| Text i dokument <itemDescription> |
-
Samurajens rustning och svärd Samurajen skulle vara ständigt redo för strid, och därför också utrustad för krig. På slagfältet var han klädd i en rustning (ôyoroi) som bestod av många delar, från hjäl...
Visa hela
Samurajens rustning och svärd Samurajen skulle vara ständigt redo för strid, och därför också utrustad för krig. På slagfältet var han klädd i en rustning (ôyoroi) som bestod av många delar, från hjälmen och masken över kroppens skydd till fötternas beklädnad. Dess form utvecklades under århundradena inte bara för att ge bättre skydd och rörlighet utan också för att imponera och skrämma. Den var resultatet av många olika mästares arbete. Främst bland dem som rustade samurajen var smeden. Han smidde vapenklingor (toshin) av en oöverträffad kvalitet och skönhet. Andra hantverkare bidrog till att göra svärdet till ett veritabelt konstverk; med dekorerad parerplåt (tsuba), svärdfäste (tsuka), balja (saya) och gehäng (sageo). Tillsammans försåg dom samurajen med de vapen vilka han betraktade som ”sin själ”; hans långa svärd (katana) och hans korta svärd (wakazashi). The Samurai – His armour and swords The Samurai was expected to be constantly prepared for battle, and accordingly he was equipped for warfare. On the battlefield he wore body armour (ôyoroi) consisting of many parts, from the helmet and the mask via the parts protecting the body to the footwear. Its form and its materials developed over the centuries, not only to provide better protection and mobility but also to impress and fright. The armour was the joint result of many master craftsmen. Foremost among those who armed the Samurai was undeniably the smith. He forged blades (toshin) of unsurpassed quality and beauty. Then other craftsmen with their contributions turned the sword into a veritable work of art, with a decorated sword guard (tsuba), hilt (tsuka), sheath (saya), and braided cord (sageo). Together they supplied the samurai the weapons he regarded as “his soul”: his long sword (katana) and his short sword (wakazashi). Samurajer – Krigarens väg – bushidô Japan, som vi känner det från Edoperioden (1600–1868), utgjorde ett strängt uppdelat samhälle där man föddes in i olika ”klasser”. Var medborgare hade sin bestämda, även lagstadgade plats och uppgift. Överst stod krigaradeln, samurajerna, längst ner på skalan handelsmännen, däremellan bönder och hantverkare. Samurajerna, som en stridande elit, finns historiskt belagd från tidigt niohundratal. Därefter spelade den en alltmer dominerande roll i den japanska historien, tills samurajernas privilegierade ställning efter omvälvningen 1868 tas ifrån dem. Då återupprättades kejsaren som landets formelle härskare. Under närapå tusen år hade då hans dynasti, med dess gudomliga ursprung, mestadels fått spela en ceremoniell roll, medan den verkliga makten legat hos samurajerna. Denna klass var inte enhetlig, utan bestod av familjer, klaner som i perioder stred med eller mot varandra, som befanns nära eller fjärran från makt och rikedom. Ur deras led steg de män vilka skulle forma den politiska ordning som kallats shogunat. Under tre shogunat, från 1192 till 1868, styrdes Japan av shôguner, militärregenter med en enväldigs makt. Under dem fanns en samhällsordning med feodala drag av ömsesidigt beroende mellan herre och vasall. Systemet var i grunden militärt uppbyggt. Fotfolk, kavalleri och anförare kunde snabbt mobiliseras. Samurajerna var ständigt under vapen. Samurajerna utvecklade en kultur, som gjorde dem lätt urskiljbara och som markerade deras särställning. Inte minst odlades utseende, uppträdande, bildning och olika färdigheter. Grundad på en buddistisk moral utvecklades vad som kallats ”krigarens väg” (bushidô), vilken samurajen förväntades följa. Samurajen skulle vårda sitt yttre, vara plikttrogen, modig och stå för sitt ord intill döden, sätta heder och ära högt, visa vördnad för överordnade, medkänsla och barmhärtighet mot andra. Han skulle kunna sina litterära klassiker, liksom grunderna i teceremonier. Poesi och kalligrafi odlades. Från tidig ålder tränades han att skickligt hantera svärd, båge och spjut liksom att bemästra en häst i strid. Samurais The way of the warrior (bushidô) Japan, as we know it from the Edo period (1600–1868), was a strictly divided society in which a person was born into one of several classes. Every citizen occupied a position and fulfilled an occupation that was even laid down by law. On top came the warring nobility, the samurais. At the bottom of the scale were the traders and in between came peasants and craftsmen. The samurais, as a warring elite, are attested in history back to the early tenth century. Thereafter they played an ever more dominant role in Japanese history, until the Restoration of 1868 when they officially lost their privileged position. Then the emperor was reinstated as the formal ruler of the country. For almost a millennium his dynasty, with its divine origin, had mostly played a ceremonial role, while real power had been vested with the samurais. This class was not a homogeneous one. It consisted of families/clans that from time to time fought with or against one another, who could be close to or far removed from power and wealth. Men from their ranks formed the political order we know as the shogunate. From 1192 to 1868, during three shogunates, Japan was ruled by military regents wielding absolute power. Below them was a society of a feudal type characterised by mutual dependencies between master and vassal. Basically it was built to serve military purposes. Foot soldiers, mounted troops and commanders could be quickly mobilised. The samurais were never far removed from their weapons. The samurais developed a culture of their own, making them easy to recognise and marking their exclusive position. They had to care for their appearance, cultivate their minds and acquire various skills. Based on a Buddhist ethic, they developed what was to be known as “the way of the warrior” (bushidô), a path they were expected to follow. They were to be well-groomed and dressed, faithful and brave even when confronting death. They were to assign great value to honour, be respectful in front of superiors and show compassion to others. A samurai had to know the classics and be familiar with tea ceremonies. He was supposed to practise calligraphy and know how to compose poetry. From an early age he was trained to handle a sword, a bow and a lance, and to master a horse while engaged in battle. Jimbaori Ärmlös mantel att bäras utanpå rustningen Sleeveless cloak worn on top of the armour Ôyoroi Samurajrustning, donerad av Gus- tav VI Adolf Samaurai armour, donated by Gustav VI Adolf Ôyoroi Samurajrust- ning, donerad av Sven Hedin Samaurai armour, donated by Sven Hedin Rustning för en liten samuraj- pojke Armour for a small Samurai boy Kabuto Tre olika hjälmar till samurajrustningar Three different helmets for Samurai armours Sômen Två masker till samurajrustningar Two masks for Samurai armours Katana kake Lackerat svärdsställ Lacquered sword stand Wakazashi och Saya Kort svärd med sin balja Short sword together with its sheath Svärd av trä för en liten samurajpojke Wooden sword for a small Samurai boy Katana och Saya Långt svärd med sin balja Long sword together with its sheath Katana och Saya Långt svärd med balja, donerade av Gustav VI Adolf Long sword together with its sheath, donated byGustav VI Adolf Docka föreställande en daimô (länsherre) i paradutrustning. Doll representing a Daimyô (military lord) Foto Bo Gabrielsson
Stäng
|
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
