| Text i dokument <itemDescription> |
-
Nô-teater Japan har en lång och rik teatertradition. En av de äldsta ännu uppförda formerna, nô, kan spåras tillbaka till 1300-talet. De grupper som uppförde nôdramer understöddes av de ledande familj...
Visa hela
Nô-teater Japan har en lång och rik teatertradition. En av de äldsta ännu uppförda formerna, nô, kan spåras tillbaka till 1300-talet. De grupper som uppförde nôdramer understöddes av de ledande familjerna i landet, varför nô kom att bli en del av den förfinade kultur som de högre samhällsklasserna odlade. Under Edoperioden (1600–1868) fick uppförandet av nô den strikt reglerade form vi känner idag. En nô-teater finner man traditionellt i anslutning till tempel. De dramer som uppförs förmedlar en buddistisk etik. Nô-dramerna uppförs på en liten scen (butai). Skådespelarna är män, som också agerar de kvinnliga rollerna. Först inträder tre till fyra musiker (hayashi), som spelar trummor och flöjt. De följs av en kör ( jiutai), om sex eller åtta män, som på ett poetiskt språk och med stort allvar förmedlar handlingen och rollkaraktärernas tankar. Innan huvudrollsinnehavaren (shite) skrider in på scenen, har birollens skådespelare (waki), som oftast spelar en präst, redan äntrat den. Det är samspelet mellan dem som är dramats nerv. Mindre roller utförs av ”beledsagare” (tsuge), eller av barnskådespelare (kokata). Skådespelarna, särskilt shite, bär överdådiga dräkter av siden och brokad. Shite och hans beledsagare bär masker, vilka anger den karaktär, som spelas. Övriga på scenen anlägger stela, uttryckslösa ansikten. Dramerna utspelas bland de levande, döda eller gudomliga. Deras innehåll har en historisk eller mytisk förankring. Rörelser och hanterandet av rekvisita (kodôgu), som en solfjäder, markerar vad som sker i dramat och vilka känslor som regerar. Mellan det allvarliga nô-dramats ”akter” bryts stämningen tillfälligt då kyôgen- skådespelare, ofta med specifika masker, tar över och i mer burleska former och med alldagligt språk direkt förmedlar dramats innehåll. Nô-masker och nô-dräkter Nô-dramer bjuder på visuellt starka upplevelser inte minst genom de masker och dräkter som skådespelarna kan bära. Maskerna kan indelas i sex grupper: de unika maskerna som är knutna till speciella dramer (tokushu); demoner och gudar (kijin); äldre män ( jô); pojkar och yngre män (otoko); kvinnor och flickor (onna); och andar eller gengångare (ryô). Maskerna skärs i trä som fint målas, möjligen förses med hår och lackeras. De olika rollerna har sina karaktäristiska former och uttryck. Många skulptörer är kända och aktade. Masker med deras brännmärken kan användas många hundra år efter att de skurits. Dräkterna kan vara överdådiga, tillverkade av de yppersta material av siden och brokad, med utarbetade mönster i underbara naturfärger. De kallas karaori, ”kinesisk väv” och ursprunget finns i de dräkter som importerades exklusivt för de högsta familjerna i landet. Dräkterna kunde sedan doneras till nôsällskap. En del gamla dräkter har överlevt till vår tid och det mästare som än idag kan återskapa dem. Nô masks and Nô costumes Nô dramas offer strong visual experiences, not least through the masks and costumes worn by the actors. The masks may be divided into six groups: the “unique ones” which are connected to special plays (tokushu); demons and gods (kijin); old men ( jô); boys and young men (otoko); women and girls (onna); and ghost/spirits (ryô). They are carved out of wood, which is painted with appropriate colours and lacquered. Sometimes hair is attached. The characters they depict have their distinguishing forms and expressions. Many master carvers are well known and revered. Masks with their brands can still be used many hundred years after they were carved. The costumes are usually sumptuous, created out of exquisite silk and brocade, exhibiting detailed patterns in beautiful natural colours. They are called karaori, “Chinese weave”, and their origin is found in the costumes once imported exclusively for the leading families in the country, who could then donate them to nô companies. Few old costumes have survived the ravages of time. Fortunately, there are masters today who can recreate them. 1. Huvudscenen Butai (Main Stage) 2. Soloscenen Wakiza (Side stage) 3. Bakre scenen Atoza (Rear stage) 4. Huvudaktörens pelare Shite-bashira (Principal actor’s pillar) 5. Pelaren att fixera blicken på Metsuke-bashira (”Eye-fixing” pillar) 6. Biskådespelarens pelare Waki-bashira (subordinate actor’s pillar) Nô theatre Japan boasts a long and rich theatrical tradition. One of the oldest forms still presented, nô, can be traced to the fourteenth century. The teams performing nô dramas were supported by the important families of the country. Accordingly, nô was to become a part of the refined culture of the leading classes. During the Edo period (1600–1868) the art of performing nô attained the strictly regulated structure known today. A nô theatre is traditionally found adjacent to a temple. The dramas transmit Buddhist ethics. Nô dramas are performed on a small stage (butai).The actors are men, who also perform female characters. First of all three to four musicians (hayashi) enter the stage, with drums and a flute. They are followed by a choir ( jiutai), consisting of six or eight men, who in a poetic language and with great seriousness convey the substance of the play and the thoughts of the characters. Preceding the appearance of the main character (shite), the supporting character (waki) has already entered the stage. His character is more often than not a priest. The interaction between the two gives the drama its nerve. Less significant roles are played by accompanying actors (tsuge) or by child actors (kokata). The actors, in particular the shite, are dressed in sumptuous robes of silk and brocade. The shite and his supporting actors wear masks indicating the roles played. The others present on stage assume stiff faces, void of expression. The dramas take place among the living, the dead or the gods narrating stories drawn from actual history or religious myths. Movements and the handling of props (kodōgu), such as a fan, indicate the progress of the drama and the emotions that reign. In the intervals between the acts of the nō dramas the serious mood is temporarily broken when kyōgen actors, often wearing special masks, take over. Acting in a burlesque way, using everyday language, they communicate the contents of the drama in a direct way. Etnografiska museet ansvarar för ett femtiotal nô- och kyôgenmasker. Merparten förvärvades av Hjalmar Stolpe i Kyoto 1883. The Museum of Ethnography cares for more than fifty nô and kyôgen masks. Most of them were acquired by Hjalmar Stolpe in 1883 in Kyoto. Dai Dôji Pojke med lugg Boy with bangs Jûroko Sextonårig pojke Sixteen years old boy Chûjô Adlig man – general Aristocratic man – general Kojô Gammal man Old man Manbi Ung kvinna Young woman Shakumi Ung kvinna Young woman Masukami Onna Medelålders kvinna Middle-aged woman Rôjo Gammal kvinna Old woman Ayakashi Manlig vålnad Male ghost Deigan Hämndlysten kvinnas vålnad Ghost of a vindic- tive woman Hannya Kvinnlig djävuls- mask Female devil mask Ô Beshimi Den stora demonen The big demon Yase Otoko En utmärglad man Emaciated man Kojô Gammal man Old man Baksidan: stäm- pel, signatur Back: stamp, signature Trumma med trumpinnar för nômusiken Drum and drumsticks for the nô music Karaori Återskapad nô dräkt av siden för en ung kvinnoroll. Baserad på gammal förlaga Recreated nô costume in silk for the character of a young woman. Based on an original
Stäng
|
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
