Japan har många klassiska spökhistorier. Flera av dem handlar om kvinnor som blivit illa behandlade eller dödade av män. Männen som skadar kvinnor går inte ostraffade. Kvinnorna tar sin hämnd efter döden. De blir vålnader och förföljer männen, som aldrig mer finner ro. Andra spökhistorier handlar om vackra kvinnor som förhäxar aningslösa män. Männen följer kvinnornas minsta vink, och förlorar sedan livet. De tror att de är förförare, och upptäcker för sent att de misstagit sig. Många spökhistorier vittnar om att män gör bäst i att respektera kvinnor. Även moderna spökhistorier som Ringu, handlar om kvinnor. Blev de också förtryckta när de levde? Är de ute efter hämnd?
Tre spökhistorier Spöket Oiwa Utagawa Kuniyoshi, 1836 Bild/Image: Egenolf Gallery Japanese Prints The Ghost of Oiwa Utagawa Kuniyoshi, 1836
Här inne berättas De tre stora spökhistorierna. Möt Japans mest kända spöken: Oiwa, Otsuyu och Okiku.
LAFCADIO HEARN (1850—1904) Lafcadio Hearn var en av de första som berättade japanska spökhistorier för världen utanför. Hearn var en irländsk-gre- kisk journalist som kom till Japan år 1890. Han förälskade sig i landet, och reste sedan aldrig därifrån. Vid den här tiden höll Japan på att moderniseras, och Hearn var en av dem som intresserade sig för den traditionella kulturen som höll på att försvinna. Han samlade in och skrev ned historier om spöken och vålnader. Han skrev också om människors vardagsliv, folktro, seder och bruk. Berättelserna blev populära och översattes till många språk. Hearn gifte sig med dottern till en samuraj och levde med henne på japanskt vis i den lilla staden Matsue. Deras hem är i dag ett museum. Hearn, som är högt respekterad i Japan, dog 1904 och är begravd i Tokyo. Mycket av kunskapen om Japans spökhistorier och yokai lever kvar tack vare Lafcadio Hearns böcker.
Bild 1. Lafcadio Hearn i traditionell japansk dräkt
Bild 2. Lafcadio Hearn tillsammans med sin fru Setsuko Koizumi Bilder/Images: Okänd fotograf, ca 1900, Wikimedia Commons
Image 1. Lafcadio Hearn in traditional Japanese costume
Image 2. Lafcadio Hearn with his wife Setsuko Koizumi
HYAKUMONOGATARI KAIDANKAI ”SÄLLSKAPSSPELET 100 SPÖKHISTORIER”
Sällskapsspelet ”100 Spökhistorier” blev populärt under Edo-perioden. Det spred sig snabbt både på landsbygden och i städerna. Det finns beskrivningar av spelet redan från 1600-talet. Då som ett lekfullt sätt för unga samurajer att pröva sitt mod. Under mörka sommarkvällar samlades man runt 100 tända ljus. Siffran 100 kan också läsas som ”ett stort antal”. Alla berättade var sin spökhistoria. Efter varje berättelse blåstes ett ljus ut. Historierna fungerade som ledljus för andar och spöken. För varje ljus som slocknat tätnade mörkret, och kraften från den andra sidan tilltog. Tills sist återstod bara ett ljus. Vem var modig nog att blåsa ut det, och möta det som väntade i mörkret? Spelet spelades om och om igen och deltagarna letade ständigt efter nya skräckinjagande historier att berätta. Historierna som berättades blev snart kända som Kaidan.
HYAKUMONOGATARI KAIDANKAI “THE GAME OF 100 GHOST STORIES”
The game “100 Ghost Stories” became popular during the Edo period. It spread quickly through both rural and urban areas. There are descriptions of the game dating back to the 17th century, then referred to as a playful way for young samurai to test their courage. On dark summer evenings, the players gathered around 100 lit candles. The number 100 can also mean ‘a large number’. They players took turns to tell a ghost story. After each story was finished, a candle was blown out. The stories served as guiding lights for spirits and ghosts. As the light diminished, the darkness grew thicker, and the power from the other side increased. In the end only one candle remained. Who would be brave enough to blow out the last candle, and face what was waiting in the dark? The game was played over and over again, and the participants were always on the lookout for new scary stories to tell. The stories that were told became known as Kaidan.
Sällskapsspelet 100 spökhistorier Bild. Ett hundra spökhistorier Utagawa Kuniyoshi, 1840 Bild/Image: Wikimedia Commons Image.
One Hundred Ghost Stories Utagawa Kuniyoshi, 1840
Spökhistorier är en viktig del av den japanska kulturen. De har berättats genom historien, i litteratur, på teater, i konst, film, manga, anime och spel. Kaidan, eller Kwaidan med äldre stavning, översätts ofta till ”japanska spökhistorier”, men egentligen är de snarare märkliga berättelser. Historierna är välkända och älskade i Japan, och återbe- rättas ofta som verkliga händelser. Syftet är inte alltid att skrämmas, de kan också berättas för att väcka förståelse och medkänsla för de osaliga andarna. Berättelserna från Edo-perioden (1603—1868) har haft stort inflytande på många konstnärer och författare. Många av dem sammanställdes och gavs ut av Lafcadio Hearn i början av 1900-talet, det gav historierna ännu större spridning. Kaidan är en stor inspirationskälla för japansk samtidskonst och populärkultur, och berättelserna utgör fortfarande kärnan i många japanska skräckhistorier. Under heta sommarkvällar kan spökhistorier ge efterlängtad svalka, när de kalla kårarna löper längs ryggen. Spöken är en del av yokaiernas värld.
Ghost stories are an important part of Japanese culture. They have been told throughout history, in literature, theater, art, film, manga, anime and games. Kaidan, or Kwaidan with an older spelling, is often translat- ed as ‘Japanese ghost stories’, but they are rather peculiar tales. The stories are well known and loved in Japan and are often referred to as real events. The purpose is not always to intimidate, it can also be to evoke understanding and compassion for the unholy spirits. Many artists and writers have been influenced by the stories from the Edo period (1603—1868). Some were compiled and published by Lafcadio Hearn in the early 20th century, which gave them an even wider reach. Kaidan is a major source of inspiration for contemporary Japanese art and popular culture, and its stories are still at the core of many Japanese horror stories. On hot summer evenings, ghost stories can be a way to cool down, when chills run down your spine. Ghosts are part of the yokai world.
Spökhistorier i Japan Bild 1. Spöket Kohada Koheiji Katsushika Hokusai, 1833 Bild 2. Onoe Baiko som ett kvinnligt spöke, från serien Spöken från Nu och Då Utagawa Kunisada, Ca 1838
Bild 1/Image 1: Yumoto Koichi Memorial Japan Yokai Museum (Miyoshi Mononoke Museum)
Bild 2/Image 2: Egenolf Gallery Japanese Prints
Image 1. The Ghost of Kohada Koheiji Katsushika Hokusai, 1833
Image 2. Onoe Baiko as a Female Ghost, from series Ghost of the Past and Present Utagawa Kunisada, ca 1838
Enligt buddistisk tro vandrar själen utan hemvist i 49 dagar efter döden. Den utsätts då för olika prövningar som den ska ta sig igenom innan den kan återfödas. Den efterlevande familjen kan hålla ceremonier för att försöka hjälpa själen att komma vidare. Historiskt fanns en utbredd tro på att människor som gått bort på ett våldsamt sätt eller behandlats illa, kunde förvandlas till onda andar som kom tillbaka och ställde till det för de levande. Det kunde vara förklaringen till missväxt, epidemier, och andra olyckor. Även idag är det populärt med spökhistorier, och vissa äldre berättelser lever kvar. De handlar ofta om kvinnor som behandlats illa i livet, och som kommer tillbaka och spökar för sina förövare.
Efterlivet Klippan som gråter om natten Utagawa Kuniyoshi, 1845 En man uppsöker platsen där hans gravida fru blivit brutalt mördad. Hennes spöke dyker upp och överlämnar sitt barn till honom. Hon berättar sedan om mordet och hjälper honom hämnas hennes död.
Bild/Image: Wikimedia Commons