödligheten under jakt var hög och det förekom att inuitkvinnor
hade en ”andre-make” som valdes ut gemensamt av paret. Denne ”andre-make” kunde
sedan fylla ”förste-makens” plats när denne var ute på längre resor. ”Andre-maken”
fungerade som ett socialt skyddsnät i ett samhälle som krävde samarbete mellan
män och kvinnor.

Traditionella könskodningar av yrken kan leda till sociala svårigheter
i arktiska områden som snabbt förändras. Då männen ser det som sin roll
att försörja familjen genom jakt är det ofta så att de varken kan eller vill
ta andra arbeten. Följden blir att männen i stor utsträckning idag är
arbetslösa och kvinnorna är ensamma familjeförsörjare.

ULU – THE WOMAN’S KNIFE
In traditional Inuit society, the women’s craftsmanship and the men’s hunting
were equally important for survival. No hunt, no pelts and fur; no warm waterproof
clothes, no way to hunt in the arctic climate. The woman and her “ulu” – knife,
provided the family with clothes.

Hunting was dangerous: “If you notice that you are on your way
into eternity, do not be afraid, for it is something that can happen to anyone
paddling their kayak for their survival”. The mortality rate was high during the hunt
so it happened that Inuit women had a “second husband” that was jointly chosen by
the couple. This “second husband” could fill the “first husband’s” role when he was out
on longer journeys. The “second husband” acted as a social safety net in a society
that demanded collaboration between men and women.

Traditional gender coding of occupations can lead to social difficulties
in arctic environments that are rapidly changing. Since men often see it as their
role to provide for the family through hunting, they often won’t or can’t do other jobs.
The consequence today is that the men are to a large extent unemployed and
the women are the sole bread winners.

MYRHANDSKEN OCH
ÖVERGÅNGSRITER
I alla kulturer finns det riter som markerar övergångar mellan olika
tillstånd. Vanliga sådana riter är övergången från att vara barn till att vara vuxen.
Riterna kan vara kopplade till den biologiska puberteten till ett specifikt fenomen
i samhället, som studenten eller militärtjänsten. De kan vara enkla eller mer
komplexa och i vissa fall ta flera år att slutföra.

De manliga initiationsriterna är ofta smärtsamma, som exemplet med
myrhandsken från Amazonas. Som en del i en pubertetsrit täcks pojkarnas kroppar
av ilsket bitande myror som orsakar

stor smärta. Kvinnliga initiationsriter är i många
kulturer kopplade till den första menstruationen. Det är då flickan blir kvinna.

Det som är typiskt för alla dessa riter är att det finns ett före och
ett efter. Man går in i riten som en person och kommer ut som en annan.
Den nya personen har oftast en annan status i samhället. Varför dessa riter finns
det vet man inte riktigt. En del forskare menar att riten knyter an till samhällets
behov. Andra menar att de är symboliska. En tredje förklaringsmodell är att de
ska vara avskräckande och lite farliga så att den som blir initierad ska inse
allvaret i sin nya samhällsroll.

THE ANT GLOVE AND
RITES OF PASSAGE

In all cultures there are rites that mark the transition between
different states [of being]. Common such rites are the transition from being
a child to becoming an adult. The rites can be connected to biological puberty,
to a specific phenomenon in society, like graduating or military service.
They can be simple or more complex and in some cases they might
take years to accomplish.

Male initiation rites are often painful, like with the ant glove from
the Amazon. As part of a puberty rite, the boys’ bodies are covered in angry,
biting ants that cause great pain. Female initiation rites are in many cultures
connected to the first menstruation. It is then a girl becomes a woman.

What is typical of all these rites, is that there is a before and an after.
Many go into the rite as one person and come out as another. The new person
often has another status in society. It’s not really clear why these rites exist.
Some researchers think that the rite is connected to the needs of the society.
Others believe that they are symbolic. A third explanation is that the rites should
be a deterrent and a bit dangerous, so that the persons being initiated should
understand the gravity of their new societal role.

cama
Markering
saknas ett kommatecken kanske?

cama
Markering
ta bort parenteser

FEMININA ELLER MASKULINA
MUSIKINSTRUMENT?

I Vietnam är det ofta kvinnor som framför traditionell musik,
de syns och hörs i stora konsertlokaler och på tv. För knappt hundra år
sedan spelades liknande musik nästan uteslutande av män och då på privata
tillställningar. Instrument och musikstilar som tidigare ansågs typiskt manliga
kopplas idag ihop med kvinnliga musiker som framför musiken med
en mjuk och graciös stil, en slags feminin koreografi.

Spelar det någon roll om en man eller kvinna framför ett musikstycke?
Är vissa instrument typiskt manliga eller kvinnliga och kan musiken vara
en väg till befrielse från könsnormer?

FEMININE OR MASCULINE
MUSICAL INSTRUMENTS?

In Vietnam it is often women that perform traditional music; they are seen
and heard in large concert venues and on TV. Less than a hundred years ago, similar music
was played almost exclusively by men and then in private. Instruments and musical styles
that were previously seen as typically masculine are today associated with female musicians,
which perform the music in a soft and gracious style, a type of feminine choreography.

Does it make a difference if a man or a woman plays a musical piece?
Are some instruments typically male or female and can music be a path
to freedom from gender norms?

KABUKITEATERN
Teaterformen grundades i början av 1600-talet av en kvinna, Izumo no Okuni.
Redan 1629 förbjöd staten kvinnor att uppträda på kabuki-teatern och de
kvinnliga rollerna togs över av pojkar och unga män.

Vissa män spelade både mans- och kvinnoroller, medan andra specialiserade
sig på kvinnoroller. Kvinnorollsskådespelarna kallas för onnagata. Ibland klädde de
sig även som kvinnor privat. De var också ofta prostituerade. De utvecklade gradvis
en slags sensuell idealversion av kvinnan. Det ansågs uppstå en erotisk laddning då
en manlig kropp uppträdde i kvinnliga kläder, peruk och smink, ljus röst och kvinnliga
gester. Många kvinnor inspirerades att likna män som eftersträvade att likna
kvinnor på scenen och många onnagata var modeikoner.

I kabuki-teaterns värld var manlig homosexuell kärlek, nanshoku, en viktig del
i skapandet av onnagatans roller. I grunden fanns en fascination för den unge mannens
skönhet som hängde ihop med acceptansen av homosexualitet i det historiska Japan.
Genom Japans historia har homosexuell kärlek mellan män haft hög status, särskilt i
samurajklassen och bland munkar. Nanshoku skildras öppet i både böcker och konst
under 1600-1800-tal. Vanligen gifte sig en man med en kvinna, men han kunde också
ha manliga älskare. Heterosexuella och homosexuella relationer ansågs komplettera
varandra och normen var bisexualitet. Det fanns speciella tehus för manlig homosexuell
prostitution. I Edo fanns även ett område i nöjeskvarteren reserverat för lesbisk
prostitution. Sexleksaker designade för lesbiskt sex såldes öppet.

Träsnittet föreställer en manlig kabuki-skådespelare i rollen som geishan Izumiya Okuni.
Det är gjort av Utagawa Kuniyoshi (1847-50).

KABUKI THEATER
This theater form was founded in the seventeenth century by a woman,
Izumo no Okuni. Already in 1629, the state forbade women from performing
in kabuki theater and the female roles were taken over by boys and young men.

Some men played both male and female roles, while others specialized in female roles.
The female role actors were called onnagata. Sometimes they would also dress as women
off the stage. They were often also prostitutes. Succesively, they developed a sensual,
idealized version of a woman. An erotic charge occured when a male body performed
in women’s clothes, wigs and make-up, high voice and feminine gestures. Many women
were inspired to look like men that were trying to act like women on stage
and many onnagata were fashion icons.

In the world of kabuki theater homosexual male love, nanshoku, was an important
part of the creation of the onnagata’s role. At the root of

this lay a fascination for
the young man’s beauty that was linked to the acceptance of homosexuality in historical
Japan. Throughout Japan’s history homosexuality between men has had a high status,
especially amongst the samurai class and monks. Nanshoku is openly portrayed in both
books and art during the 1600s – 1800s. Usually a man married a woman but could also
have male lovers. Heterosexual and homosexual relations were seen as complementing
each other and bisexuality was the norm. There were special teahouses with male
prostitutes for men. In the pleasure quarters of Edo, there was even an area reserved
for lesbian prostitution. Sex toys designed for lesbian sex were sold openly.

The woodcut represents a male kabuki actor in the role of the geisha Izumiya Okuni.
It is made by Utagawa Kuniyoshi (1847-50).

KVINNLIGA SAMURAJER
Vad tänker du på när du hör ordet samuraj? Krigare? Kanske manliga krigare?
Ibland beskrivs samuraj som ett slags krigaradel, men under freden (1600-1800)
hade de yrken som läkare, lärare och brandmän. I samurajfamiljen var det oftast
mannen som hade ett yrke och kvinnans roll var att ta hand om hemmet och
barnens uppfostran. Men när mannen var på resor och uppdrag var det kvinnans
uppgift att skydda och försvara hemmet. Därför var det viktigt att även kvinnan
var kunnig i stridsteknik. Både samurajflickor- och pojkar kunde börja
tränas i kamp och stridsteknik vid 5-6 års ålder.

Även om det vanligaste var att kvinnorna försvarade hemmen, har det funnits
kvinnor som haft yrket krigare, de kallas för onna bugeisha (kvinnlig krigskonstnär).
Onna bugeishans favoritvapen var dolk, pil och båge och naginata. Naginata är en stav
med en böjd svärdsklinga i ena änden och betyder ”långt svärd” eller ”mejande svärd”.
Naginatan ger ett avstånd till motståndaren som kompenserar styrka och ansågs
överlägsen i en strid mot svärd och i försvar mot flera motståndare.

Med tiden började man tillverka kortare och mer dekorativa naginata som
blev populära bröllopsgåvor. När shogunatet föll och samurajklassen avskaffades 1868
systematiserades stridskonsterna till idrotter. Idag är naginatajutsu, bruket av naginata,
en kampsport med främst kvinnliga utövare. Tillsammans med onna bugeisha-legender
om Kejsarinnan Jingu, Tomoe Gozen, Hojo Masako och Nakano Takeko är
naginatajutsu en viktig del av Japans historia, identitet och självbild.

WOMEN SAMURAI
What do you think of when you hear the word samurai? Maybe male warriors?
Samurai are sometimes described as a sort of warrior elite, but during the peace
(1600-1800), they held jobs such as teachers, doctors and firemen. In the samurai family,
it was often the man that had an occupation and the woman’s role was to take care
of the home and the children. But when the man was away on missions and travels,
it was the woman’s job to defend and protect the home. Therefore it was important
that even women were versed in martial arts. Both samurai boys and girls could
start martial arts training at the age of 5-6.

Even if it was more common that women defended the home, there have
been women whose occupation was a warrior. They are called onna bugeisha
(female martial artist). Onna bugeisha’s favorite weapon was the dagger, bow and
arrow and naginata. The naginata is a staff with a curved blade at one end and means
“long sword” or “reaping sword”. The weapon gives a distance to the opponent that
compensates for strength and it was considered superior to swords in a fight
and against many opponents.

Over time, shorter and more decorative naginatas were made, which became
popular wedding gifts. When the shogunate collapsed and the samurai class was disbanded
in 1868, martial arts were codified into sports. Today naginatajutsu, the practice of naginata,
is a martial art with fore mostly female practitioners. Alongside onna bugeisha legends
such as Empress Jingu, Tomoe Gozen, Hojo Masako and