dagbok

. Har i dag varit mycket upptagen av läsning och arbete, så att jag är ganska

trött!

-18. Håller på med bokbindning men är mycket klen, trött och sömnig. Måhända det blir

feber.

E.m. har nu fått intaga sängen, temperaturen 102.

-20. Så har jag redan haft min första feber i det att jag nu under nära två dygn har fått svettas

under filtarna och där gjort bekantskap med ”herr klimatfeber”.

Sedan jag den 18 intog sängen har temperaturen varit uppe vid 102 och för en kort stund vid

103. Min mage var mycket hård, så att inga laxermedel hade någon verkan, varför br. P. fick

ge mig ett mindre lavemang. I natt låg Br. N. som en trogen väktare hos mig, men natten förut

vakade min gosse, Dikoko. Ingenting fattades mig i skötseln, ty bröderna N. och P. var

outtröttliga att tjäna.

I går kom ilbud från Mbgu, att alla tre systrarna var klena jämte br. W. Pettersson gick genast

dit. Mina var nära döden. Får se hur det går, om herren ämnar ta över henne från den lilla

syskonkretsen. O, hur annorlunda är det icke nu mot de aftnar vi satt fiska och glada kring

lampan vid Mbgu. Det växlas på vår levnadsstig; men ”Han alltid är med mig på brusande

vatten , mot hemmet med glädje min kosa jag styr. Snart efter den mörka och stormiga natten,

den lugna och fridfulla morgonen gryr”.

Br. Walldén håller sig fortfarande i sängen, och jag är mycket klen eller rättare matt, så att jag

knappt orkar gå till bordet.

-21. Jag har nu så smått börjat att arbeta, och br. W. är ännu icke uppe. Vi väntar med att höra

något från Mbgu.

-22. W. är nu uppe. Brev från Mbgu, att Mina och W. är på bättringsvägen. Hur glad är jag

icke däröver, att herren skänkt dem åter, ty de behövs så väl. Ock vår fader såg nog, att vi ej

nu skulle kunnat bära sorgen.

-23. Vi är fortfarande ensamma. Jag har i dag talat till barnen med br. A. som tolk. Det

huvudsakligaste jag hade att säga var hälsningar från de många kära barnen i Norden. Det

förnams att Jesus var mitt ibland oss, ty många hjärtan var rörda, och säkert var där någon,

som önskade att äga den ljuva Jesus frid.

-24. Midsommarafton. Har i dag tagit hand om hushållsbestyren, vilka icke är så synnerligt

många, ty jag behöver ej köpa, koka eller servera utan endast ge ”Master kokok”, vad han

skall laga i ordning, och våra gossar serverar så bra som gamla kypare.

Till frukosten hade jag klätt bordet med grönt och blommor, emedan det är Johan hela dagen,

och vi alla tre bära detta namn. Ack, hur ofta har icke mina tankar ilat till den härliga norden

och de vänner som där i dag fröjdas över den ljuvliga sommaren. I det kära Östersund är de

säkert samlade i det gröna för att prisa den store mästaren, som så underbart skapat och danat

allt.

Vid tanken på Guds härliga skapelse rinner mig följande lilla poem i minnet:

”Då Gud allsmäktig skapat allt, som finns på denna jord,

då gav han och åt var gestalt dess namn och detta bud:

’Det namn du fått bevara väl som gåva ifrån Gud.’

Men snart en liten blomma kom till skaparen igen.

Till färgen var hon blå och ren som sommarhimmelen.

Hon klagade: ’Ack, herre, säg, vad kallade deu mig?

I världens vimmel har jag glömt, det namn jag fick av dig.’

Med milda ögon herren ser på liten blomma ner.

Han säger icke många ord, men blicken säger mer.

Han svarade: ’Förgät mig ej’ – hon kunde gott förstå

hans mening – fast du liten är, jag älskar dig ändå!

Och detta svar begrundande, hon sedan slog sig ned

vid stranden av en liten bäck i dalens lugna fred.

Där står hon än i denna dag och ser så tyst till dig.

Igenom henne viskar Gud alltjämt: ’Förgät mig ej.’”

O. hur ofta har jag icke endast glömt, att det är Gud – Gud – Gud, som skapat allt, utan även

, det var endast ett par män som styrde färden,

så att vi ej skulle slå oss fördärvade. Vi hade matsäck med oss, så att vi kunde vara där hela

dagen, men som jag har haft ont i en fot kunde jag ej ströva omkring som jag önskade.

Oh, vilka härliga tavlor som utbredde sig för våra ögon. Aldrig har jag sett sådant förr. Och

”när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder hur skön måste då icke

själva källan vara, den evigt klara!”

Till min stora glädje fick jag även se den svenska furan och lille enebusken, vilket gjorde att

det slog ännu mera an på mitt nordiska hjärta. Ock jag tänkte ”nog är det skönt på den

sydländska jorden, där ej sommar och sol skiftar om, men jag vet dock en trakt i den älskade

nord, som för mig har allt större behag”.

-5. Söndag. Ledsamt nog har jag måst sysselsätta mig till stor del med brevskrivning, emedan

jag måste hålla mig stilla för min fot, och medan jag måste ha mina brev färdiga. På aftonen

var jag i skotsk frikyrka, där det var engelsk gudstjänst. En av dem, som är i mitt sällskap

talade. Åtskilliga portugiser hade samlats utanför, för att få se främlingarna.

Jämte oss är här 6 engelska missionärer och två svarta ynglingar, vilka alla skall till Kongo

och med vilka vi får sällskap. De har varit där förut varför vi har stor nytta av deras sällskap.

Den som mest bekymrar sig om oss är Mr. Harvey, en älsklig man, som varit två gånger i

Kongo och där även förlorat sin hustru. En av de andra är broder till den beryktade Comber.

Det har ju även sina svårigheter att vara i deras sällskap, för de har gott om pengar och ger

rikligt med dricks, och vi måste naturligtvis, enligt deras önskan, bisträcka med lika mycket.

En av dem kostar resa på en liten hund, vilket uppgår till nära tvåhundra-kronor, lika mycket

som en småländsk bonde kostar på sin gumma under ett trettioårigt äktenskap.

-6. Genom att i dag taga en promenad, iklädd Stanley-hatt och svenska kängor, har jag väckt

allmän uppmärksamhet. Alla har tittat på mig, som om jag skulle komma direkt från månen

eller någon annan grannplanet.

I afton har vi haft en dyrbar stund i vårt rum, då vi läste ”Nåd och sanning”, samt utgjöto våra

hjärtan för Gud.

Den glädjen att få sen en katolsk likfärd har även i dag blivit förunnad mig. Det var en

medlem ur stadens musikkår, som hade avlidit, varför densamme var med och spelade hela

vägen från dödsplatsen till kyrkogården. Först gingo flickorna från stadens fattighus, alla i

lika dräkter, bärande brinnande ljus i sina händer. Därefter kom en hel mängd präster

barhuvade och klädda i mässkjortor. En av dem bar ett stort träkors och de övriga lyktor på

långa stockar. Av en vän hörde jag att de lägger ljus även i kistan, vilka den döde skall lysa

sig med då han färdas över dödsdalens flod. Men du, Herre, är mitt ljus såväl här som i

dödsdalen, och stödd vid din hand vill jag gå triumferande över densamma.

Jag följde färden till kyrkogården. Det var den vackraste jag någonsin sett.

-7. I afton har jag varit med på en liten utfärd i en liten ångbåt till en annan plats vid öns kust.

Sedan vi där druckit the och sett os om i den vackra trädgården for vi hem igen. Hemfärden

var den mest intressanta. Månen lyste klar mellan molnen över den blanka vattenytan med de

höga holmarna kring Madeira med sina höjder. Vädret var lugnt och på havsytan lyste

hundratals lanternor från fiskebåtar.

Aftonen var så skön, att den utan tvivel hade varit den skönaste för mig om jag endast mått

något bättre till min ande.

Oh Gud fröjda mitt hjärta, gör mig stilla för dig och giv mig ett ödmjukt sinne, att jag må

tjäna dig.

-8. Vi har nu lämnat Madeira och kommit ut på den vida vattenvägen. Sedan vi

märkret vid

sina klent lysande eldar satt nedhukade på marken.

I dag har jag varit huvudsakligen upptagen med att skriva brev till de kära i hemlandet.

En stor engelsk lastångare från Liverpool har nu kommit upp för att lasta jämte en portugisisk

kanonbåt, som kastat ankar utanför vår bostad. På gården råder en ganska livlig rörelse: (får)

getter, gäss och höns springa skrikande och kacklande om varandra. På den breda verandan

står en bur med papegojor, som allt emellanåt låta höra av sig, och utanför dörren är två apor

fastbundna.

I dag innan ”lunchen” var br. N.W. och jag nere vid bryggorna, där vi fick höra på ett

”palaver” mellan några svarta män och kvinnor om skökolön. Troende att ingen av oss förstod

dem, fortsatte de ogenerade sitt samtal. O, det arma folket! När skall den dag randas då all

synd är borta?

I det hus, där vi bor, finns även en svart frilla, som antagligen är hyrd av någon vit för några

år. En frukt av deras synd visar sig dagligen i form av en liten mulatt, som har sitt eget bord

vid sidan om stationschefens.

-2 söndag. I dag fortsätter vi vår resa från Boma till Tandua eller Underhill.

Eget är, att våra resor faller in på helgdagar. En söndag kom vi till Banana,

Kristihimmelsfärdsdag kom vi till Boma, och i dag söndag reser vi vidare.

I dag på morgonen tog jag och systrarna en promenad till östra sidan om Boma, där vi ej förut

varit. Vår mening var att besöka den katolska missionsstationen, som där var belägen, men

tiden medgav det ej. Kl. elva fördes våra saker ombord, och Kl. 12 lyftes ankar så färden

fortsatte mot det inre okända.

Vi styrde resa uppåt från Bomas magasinkantade stränder. Vi håller oss ett gott stycke från

land och viker småningom av mot den höga skogbeklädda udden av krokodilön, som

infödingarna från urminnes tider kallat den. Då vi nalkas denna ö. ser vi den smala buktande

Chinsallaviken mellan fastlandet och Prinsön. Den senare ön är begravningsplats för åtskilliga

av Tuckeyexpeditionens medlemmar, och där är även Boma-hövdingarnas kvarlevnader

nedsatta.

De sidor av ön, som vetter mot floden, är beklädda med en yppig tropisk småskog, varur,

många palmer behagfullt höjer sina fjäderlika krona.

Då vi nu lyckligt passerat Prinsön, är utsikten tillräckligt lockande, för att vi skall tro, att

bakom de skarpa klippuddarna något ovanligt skall ge oss ersättning för den tid vi offrat

uppför floden. Men den fullständiga frånvaron av människoboningar över hela detta sträva

och ovänliga landskap släcker snart den föreställningen hos oss, att sedan vi sett denna utsikt

en gång, är det ej värt att än en gång resa dit.

Dessa branta sluttningar av röd lerjord, tätt beströdd av grus, sten och kvarts-block; dessa

evigt återkommande nästan lodräta utsprång omväxlande med fördjupningar sparsamt beväxta

med magra buskar; dessa smala avsatser, prydda med en palm eller två, med en kal bergvägg

utåt floden, som rinner fram över sin steniga brädd mellan två nästan likformiga linjer av

kullar – allt detta kan ej erbjuda någon synnerligt behaglig syn. Vi är aldrig fria från den

tryckande känslan av att det är öknens utkanter vi har framför oss, det ligger en omisskännlig

prägel av fattigdom över landskapet, och under torrtiden, särskilt i augusti, ser man, hur landet

försmäktar av törst.

Sedan vi farit förbi åtskilliga andra uddar, såsom Makula, ”Fiddlers armbåge”, Mussuka och

”Diamantklippan” samt en och annan fabrik, som vi vid femtiden till Tundua, eller Underhill

som engelsmännen kallar det. På toppen av denna kulle ligger den engelska

missionsstationen, som tar sig mycket bra ut. Genom några stötar i signalpipan, som

besvarades genom att en flagga hissades på stationen, tillkännagav vår ankomst. En båt kom

ut för att ta emot

förgätit honom själv.

-25. En koffert, innehållande en del av min utrustning, har nu anlänt men på samma gång

underrättelse, att en del av lådorna fattas vid Tundua. Vart de tagit vägen är icke gott att veta.

-27. Br. Walldén, har i dag gått till Diadia, sedan vi nu i flera dagar förgäves väntat på att br.

P. skulle komma åter.

-28. Br. P. har nu återkommit, medförande glada underrättelser från Mgbu.

Jag har snickrat et bokhylla och håller nu på med att bygga ett nytt hus till duvorna, mina

flygande vänner.

-29. Br. P. gick till Diadia, och br. A. och jag håller på med duvslaget.

-30. Varit mycket upptagen med brevskrivning samt gjort en längre vandring i de byar som

ligger närmast här omkring. I en av dem bjöds vi på palmvin av hövdingen till min gosse. De

var där samlade till palaver, men gick var åt sitt håll, så fort vi anlände av fruktan, att vi skulle

samtala med dem om Gud. Endast ett par stannade kvar, vilka ganska vänligt svarade på de

frågor som framställdes. Under vandringen åtföljdes vi av några skolgossar.

Juli 1. Har i dag fått duvhuset färdigt och håller nu på med att bygga en ny hönsgård.

Bröderna har anlänt från Diadia.

-3. Flera karavaner har under de sista dagarna gått och kommit, så att det varit en ganska livlig

rörelse på stationen.

Br. Nilssons gitarr, som under långa tider hängt ostämd på pilträdets grenar har nu blivit

strängad och stämd. Jag har nämligen köpt den av honom och ställt den i ordning, så att vi nu

rätt ofta samlas i stilla aftonar ute på verandan och sjunger en hemlandssång.

-4. Har i dag för första gången varit med om ett större palaver, vilket varit icke så lite

intressant. Kl. 8. hörde vi trumslag allt närmare stationen och efter en stund marscherade båda

Kubunzibyarnas befolkning klädda till strid in på gården. Hövdingarna var efter landets

modejournal fint klädda. En av dem var t.o.m. klädd i paraply. Vi lät oss inte störas i våra

arbeten, utan fortsatte och brydde oss om ingenting. Br. P. fotograferade och br. N. utrustade

en karavan. De blev av P. tillsagda att ej trumma, vilket de ock delvis åtlydde. Sedan de suttit

en stund och sett på oss, kom en avdelning till från ett annat håll. Så snart arbetet var

undangjort, och br. N. gått till Mbgu, satte sig P. i dörren och N. och jag innanför.

Infödingarna slog sig ned på gården, och så började överläggningen. Långa inledningar hölls

och som oftast upphävdes hiskeliga tjut, som skulle vara bifallsuttryck och stridsrop. Jag

kunde icke hjälpa att jag kände mig fruktande vid åsynen av dessa ”krigiska” sällar, men

sedan jag av hjärtat suckat till honom, som leder konungarnas hjärtan som vattenbäckar, blev

jag åter lugn. Jag fick och snart klart för mig, att de ej är så farliga, som de ser ut. Och säkert

är, att en av oss skulle med endast en käpp i handen drivit dem alla på flykten.

Vad som föranlett dem att komma, var, att de ville ha löfte av oss att få gå och kriga mot en

by, där en man tagit en tygbal från oss. Och för att göra detta ville de ha stora skänker. När de

nu icke fick varken det ena eller det andra, hotade de dels med, att vi skulle flytta härifrån,

och dels att de skulle ta någon av skolgossarna. Slutligen drog de sig dock undan fulla av

blygsel, en och en i sänder, så att det till slut endast var ett par kvar.

Av detta fick jag ett ytterligare bevis på, vad den store Stanley framhåller, att den endast

behövs lugn och mod för att kunna ta sig fram bland dessa människor. Den, som vågar gå mot

dem utan bössa, fruktas mera än den beväpnade.

För oss att ta till köttsliga vapen kan ju icke komma i fråga, dock kommer vi icke vapenlösa,

ty det skarpa andens svärd vilar vid vår sida och för dess hugg skall mörkrets fästen ramla.

-5. Har väntat i dag

Johan Erik Wilhelm Sjöholm

22/11 1865 – 16/3 1916

Missionsdagbok från Kongo

No. 2. 1889

Översättning av Dagbok No.2 förd av J.E.W. Sjöholm.

Inledning

”Bedjen och I skola få..” Math 7:7

Himmelske fader! Då jag nu går för att med så förgängliga ting som bläck och papper söka

bevara minnet av dina dråpliga gärningar, på det att jag i fortsättningen av mitt liv må

påminnas därom och uppmuntras vid tanken på, att du är och förbliver densamme, beder jag

dig, att du med din helige ande leder mina tankar och ord i detta arbete, att all äran må bliva

din, och att jag själv må bliva gömd i skuggan av din nåd. O, gode mästare, du som av nåd

tagit mig till ditt barn och i ditt alltid visa råd gjort mig till en ringa arbetare i din vingård,

skickliggör mig till att visa alla som komma i min väg, till dig. Hjälp mig att jag i ett ödmjukt

sinne och med ett älskande hjärta må kunna göra något för dig och mina arma bröder och

systrar i Kongo och annorstädes.

Tag min tid, min hälsa, mina krafter, ja tag mitt liv, om du så vill, ty det är ju allt ditt, blott jag

må bliva ditt namn till förhärligande.

Din ringe tjänare

Wilh. Sjöholm

Harley House Bow. E

London den 19 mars 1889

Ja nu har jag lämnat det gamla kära Sverige och de många vänner som jag där äger, kanske

för alltid. Jag är redan skiljd över hundra mil från hembygdens skogar och dalar. Jag har

lämnat det kära norden med sina snöiga fjäll för att slå upp mitt tält i den varma södern med

dess brända dalar.

Gud, räknat alla mina dagar, vet om jag någon gång mer får se dem, som jag lämnat här i

tiden. Och det samma gör det ju, ty vi skola ju en dag, kanske inom kort, samlas inför den

stora tronen. Jag vet, att jag där skall få se många av de vänner som nu med tårade ögon räckt

handen till farväl. Och Gud give, att icke alltför många bliver fåvitska jungfrur.

Under den sista tiden, jag var kvar i Sverige, hade jag den glädjen att få hälsa på vännerna på

många olika platser för att säga ett gott ord om Jesus samt påminna dem om den kära

missionssaken. På de flesta platserna var mycket folk samlat, och här och där fingo vi bedja

med förkrossade hjärtan.

Överallt fick jag tänkespråk, dels för egen del och dels för de kära vännerna i Kongo. Och

tusentals vänner försäkrade mig om, att de skulle bära mig på bönens starka armar. Jag känner

således att jag icke endast har Gud i sällskap ehuru han ju vore nog och övernog – utan att jag

även är åtföljd av en hel här kristna vänner.

Redan den 4 januari sade jag farväl till mina föräldrar och hemmavarande syskon. Det var en

stund som jag aldrig här i tiden skall glömma, ty den var bittrare än jag tänkte den skulle

bliva. Varför den kändes så smärtsam, var nog till den del därför att jag hade föga hopp om att

få dem med till himlen. Kanske min moder är redo. Ack, om de vore frälsta! Huru glad skulle

jag då icke bliva, oh, Helige fräls dem ty på dig förtröstar jag.

Sedan jag tillbringat någon tid i Stockholm, där den älskade pastor Ekman omhuldade oss

som en god fader, begav jag mig på resa den 28 mars i sällskap med den käre broder Sarne,

som tillika med mig genomgått en samaritkurs. I Västerås var en del vänner nere vid tåget, i

Köping träffade jag en f.d. kamrat, K. Forsman, och i Arboga broder Granath. Hos de vänner

jag stannade hos under resan, blev jag mottagen på det mest kärleksfulla sätt. I Sjötorp,

Gullspång, Säffle och Åmål hade vi saliga stunder tillsammans. Jag träffade där de forma

kamraderna, Ödqvist, Wennberg och Wester. Glädjen att än en gång få besöka den kära

skolan i Kristinehamn blev mig även beskärd. Jag fick visserligen ej stanna där mer än 16

timmar, men fick dock hälsa på rätt

många vänner. Jag bodde hos min käre broder och

landsman, Jons Larsson, samt spisade middag hos mag. W.

Avskedet

Några dagar innan jag kom till K. hade bröderna Johansson och Andersson rest till Alaska, så

jag fick ej se dem. Till min ledsnad fick jag höra att en av de bröder som till nästa år skulle

komma till Kongo, hade lämnat skolan till följd av sjukdom. Ja, Herrens vägar äro ej våra.

Och bäst är när den eviges vilja får råda.

Den 6 mars kom jag till Göteborg där Kongobarnens vänner hade ett kärt möte för oss

klockan 6. Därefter hade vi en avskedsfest i Betlehemskyrkan, då jag gav de samlade

vännerna i tänkspråk Kol 4:2-4. Den 7:nde steg jag, broder Walldén och broder Engdahl, som

ämnar sig till Kina, ombord på ångfartyget Bele. Den käre gamle mannen, Sam A. Johansson

hjälpte oss med både ett och annat, och han tycktes vara outtröttlig att tjäna. Många vänner

hade samlats på kajen för att vinka ett sista farväl. Kl. 10.30 lade båten ut och bogserades ur

hamnen av en mindre båt. När vi började skiljas allt mer i synligt mått från fosterlandet ilade

våra tankar långt inåt dess olika delar för att än en gång se våra vänner.

Och jag är viss om att mångas tankar var just den stunden hos oss.

Vinden blåste kall och ute i Kattegatt mötte vi hopar av drivis, som ej litet hindrade vår färd.

Men så snart vi var fria från isen, klöv den väldige ångaren med fartvågorna, så att snart de

sista konturerna av hemlandets höjder hade försvunnit i fjärran, och vi endast såg himmel och

vatten. Men ehuru våra kroppar fördes bort, var dock våra tankar hos vänner och kära.

Avskedsstunden gick över ganska lätt ty dess födslosmärtor var redan överståndna. Gud gav

mig såväl mod som styrka, så att jag med lugn tog både ett och annat. Tanken på det kära

Kongo och min stora kallelse att där verka, upptog mig så hett att jag icke fällde en enda

saknadens tår. Och det land som jag nu lämnat är lika litet mitt fosterland som någon annan

del av jorden, ty mitt och alla troendes land är där uppe där Jesus är, på andra sidan dödens

flod, dit ingen synd når och där ingen oro störer den sälla friden.

Där ack där vårt rätta hemland är, jag längtar dit men önskar först att, om Gud så vill, få med

några svarta afrikaner.

Resan över Nordsjön blev ganska stormig. Vågorna spolade som oftast över däck och båten

kastades hit och dit av den väldiga stormvinden. Vi finge se Guds under på havet och skåda

en skymt av hans storhet. När jag såg de väldiga vågorna som ofta liknade små berg och

hörde stormens dån, kunde jag ej annat än med Boberg sjunga: O, store Gud! O, store Gud!

samt prisa mig lycklig, som får vara barn åt en sådan Gud. Och då jag visste, att han stod vid

styret, var jag lugn som seglarna i den lugna hamnen och kunde med den drunknande kvinnan

sjunga: Trygg i min Jesu armar!

Jag hade någon liten känning av sjösjukan, varför resan i lekamligt hänseende icke blev så

angenäm som den möjligen kunnat bliva. Vi var ensamma förstaklass passagerare, så att vi

hade gott utrymme och betjäningen var mycket tillmötesgående och icke minst kaptenen. När

vi nalkades England blev vädret mycket lugnt, men då uppstod ett annat hinder, ty det började

likna sig till dimma. Den skingrades dock snart och vi gick med tidvattnet in i Thames och kl

6 em. på söndagen steg vi iland i Millwaydocks, då en hop av engelsmän trängdes omkring

oss för att på något sätt kunna tjäna en slant på ”The Swedishmen”.

Vid en liten förstad till London steg en detektiv och två tulltjänstemän ombord, och när vi

kom i land snokade tullmännen i våra saker och frågade oupphärdigt ”Have you any tobak or

snuffcigars”? Men ”such a kind” fanns naturligtvis inte, varför allt gick för sig ganska fort.

Av svenska vänner

alla syskonen utom br. A. och jag ut för att promenera, och medan de var borta

anlände fyra engelska missionärer, desamma som vi haft i sällskap på resan, Messers Harvey,

Cammeron, L--------- och F---------.

Vi var således nu samlade här icke mindre än 13 herrens vittnen, ganska stor skara, men liten i

jämförelse, med den mängd människor som här finnes. Sällan är det nog som så många

pilgrimmer lägra tillsammans här ute. Det blev därför att icke lätt göra att nu bereda rum åt så

många på den lilla stationen.

-12. De engelska bröderna stannade över i dag. Tiden är mest upptagen av samtal och

studium. För omväxlingens skull har jag en stund varit barberare. Har även i dag gjort ett

besök vid br. Hammarstedts och syster Annas gravar, där de nu vila under lövträdens skugga

till uppståndelsens morgon. Till minne tog jag några grässtrån. Skall måhända även jag en dag

få vila som de här på palmbevuxen jord.

-13. Engelsmännen har i dag fortsatt färden till Lukunga. Meningen var, att även vi skulle gå,

men kom att vänta tills i morgon. Jag förstår ej riktigt, hur det är fatt med de styrande

bröderna. Det har talats om att vi skulle ha samtal för att bestämma, vart br. N. och jag skall

hålla till, men icke har nu nu förnummit något sådant. Möjligen har de bestämt saken emellan

sig, och vi får höra det först, när vi skall gå.

Av vad jag redan kunnat lära, väljer jag att få vara på Kibunzi, emedan jag nog där skulle

trivas bättre.

-14. Det gick i går, som jag tänkte, att det skulle bli någon konferens. Men jag, som ju har

svårt för att tiga, frågade, hur det skulle bli med ett och annat, och då var de ju tvungna att

upplysa oss därom. Det slutades dock icke synnerligt väl, ty en av bröderna sade ifrån, att han

ej ville eller kunde vara på den plats han var, vilket hade till följd, att br. N. blev ledsen och

förargad.

Det är nu bestämt att jag skall vara vid Kibunzi. Ack, hur glad är jag icke däröver! Herre giv

mig nåd att kunna trivas och bli till välsignelse.

Vid niotiden lämnade vi Mbungu. Br. N. är med tillbaka för att göra ett besök vid Diadia.

Syskonen vid M. följde oss ett stycke på väg. Bland dem jag lärt att mest älska och värdera är

br. Andre. Ack, hur gärna ville jag icke vara som han, ensam ute bland folket, bo i en liten

gräshydda och icke leva i maklighet vid de stora stationerna. Denne broder har säkert,

mänskligt att se, försakat mest av alla syskonen. Han har här fått bädda ned sin käraste vän på

jorden, och därtill givit en del av sin jordiska egendom till missionen och sedan fått lida icke

så lite av oförsonliga bröder.

Efter fem timmars marsch i solen nådde vi Kibunzi kl. 4 e.m., där jag av bröderna hälsades

välkommen till min nya plats. Jag fick även brev från br. Skarp, vari han hälsade mig

välkommen till Diadia.

-15. Jag har nu börjat mitt arbete vid K., som f.n. består i att binda böcker. Dessutom har jag

börjat laga i ordning mina brev till ”Komputu”, ehuru vi ännu har omkring 3 veckor tills den

går.

-16. Min andra söndag på K. Skrivit något brev, tagit ett par promenader på f.m. samt varit

med på sammankomsten.

I afton har jag i sällskap med br. W. och N. besökt Kibunzi byn, där en del av invånarna var

samlade till gift-dans. Då vi anlände blev de nog lite oroliga men dansen fortsatte dock, och

de genomfalska prästerna grinade och gestikulerade som onda andar. På hemvägen gick vi om

förste konungens hydda, där en massa var samlade till palaver och ”malano”-drickning. Vi

blev även bjudna därpå men betackade oss för denna gång.

-17. Br. Walldén skulle i dag gå till Diadia men insjuknade i natt i feber, så att resan blev

uppskjuten. Temperaturen håller sig vid 103-104. Jag är dock fortfarande frisk men hur länge,

det vet jag inte

fabrikerna arbetades, och i floden vore en massa sysselsatta med fiske. Hotellet där vi bor,

ligger ganska vackert. Husen är trevliga och likaså trädgården, ehuru den ju ej kan jämföras

med en i norden. Jag plockade några blommor för att gömma som ett minne från min första

dag i Kongo. I afton var vi samlade till ett litet bönemöte för att tacka vår käre fader för den

stora nåd, han givit oss.

-28. De flesta av vårt sällskap har i dag lämnat oss, men vi kommer att stanna ännu ett par

dagar för att få gå med en större båt. Vårt dagliga göra består ännu i att vila, äta och prata,

varför dagboksanteckningarna blir ganska magra. Ett och annat brev blir ju även skrivet.

-29. Har i dag i sällskap med br. Westlind besett den Holländska fabriken samt Kongostatens

residens och kaserner. Det förstnämna är den största inrättningen på platsen. Storartade

arbeten är där nedlagda.

Statens huvudpostkontor är ganska simpel, ty det utgöres ännu av ett simpelt brädskjul, och

expeditionen skötes av en enda man. Kasernerna utgöres av simpla infödingshyddor, där det

dagen i ända är ett förskräckligt pladdrande. Soldaterna är klädda som turkarna i blå, vida

byxor och röda pickelhuvor. Fästningen består av vraket efter en tremastare, vilket nu låg

nedsänkt i sanden på själva stranden. Dessutom ligger en portugisisk kanonbåt förankrad på

redden.

De övriga av vårt sällskap har nu lämnat oss, så att vi åter är ensamma, och i morgon, om Gud

vill, fortsätter vi vår resa.

-30. Vi är nu åter ute på resa. I dag på morgonen vid fem-tiden hördes ropet: ”Sjöholm, är du

vaken”? –”Ja, nätt och jämt”. Tiden var kort, ty klockan 6 skulle båten gå. Hastigt i ordning

och knapphändig frukost, som jag dock försökte göra så bastant som möjligt, och därefter bar

det i väg ner till bryggan, där en roddbåt väntade oss. Sedan vi väl sluppit ifrån en hop svarta

tiggare, steg vi i, och undertecknad fick den äran att vara styrman. Ute på redden låg ”Heron”

lätt förtöjd vid ankaret. Hon var just nu under reparation, varför det ej såg synnerligen

inbjudande ut. Vi kände oss dock snart ganska hemmastadda ombord, då vi fick veta att hela

den vita besättningen och tvenne passagerare utom oss utgjordes av skandinaver. Alla var

danska utom en svensk. Sedan ångbåten efter en halvtimmes fördröjande väl kommit igång

och börjat ånga uppför floden, började vi att spana oss omkring på öar och stränder för att nu

se och njuta av det, som vi så ofta med intresse läst om.

Tack vare de många upptäcktsfärder, som företagits på denna jätteflod, kunde vi nu lugna och

trygga, från vårt höga däck taga i betraktelse denna väldiga vattenmassa med sina

egendomliga stränder. Med havet bakom oss arbeta vi oss upp för den långa, över 3 mil breda

mynningen, vars djup varierar mellan 60 och 900 fot, och som i sin mittström skjuter fem

knops fast. De mörkgröna ruggarna av mangroveträd, blandade med palmkronor, å ömse

sidor, tycktes vara alldeles ogenomträngliga, ehuru kartan sade oss, att mången fridfull vik

slingrar sitt ormande lopp mellan det lummiga lövverkets svara och tysta skuggor. En massa

tumlare följer båten på avstånd och göra sina lustiga språng över den ännu jämförelsevisa

lugna vattenytan, och över våra huvuden seglar den vitspräckliga havsörnen. De många

plaskande flodhästarna och lekande krokodilerna ser vi dock icke till. Beskrivningarna av

dessa torde nog vara icke litet överdrivna. Väl har det funnits sådana även här, men de har

skrämda av ångvisslan och propellerns plaskande dragit sig tillbaka, så att det nu är högst

sällan man får se några större vilddjur.

Inom en timme är vi i jämnhöjd med Bolambamba Point på norra stranden, som varit och

ännu är känd under namnet bottenlösa

kärt var det icke att här ute i den

varma södern finna ett svenskt hem och se den blågula fanan hälsa oss välkomna. Sist jag såg

den svenska flaggan var de på några krogskyltar i London.

-9. Det är i dag söndag, och jag har nu för första gången varit med på en sammankomst bland

infödingar i denna del av Kongo. Endast skolgossar och stationens arbetare var närvarande,

och jag hör av bröderna, att det under sista tiden icke varit stort flera, emedan smittkopporna

grasserat här omkring.

Ack, vilka tankar genomkorsar icke min själ, då jag nu för första gången skådar den plats, där

jag möjligen under min vistelse i Kongo får tillbringa min tid.

Jag ser till min förvåning, att man i byggnadsväg och inredning är komna mycket längre, än

jag vågade tro, att man någonsin skulle komma, så länge vi kunde stå ut här.

Någon närmare beskrivning över stationen och förhållandena här omkring vill jag dröja med

tills jag blir mera hemma. Vill blott nu nämna, att jag nog icke lekamligt avseende kommer att

försaka något.

Har i dag pressat några blommor för att gömma som minne från min första dag vid K.

-10. Vid kl. 9 f.m. lämnade br. P. och N. samt jag Kibunzi för Mbungu. Värmen har varit

ganska tryckande. Två timmars march från K. passerade vi en marknadsplats, där affärerna

just var i sin bästa fart. Vi sökte att få köpa palmvin för att läska oss med, men som det

gällande myntet för dagen bestod av krut och vi endast hade knivar och tyg kunde vi ej få

något. Sedan vi vilat en stund under ett litet lövträd, fortsatte vi färden och kom vid två-tiden

till färjstället över floden. Men som vi ej kunde komma över förrän folket kom från

”Nkanda”, måste vi här vänta i drygt två timmar. Vi kokade té och jag tog mig ”ett lokalbad” i

äkta ”Kongomadeira”.

När slutligen färjkarlarna anlände blev det ett farligt väsen, innan färden företogs över den

virvlande och brusande floden. Männen var något druckna, så att de ej kom överens om hur

många som skulle följa med i den rullande kanoten. Först var vi omkring ett 30-tal och sökte

komma ut men måste återvända för att icke onödigtvis sätta våra liv på spel. Sedan några

stigit ur företogs överfarten, då männen med stor skicklighet paddlade fram den otympliga

kanoten mellan virvlarna. Väl överkomna, fortsattes färden, och kl 7 kom vi fram till M.

På vägen hade vi mötts av brev, som meddelade, att systrarna ännu icke framkommit, varför

vi ej väntade att nu få se dem. Hängmattorna, som stod på gården, vittnade dock om, att vi var

förekomna. Snart började pojkarna skrika ”mindele, mindele” och på detta sätt förråda vår

ankomst, så att vi på gården mottogs av glada systrar och bröder. De höll just på att intaga

supé, så att vi kom lagom för att få något med. Det dröjde icke heller länge, förrän det ena

tomma fatet efter det andra vandrade från bordet till diskbänken. Men som vi nu hade så

mycket att talas vid om, kände vi oss icke så synnerligen intresserade för den lekamliga

spisen.

Det famntag, som min käre broder A. och jag samtalat om i Sverige, fick jag nu, i det att han

med öppen famn mottog mig. Och emedan vi fick bo i samma rum, låg vi länge på kvällen

och samtalade.

-11. Ingen utom br. Andre, har i dag utfört något arbete, ty vi har varit upptagna med brev och

tidningsläsning samt samtal. Samtalet har nog icke i allt varit synnerligt uppbyggligt eller

angenämt, ty några av bröderna, tycks ha gjort till sin uppgift att förlöjliga allt, som angår

kyrkan. Nog hade jag väntat att finna dem varmare än så. Jag har även fått höra åtskilligt om

verksamheten och förhållandena här, som icke varit synnerligt glädjande.

O, Gud, håll mig hårt vid ödmjukheten att jag må bli av dig gjord till en välsignelse!

I e.m. gingo

ännu en gång sett oss omkring i den lilla täcka staden och köpt ett och annat såsom minnen

från densamma samt gemensamt tagit in middag med de kära vännerna. Snart steg vi vid ½2-

tiden ombord på Cabo Verde, som om Gud vill skall föra oss vidare.

Vädret är visserligen något blåsigt men vackert, och ångbåten glider sakta och jämt mot det

älskade målet.

Länge har vi sett Madeiras höjder som, upptornade mot höjden likna väldiga molnmassor. På

höjderna och i dalarna syntes länge de vitrappade husen.

Sent eller aldrig kommer jag att glömma min vistelse på denna sköna plats. –Gud allena vet,

om jag någon gång mer får se den.

-9. Vi har nu fått ganska goda hytter, ehuru vi icke heller äro ensamma nu, utan vi får bo tre i

varje.

Br. Walldén har fått till kamrat en ung engelsman, Mr. White, som även skall gå till Kongo

som missionär, och systrarna har fått en grinig och kinkig portugisiska. Betjäningen, särskilt

den manliga, är mycket tillmötesgående, ehuru vi icke kunna meddela oss med varandra utan

till största delen med tecken.

De övriga passagerarna utgörs till största delen av fransmän och portugiser, som ska till deras

kolonier samt faktorierna vid Kongos mynning. De tulla ganska flitigt på det portugisiska

röda vinet, varför deras sinnen är vid högtryck nästan hela dagen. Här finns ingen dam på 1:a

klass mer än våra systrar och en förutnämnd portugisiska. På 2:a-klass finns endast en som

synes vara av sämre skrot och korn, ty dagen igenom håller hon sig hos ungherrarna.

En, som tilldrager sig ganska stor uppmärksamhet är en svart general i portugisiska armén.

Han för med sig utom häst och en manlig betjänt en svart frilla, som om nätterna sover på

golvet utanför hytten på en matta.

-10. Det är nu redan tredje dagen på denna del av resan, som vi föra detta enformiga och

sömngivande liv. Den ena dagen är den andra lik. Vår sysselsättning har hitintills bestått i att

broder Walldén läst och skrivit dagbok. Augusta har sovit, stickat lite strumpor och

däremellan ätit frukt. Knappt har hon om morgonen kommit upp på däck och beskådat det

vackra vädret förrän hon börjat sova. Syster fru Westlind har hittills varit klen, så att hon ej

kunnat äta nere. Hon sitter mest i en stol, och jag försöker genom läsning underhålla henne, så

att tiden ej må förefalla henne för lång. Jag har även emellanåt givit henne medicin för att om

möjligt förebygga snarare sjukdom, men det ser ut som om ingen medicin skulle kunna hjälpa

henne.

Jag vet dock att Gud kan, om han vill. Vi har också ropat till Jesus, Davids son, att han ej

skall gå oss förbi, utan komma med hjälpen och skingra vår oro.

Har nyss för fru Westlind läst berättelsen om tvenne skeppsbrott, och blev detsamma påminda

om, hur mycken tack vi är skyldiga Gud för den goda resa som han givit oss.

Våra bröder engelsmännen studerar Kongo-språket. Jag skulle med glädje göra det även jag

men bok saknas.

Akterdäcket där vi hålla till, är fullsatt av flätade soffor och stolar, som passagerarna köpte på

Madeira, och vilka de skall föra med sig till sina olika bestämmelseorter.

En egendomlighet, som vi ej kunna undgå att märka, är att vi under hela resan icke sett en

seglare eller ångare, då vi under den förra delen av resan såg många. Endast himmel och

vatten samt några lätta mål är de enda föremål, som mött vårt öga, som vi skåda utom

fartyget. Vi har även kommit så långt från land, att sjöfåglarna upphört att förfölja oss. Men

ehuru vi kommit så långt på det vida havet, att ingen av de kvarlämnade vännerna ser oss, så

finns det dock en, vars öga alltid vakar över oss likt moderns på sitt barn. O, huru ljuvt att

veta, att han är oss nära!

En annan tanke fyller mig även med glädje, och den är att jag nu för varje stund

oss och våra saker, ty vi var nu vid änden av den väg, som vi hade att

tillryggalägga på floden. Vi måste nu säga farväl till de vänner, som vi gjort bekantskap med

på båten och som nu i dag så vänligt bjudit oss på middag.

På stranden mottogs vi av bröderna Comber och Cameron samt en massa svarta som kommit

ned för att köra upp våra saker. Senare på kvällen kom en annan del av vårt fina sällskap, så

att vi var rätt många samlade på den täcka stationen i den fridfulla aftonen.

Efter supéen, hade vi nattvardsgång, då åtskilliga infödda kristna deltog. Detta var för mig

första gången på Afrikas jord. Ur djupet av mitt hjärta tackade jag min trofaste fader, som fört

mig så långt. Vilket svall av underliga känslor genomströmmade icke min själ! Skall jag

någon gång fara denna väg tillbaka, eller skall min stofthydda förmultna i Kongos jord? Du,

fader, vet det, ty du har räknat och uppskrivit mina dagar!

-3. Min sömn förliden natt var ej mycken, ty br. W. och jag samtalade, till midnattens timme

var slagen. Jag är därför trött men måste det oaktat fortsätta resan.

Så fort vi intagit vår frukost började vi laga i ordning bördorna för våra bärare. I magasinet

låg lådorna huller om buller, så att det var svårt få reda på någon, var ur vi kunde få ”chap for

road”. Ordningen vid karavanens ordnande tycktes mig vara ganska klen; men som jag ännu

är ”för grön”, måste jag vara stilla och tänka; ”det skall väl så vara i Kongo”. Att jag dock

icke hade så orätt visade sig snart, ty en tygbal blev vid detta tillfälle bortstulen. Sedan

bärarna skyndat åstad med sina bördor, återstod för oss att söka komma iväg. Solen brände

varm, och det såg ut att, bli en ”marig” dag.

Ehuru brådskan var stor, tog vi oss likväl tid att avlägga ett kort besök vid syster Elisabets

grav, där hon vilade tillika med åtskilliga andra missionärer på den lilla kyrkogården i

Underhills dal. Några infödingar höll på med att borthacka det långa gräset.

Vila i frid, kära syster, efter ditt korta smärtsamma liv i Kongo!

Den gode herden mot ditt namn, där du slumrar ljuvt i hans famn”

Vid ½ 2-tiden var vi resfärdiga. Vår ”Capita” stod färdig och väntade på oss. Sedan vi sagt

farväl till vännerna på Underhill och vårt sällskap, som vi nu skiljas ifrån begav vi oss iväg,

klädda så lätt som möjligt. Våra rockar och vattenflaskor bars av ledare på det vi icke skulle

hindras av något. Det kändes nog underligt även nu, då vi tänkte på, hur det gick med

syskonen, som kommo ut förlidet år. Sedan de skiljdes vid Underhill fick de sedan aldrig se

varandra mera här i livet. Våra liv står dock i din hand, o fader, och vad du gör är gott, hur vi

än ser det.

Vi beträdde nu för första gången en ”väg” i Kongo, som väl bär namn av ”stora stråkvägen”,

men som icke är alls bättre än de stigar, som trampas av kreaturen hemma i Sveriges skogar.

Men vi är nu i Kongo, där ingen hyrkusk, ingen åkare står oss till tjänst. Ingen erbjuder sig,

och ingen står till att finna, om man än letade efter dem med ljus och lykta. Icke ens ett par

oxar som på Madeira finns att få, nej inget varken åkdon eller dragare, utan nu gäller det att

fortskaffa sig själv, såvida men ej vill mot en dryg betalning skaffa sig Loangas, som bära en i

hängmatta.

Länge såg vi medan vi ännu var på första krönet våra vänner, som stod på verandan och

vinkade oss farväl. Det sista ord vi hörde från Mr. P. Gomber var ”säkerhetständstickor”, det

enda ord svenska, som han kände, och som han lärt sig på tändstickslådorna, ty till vår nations

ära kan jag nämna, att de tändstickor, som användes av statens män, äro tryckta i gamla

Sverige.

Solen brände, och svetten visade sig i form av droppar, som rann ned för våra

väggfasta föremålen

för att ej tumla i en hög på golvet.

För övrigt hålla vi oss på däck från morgon till kväll för att få insupa av den friska luften i

stället för den unkna, förskämda luften i de trånga kajutorna. Vi har nu kommit ut ur

Biskaiaviken och har i dag sett de första konturerna av Spanien. I natt kommer vi antagligen

att löpa in i Lissabon, varför jag nu skrivit några rader till mag. Wikander.

-29. Blev i dag på morgonen väckt av den behagliga känslan, att vår flytande boning stod

stilla och hade upphört med sitt rullande. När jag tittade ut genom gluggen syntes en hel

massa svarta figurer med pickelhuvor på nacken. Nu var det ej tid att vila längre utan upp

…………………………………….…för att taga staden i betraktande, och njuta av den

härliga morgonen. Först kunde jag ju dock inte underlåta utan i stället med så mycket större

orsak tacka Gud, som givit oss en så god resa och som fört oss till denna plats. Systrarna var

nu fullkomligt återställda från sjösjukan.

Så fort båten stannade, omringades den av en mängd portugisiska båtar, vilkas besättning

överröstade varandra på bruten engelska med att söka få passagerare på sina farkoster för att

ro dem i land, medan båten ej kunde landa utan måste kasta ankar i strömmen. Åtskilliga

kommo ombord för att utbjuda frukter av olika slag. Men för att nu icke låta ”pungslå” oss av

dessa affärsmän, gingo vi ”in shore” med en mindre ångbåt. Det var ett klappande hjärta som

jag nu för första gången satte fot på söderns jord, där oranga druvan glöder. I land blev vi på

många ställen omringade av tiggare, som sökte begagna sig av tillfället, då de såg oss vara

främlingar.

Vårt första besök gällde en stor katolsk kyrka, där fanns en präst som tjänstgjorde i

helgedomen. På stengolven låg en och annan som med nyfikna blickar betraktade oss

”kättare” under det de räknade sina radband. Här och där var altaren uppresta, vid vilka det

brunno vaxljus. Massor av krucifix fann vi överallt jämte ganska nötta biktstolar. Ur mitt

hjärta uppsteg en tacksamhets suck till vår fader, som visat oss att vi ej behöver knäböja för

krucifix eller biktfäder utan få gå med frimodighet fram till nådastolen.

Vi besåg även andra platser, såsom den portugisiska fruktmarknaden, en gammal ruin m.m.

Här och där syntes lämningar efter jordbävningen, som för många år sedan förstörde staden.

Middag spisade vi på ett ganska fint hotell, där vi uppassades av flera fina kypare. Den

kostade likväl icke mer än 3½ skilling. Att vi för övrigt var gäster och främlingar även på

denna plats, kunde vi även förstå därav, att vi överallt omringades av tiggare, som nog trodde

att de träffat på en del rika slösaktiga engelsmän.

Husen i staden var i allmänhet alldeles vita, och vid varje fönster var en altan på vilken det

stod brunögda portugiser och betraktade oss. Hästar syntes mycket litet till, ty i deras ställe

användes åsnor och en hel del bördor transporterades på huvudet. Mitt inne i staden var en

ladugård eller rättare en butik i vilken stod åtta av de mest utmärkta kor, som hade lika fint

kring sig som vilken annan ”gentleman” som helst. Vi var inne och fick var ett stort glas

mjölk.

Denna dag skall sent glömmas.

-30. Vi är nu åter ute på det oroliga havet. Systrarna har åter börjat lida av sjösjukan, något

värre än förut.

I går afton trakterades vi med musik på akterdäck av fartygets egen musik. Storartat att ha en

egen musikkår. Här finns även pianinon ombord samt en mängd enskilda instrument, så här

finns mycket att fördriva tiden med. En mängd unga engelsmän och tyskar som är på väg till

kolonierna brukar på aftonen ställa till lekar på fördäck. Vi är omkring 300 passagerare så vi

har det

udden. Där finns vatten i överflöd, ty lotsen styr

ångaren emot den och framtränger slutligen uppför floden ungefär ½ mil från havskusten

utmed norra stranden. Det är ett lågland eller uppdämd massa av fruktbar, fuktig stinkande

massa, som framalstrat en mängd stora träd, vilka överskuggar ett tjockt, föga inbjudande snår

av buskar. En uthuggning här och där visar oss början eller mynningen av en smal vik, i vars

labyrint en flottilj av smala piratkanoter lätt kan ligga gömd.

Naturen saknar här allt liv. Icke en fågel synes till, icke en rörelse splittrar det melankoliska

intresse, varmed vi slött se oss omkring. Varken på stränderna eller floden finns något, som

kan störa naturens tunga sömn. Floden glider tungt framåt i en jämt obruten massa men likväl

med en oemotståndlig ehuru tyst energi. På de skogsbevuxna stränderna och över den

oavbrutet framåtilande vattnets lugna yta vilar en ostörd sömns frid.

Omkring 14 mil från Banana styr vi mot en grupp handelsbyggnader på södra stranden för att

undgå grunden vid Sehotman Head. Dessa handelshus kallas Kissanga. Några mil ovanför

dessa får vi Ponta da Lenhas nederlagsplatsen i sikte. Dessförinnan for vi uppför den djupa

armen av Kongo för att undgå en massa små kanaler med olika namn. Vid betraktandet av

handelshusen undrar man med skäl varifrån kunderna kommer, ty framför dem ligger floden,

och bakom dem reser sig skogens mörkgröna vägg med sina invävda slingerväxter och sina

palmkronor med bredbladiga plantor inunder. Vid kusterna lär dock finnas många små vikar,

som leda till hårt tilltrampade gångstigar. De flesta kunderna kommer dock sjöledes, i det att

de med stor fart kommer i sina kanoter nedför strömmen till handelsplatserna. Uppgår går det

även ganska fort för dem då de hålla sig nära stranden.

Vid middagstiden passerade vi återigen några faktorier av vilka det förnämsta hörde till

holländare. Dessa synes vara längst komna i byggnads stil och förbättring av de afrikanska

bostäderna.

Två av våra medpassagerare, som vara anställda som kaptener i statens tjänst steg här av. Så

fort propellern stannade, upphörde båten att skjuta framåt, och inom en minut var den på drift

nedåt, vilket bevisar strömmarnas stora fart.

Vi har nu något närmare tagit reda på vårt sällskap, och finner att en av dem är svensk och

skeppsbyggare till yrket. Han är från Arboga och heter Stenström. De övriga är danska, och

de söker på alla sätt att göra resan för oss angenäm. De stor oss även till tjänst med att berätta

ett och annat. Av herr Stenström har jag nu fått det första exemplaret av min blivande

Kongosamling, nämligen en liten fint flätad korg. Deras tjänst i staten räcker vanligen 3 år i

sänder räknade från den dag de stiger ombord i hemlandet och till den dag, då de åter sätter

sin fot på samma plats. Många av dem är det ju, som aldrig återvänder utan slutar sitt liv här

ut. Och detta ofta till följd av det omåttliga förtärandet av rusdrycker. Hur många är det icke,

som genom spritdrycker gått en för tidig död till mötes och sedan satt skulden på klimatet och

svurit över det mördande Kongo.

Det lider nu mot aftonen och solen, som varit dold bak molnen, börjar nu så småningom titta

fram. Det täta lövverket börjar nu, allteftersom vi föras längre upp, att synas mindre högt och

mörkt, det blir längre och glesare, och öarnas palmer blir mindre synliga. Den havsälskande

mangroven med sina vämjeliga avsöndringar och fantastiska hundrafotade ”fötter” har helt

och hållet försvunnit, och gräsbevuxna egendomligt tysta slätter breder sig inåt landet uppåt

de trakter, som vi från havet såg i öster. Framför oss ser det ut, som skulle södra och norra

stränderna mötas, och flodens lopp ovanför Boma kan nu ej längre urskiljas av

främlingen.

Men vi kan nu första gången riktigt se flodens ofantliga bredd, ty mellan stränderna är den sex

½ mil bred samt helt och hållet tillgänglig för ögat.

Vid 3-tiden på aftonen passerar vi på ett helt kort avstånd den klippa, som kallas Fetisch (den

förhäxade), en låg isolerad klippig udde, som med sina stora granitblock på toppen liknar ett

monument. I forna tider var det, enligt vad det berättas, icke många som vågade nalkas

fetischklippan. Traditionen berättar löjliga sagor om de förunderligaste äventyr som

sjömännen blev utsatta för – antingen det nu berodde på häxeri eller flodens excentriska infall.

De sjöfarande rycktes ur sin kosa och måste kullerbyttera med långsamma rörelser upp och

ned med förstäv och akter, till de efter slutad dans slungades framåt med lösrivna segel och

slappa tåg, medan de förskräckta sjömännen bleka såg på varandra och slutligen sade: ”Det

har den onde gjort”.

Ångbåten frågar emellertid ej efter en obetydlig bränning, hur högt hon än dånar, och vi for

vidare uppåt utan avbrott i vår kurs. Nu visar man oss en egendomlighet uppe på krönet av en

hög kulle på norra stranden, kallad ”åskviggen”, som av infödingarna är känt under namnet

Mataddi-Nyazzi och stundom benämnd Limbu Li Nxabi, ”Guds finger”.

Nu börjar Boma-Mboma att synas med sitt virrvarr av vita hus, som ligger utbredda på norra

stranden där floden gör en krök.

Vid fyra-tiden landade vi vid en stor järnbrygga, som sträcker sig ett stycke ut i floden. En hel

del vita kom ned till stranden för att höra efter vad nytt, som medfördes från kusten.

Eftersom det här icke finns något hotell begav vi oss direkt till Holländska handelshuset, där

vi blev gästfritt emottagna och härbärgerade och finner en väl behövlig vederkvickelse.

Vi har ännu icke fått reda på, när vår båt går vidare, varför vi icke vet, hur länge vi kommer

att stanna här.

Aftonen är utomordentligt härlig, och jag vill icke ens försöka att beskriva den. Skönare är

dock att vara medveten om att äga Guds frid, Guds kärlek och hans sällskap ”Hur ljuvt att ha i

Gud sin ro”!

-31. Vi har i dag fått underrättelse att båten icke kommer att fortsätta färden uppåt _______

förrän på söndag, varför vi kommer att stanna här två hela dygn. Att under hela denna tid

ligga alldeles overksam är ju icke värt, ty därtill är tiden för dyr. Ett passande tillfälle att taga

Boma, Kongos förnämsta plats, i skörden erbjuder sig nu.

Dagen är härlig och utomordentligt skön. Luften är tryckande varm, men en och annan frisk

fläkt från floden ger en välbehövlig svalka. Vid fabrikerna arbetar en mängd slavar och fria

negrer, över vilka någon vit eller ofta ”mulatt” har överseende. Vid flodbryggorna ligger en

del små ångare förtöjda, av vilka de flesta tillhör staten. Några seglare syns även och ibland

händer det, att rätt många av de fartyg som utskeppa landets produkter, är samlade vid Boma,

och man kan då förstå, att Kongo icke är alldeles blottat på kommersiellt liv. De varor som

utskeppas, är förnämligast kautschuk, olja, gummi, palmkärnor, jordnötter, elfenben, och

orehillaträd samt kaffe m.m. Vid en promenad mellan de olika fabrikerna, som tillhör franska,

holländska, portugisiska och engelska bolag, finner man, att det på denna plats råder en icke

liten rörelse på majsfälten och vid husbyggnaderna arbetar (slavar?) sansibariter, och vid de

nyuppförda fästningsverken övar sig de svarta soldaterna i sina krigiska idrotter. Här ligger

förnämsta styrkan av Kongos armé förlagd. Den har uniform liknande turkarnas.

Men om vi blickar bort från denna rörelse, och kastar våra ögon utöver floden och landet

finner vi genast, att utsikten icke är synnerligt fängslande; ögat är ej tillfredsställt, det hungrar

vår barmhärtige fader, som mot oss

visat en så outgrundlig stor nåd och kärlek under de fyra år, som vi varit i närmare bekantskap

med varandra. O, Gud, hur god är du icke! Välsigna min dyra Emma i dag och allt framgent,

och det är din vilja, så låt mig se henne här till nästa år.

-24. Återigen en namnsdag. Mina heter Kristina hela dagen, och vi har därför fått en extra

kopp kaffe. Syster Augusta har prytt bordet med grönt och blommor. Herre, välsigna även

denna din trogna tjänarinna.

Vi har även i dag fått brev från Mbgu.

-26. I dag har två nya gossar kommit till skolan, var över vi ju är glada.

-27. Ännu en gosse har kommit och bett att få gå i skolan. Det ser ut, som skulle ljusna för

verksamheten.

-28. Br. Nilsson har i dag predikat. Mera folk än vanligt hade infunnit sig. Herren hör bön! Vi

har nu ännu ett bevis därpå, i det att han drager hit mera folk!

Ack, om jag snart kunde tala fritt för att kunna samtala med dem om Jesus, Guds barn.

Hittills har jag ej läst så mycket, emedan mycket annat har varit att göra. Beder herren om nåd

till mera lust.

-29. Har i dag byggt ännu en liten hönsgård.

Min dyre broder N. och jag har nu, kännande ett hjärtebehov därav, kommit överens om att

samlas varje onsdagskväll. Såvitt möjligt är, till enskild bön och bibelläsning samt samtal över

sådana frågor, som angå oss och missionssaken. Om möjligt vilja vi även följa Daniels

exempel och be tre gånger om dagen. Herre Jesus välsigna vår överenskommelse!

-30. Br. Nilsson har i dag lämnat oss för att göra en vandring över okända trakter och för

folket predika evangelium om Jesus. Jag ber för honom.

-31. Håller på med bokföring samt hjälper Pettersson med räkningarna.

Augusti 1. Håller på med att arbeta ut en svensk-fiatisk almanacka och har _________

uträknat att Kibunzi ligger på 5. fr 4 min. sydlig bredd och 14 gr. 5 min. ostlig längd.

-2. Har genom brev från Mbgu fått höra, att br. Walldén återigen haft en feber och likaså Fru

Westlind. Ett brev från den käre André har också anlänt, vilket jag här till avskriva, emedan

det är något om verksamheten i Nsweka.

Nsweka den 29/7 89

Käre broder Sjöholm!

Mycken starkhet.

”Ja, nu har jag vistats i Nsweka i några dagar. Har hitintills varit i åtnjutande av god hälsa. I

morgon kväll eller övermorgon hoppas jag få flytta in i ett litet (gräs)hus, vars väggar och tak

är av gräs från platsen här. Det liknar mycket det första hus på Diadia. Hitintills har jag bott i

tältet, över vilket jag har ett flott i hast tillverkat tak av gräs och ”makeke”, så jag har skugga.

I morgon kommer jag möjligen att börja med ”kapellet”. Annars har jag ej hittills gjort mig så

brått. Folket här har haft den föreställningen, att de skulle få så orimligt betalt som helst för

vad man behöver köpa av dem. Därför tänkte jag, att de gärna kunde gå och tänka på saken en

tid. Det är nu några, som åtagit sig att arbeta i sex dagar för sex knivar = en kniv om dagen för

ett och allt. Annars bemöts jag mycket vänligt av folket. Skada blott, att här är så glest

befolkat. Även från på omkring en mils avstånd belägna platser kommer folk hit, och för alla

tycks elefantstekarna hägra, mer än vad som är tillbörligt. Men det är ju gott, att det är något,

som drar dem, så att man kan få tala med dem. Skall bli roligt att väl vara kommen så långt,

att jag börjar hålla skola. Roligt skall det ock bli få en påhälsning här. Jag har redan börjat

”titta” bortåt backarna med glädje blandat med fruktan i hopp om att få se dig eller br. N.

komma. Det är nämligen ej så lätt att få mat här. Hoppas det blir bättre med tiden. Var

emellertid välkomna! Kommen ni snart?”

Vännen

Karl. Fred. Andrén

-3. En i sitt

har samtalat därom, hur vi skall få det mera livligt på det

andliga området och kunna göra mera för de arma, som är döende runt omkring oss. Vår bön,

jag vårt skriande går till missionens herre, att han skall ge oss sin nåd därtill och framförallt

uppväcka sina arbetare.

Vi har även kommit överens om att börja med en bibelläsningsförening, där alla, som deltar,

skall, så vitt möjligt är, läsa ett kap. ur gamla och ett av nya test. för varje dag. Det förra på

morgonen och det senare på aftonen. Det tager sin början i morgon den 15. Vi är nu till en

början fyra, C.J. Nilsson, Mina Svensson, Augusta Vaxgren och jag. Hoppas dock, att vi snart

blir flera. Må vår dyre fader hjälpa, att vår överenskommelse måtte bli till stor välsignelse.

Har även i dag ordnat det lilla jag redan lyckats få ihop av min ”Kongosamling”.

Br. A. och syster M. är feberaktiga. Vill dock gärna tro, att den store läkaren helar.

-15. Vi har nu börjat vår bibelläsningsförening och i dag läst 1 Mos 1 och Math. 1.

I afton har vi även haft de troende gossarna samlade, då samtalet rörde sig om Jesu ankomst.

Stunden var i sanning dyrbar. Jag kan dock icke hjälpa, att jag känner mig bedrövad. Icke vill

jag så var, men så fort jag kommer för mig själv, kommer bedrövelsens böljor med fördubblad

kraft och storma mot min själ. Orsaken är, att den efterlängtade posten i dag anlände utan att

medföra en rad till mig från någon av mina vänner. Min E. har icke heller denna gång sänt

något ord.

Jag vet dock, att vännen framför andra icke glömt mig. Ack, nej, han är mig nära, ja mycket

nära för att hjälpa, trösta och hugsvala. Och jag känner, att med honom – om än övergiven av

alla andra – kan leva och dö i Kongo bland dess arma barn för att bland dem uppenbara Kristi

härliga evangelium.

-16. Br. Westlind anlände i afton vid 4-tiden från Mbungu medförande brev och hälsningar.

Nog var det kärt att få träffa honom och höra från syskonen i M., men jag kände att det mellan

oss låg något, som var hindrande för ett livligare samtal, ty av fruktan att en annan gång bli

förlöjligad m.m. vägrade jag säga mer, än jag var tvungen till, ehuru jag ju sökte att visa mig

som en vän och broder.

-17. Återigen har en vecka försvunnit med alla sina växlingar. Dyrbara dagar har runnit ur

tidens timglas, och tusentals dyra själar har gått över tidens gräns och in i evigheten. Även här

i dessa mörka dalar har arma olyckliga barn passerat den hemska dödsfloden till den ännu

dystrare kulan.

Och mig, arma stoft, har den allsmäktige Guden på ett så innerligt sätt bevarat genom sin

stora nåd att jag även nu får glädja mig åt att vara hans barn. O, under över under!

Kl. 9 f.m. lämnade br. N. oss och vid ½ 3 fick vi till vår stora glädje se br. Skarp marschera in

på vår gård. Ack, hur kärt är det icke att ha denne vår dyre broder ibland oss. I afton har det

därför varit en riktigt högtidlig stund. Min gitarr, som under hela veckan hängt ostämd på

väggen har varit i flitigt bruk, och där emellan har vi samtalat.

S. är nu efter sin svåra sjukdom rätt frisk och kry.

Läst 1 Mos 3 Math. 3.

Ack, vilken underlig och för Kongo karakteriserande afton! Ute är det kolmörkt, endast en

och annan stjärna på firmamentet kastar ett svagt sken ned till våra mörka och kvalmiga dalar.

Från byn tränger hit upp ljuden av trummorna och skriken från dem, som deltager i

giftdansen. O, hur hemskt låter det icke i den stilla natten! Men å andra sidan är det ett ljud,

som tränger ned i våra hjärtan och kommer oss att fröjdas och stilla utgjutas för vår

tacksamhet till Gud. Från de hus, som skolgossarna bebo, hörs ljuden av sånger till lammets

lov. Ack, hur det sjunga! Det hörs nog, att det är oövade strupar, men de sjunga, så att taket

kan

föres närmare

mot södern, det älskade Kongo. Ack, är det verkligt, att jag nu är på väg dit! Det förefaller

mig ibland endast som en dröm, men det är det oaktat en verklighet, jag en salig verklighet.

Tack, min gode fader, för denna nåd! Innan jag för i dag slutar min anteckning, måste jag

dock tillägga, att syster Augusta stickat inte mindre än fyra (säger 4) tum på sin strumpa. Ty

då jag sade henne vad jag skrivit visade hon, att strumpan växt, även fast hon sovit. Således

har full rättvisa nu blivit henne vedertagen.

-11. I går kväll var det ett det allra vackraste väder. Månen sken från en molnfri och

stjärnbeströdd himmel och kastade sitt sken över den oändliga vattenytan. Vi stt ganska länge

uppe och njöt av den härliga aftonen.

Har i dag skrivit ett brev till den älsklige magister Lagerström, som jag i morgon hoppas få

postat.

Båten har nu börjat rulla mera än förut, och skyn har något mörknat. Ibland tar vi för

omväxlings skull en promenad fram på fördäck, där ett brokigt liv utbreder sig på en helt liten

omkrets. Där gnägga hästar, får och getter bräka, höns och änder kackla, duvor kuttrar och

kanariefåglar slår en och annan drill. Under segeldukstaget har en mängd kvinnor, barn och

män tagit plats. Barnen är halvt – för att icke säga helt nakna, och kvinnorna ser ut som om de

icke skulle gjort någon toilett på bra länge. Det är emigranter, som under Afrikas sol skall

söka den utkomst som de ej tyckts finna i sina hemland. Att se på, när de får sin mats, är icke

mindre intressant, fast man icke känner den minsta lust att dela deras måltid.

-12. I dag, strax efter frukost fick vi se de högsta topparna av ön St. Vincent framskymta vid

synranden, och vid elva-tiden kastade fartyget ankar i en vik, där en massa ångare förut låg

förankrade. Åtskilliga av vårt sällskap gick i land, men vi valde att stanna ombord, och däri

gjorde vi nog klokast, ty ön hade ingenting sevärt. Ön var helt och hållet upptagen av

rödaktiga och solbrända sandberg, och allt levande tycktes vara landsförvist. Huru olikt mot

Madeira. Ett högt fyrtorn låg på en stor klippa, som var skild från den större ön.

Invånarna utgjordes till stor del av svarta, som syntes vara goda sjömän.

Sedan vi klockan 8 haft vårt vanliga bönemöte i en av våra hytter, samlades vi kl. 10 i

matsalongen till Gudstjänst. Utom oss var endast 5 á 6 stycken andra engelsktalande

närvarande. I takfönstren syntes en del huvuden av nyfikna katoliker, som nog tyckte att det

var nymodigt få se en protestantisk gudstjänst. Stunden var dyrbar, och predikan som hölls av

br. Cameron, var över Joh. 3:16.

Sedan fartyget genom åtskilliga signaler och ett kanonskott tillkännagivit avfärden lyftes

ankar vid nio-tiden på kvällen, och vi fortsatte färden mot södern. I den sköna aftonen satt vi

länge uppe och njöt, under det att vi spelade några sånger på gitarr.

O, vilken nåd, att få vara på väg till Kongo! Varje propellerslag för oss närmare det älskade

målet. Många gånger frågar vi oss själva: är det sant, är det verklighet? Och lika ofta får vi av

den viskande anden detta sköna och ljuvliga svar: ”Ja, det är en sanning, en härlig och dyrbar

sanning, av Guds nåd!” Herre, jag är för ringa till all denna nåd!

-13. I dag har vi åter landat vid en större ö, som även tillhör Portugal. Icke heller nu har vi

varit i land, ehuru landstigningen här var betydligt billigare.

Namnet på denna ö är St. Tiago, och liknar i huvudsak den förra, ehuru här åtminstone synes

några gröna träd. Några infödda har kommit ombord för att utbjuda apelsiner samt ett slags

egendomligt bröd. Förutom en del passagerare både 2 och fyrfotade har fartyget mottagit en

massa kol, ty nästa resa kommer att räcka i åtta dagar, innan vi landa eller en se land.

låt mig landa med välsignelse vid mitt nya fosterland! Låt mig få föra många

av dess söner till dig!

Oh vilken ström av underliga känslor genomfor ej min själ vid första anblicken av denna stora

kontinent, på vilken jag nu under några år, eller rättare för den tid som Gud bestämt att jag

skall tälta. Hur många okända tilldragelser ligger inte framför mig! Och ska jag någon gång få

lämna den för att återse Sverige, eller ska jag under palmernas skugga finna vila efter den

korta arbetsdagen? Du vet, himmelske fader, att jag ej fruktar döden; men och, att jag gärna

vill leva några år för att tjäna dig! Ske din vilja!

-26. En något närmare redogörelse över det Afrika-liv som jag under de timmar, båten legat

förankrad här, haft tillfälle att se, skulle nog vara på sin plats, men mitt hjärta är så fullt att jag

ej vet var jag ska börja.

Landet som icke är synnerligt höglänt, synes vara rätt inbjudande. Kullarna är beväxta med

palmträd och andra tropiska växter. På de öppna platserna vid stranden syns vita vackra hus

med de vanliga stora verandorna.

Infödingarna som här utgörs av ”krukays” har i små hopar kommit ombord för att avlösa de

vita sjömännen i deras arbeten. En massa andra paddlar med stor skicklighet sina kanoter,

som ibland dyker så djupt mellan vågorna, att man är färdig att tro, att de gått till botten. De

ser ganska kraftfulla ut och lär vara de bästa svarta arbetarna i dessa trakter av Afrika.

En underrättelse genom ett brev meddelar oss att br. Westlind, om ångbåten gjort en passande

tur, hade mött oss vid denna plats. Hoppas dock snart få se den efterlängtade gestalten.

Underligt men inte ovanligt är, att vi mötts av jobsposter ju närmare vi kom denna plats, för

ett par dagar sedan hörde vi i St. Tomé att en missionär, som var på väg hem, hade avlidit och

fått sänkas i havets djup. Och nu då vi står färdiga att sätta vår fot på Kongos jord, möttes vi

av den sorgliga nyheten att ännu en avlidit.

En händelse, löjlig i sitt slag, som nog ej med tystnad bör förbigås, emedan den nog i flera år

kommer att fortleva i mångas minnen, är att syster A.W. som jag i dag på morgonen vid

femtiden väcktes av, tillika mina medpassagerare, av ett disharmoniskt skrik från A.W. som

utspringande från sin hytt och hon ropade än på svenska och än på engelska ”a mous or a rått

in my bed”! Alla skrattade naturligtvis, och på hennes fortsatta klagoskri, skyndade en av

uppassarna in i hytten och stack med en käpp ett par gånger under en soffa, varmed allt var

”allright”.

Klockan 12.00 lämnade vi Cabinda och redan vid fyra-tiden kunde vi skönja de vita husen vid

Banana. Förut hade vi redan under ett par dagar sett Kongos bruna vatten och i dag på

morgonen tog jag, ehuru sextio mil från flodens mynning, ett bad i detsamma.

När vi närmade oss Banana, blev det ett kikande och spanande mer än någonsin förut. Vid

fem-tiden hade vi kommit inom den norra banken, där vi kastade ankar, och efter en stund

syntes en lång rödskäggig man i en båt. Han kom ombord, och efter en stund hade vi av

broder W. blivit välkomnade till Kongo.

Jag har nu satt min fot på denna jord, och jag så längtat efter. Oh, huru lycklig är jag inte! Mitt

hjärta är fullt av tacksamhet till Gud, som så härligt fört mig hit.

Innan vi kastat ankar såg vi för första gången en afrikansk dans. Det var i sanning ett farligt

väsen, ett hoppande, skrikande och klappande utan all ände.

Till téet blev jag för första gången i mitt liv betjänad av svarta. De tycktes vara ganska hemma

i sitt arbete, ty både mat och uppassning var goda.

-27. Efter en vederkvickande ehuru något orolig söm i en säng, ”som stod still”, har jag nu fått

skåda en morgon i Kongo. Efter téet kl. 7 tog jag en promenad utefter flodbanken. På

efter något tecken till rörelse och mänskligt liv. Om vi endast avlägsnar oss ett stycke från

denna plats och skådar ut över den tavla, som utbreder sig för ögat, skall vi möjligen finna

varför denna ström av underliga känslor genomströmma vår själ.

En lång rad av väldiga kullar stiger eller faller norrut, en lång våglinje av kuperat land är

synlig på andra sidan floden, förlorande sig i det gråa fjärran, ett väldigt bälte av rinnande

vatten rör sig långsamt mot havet, men jag kan i detta ögonblick icke upptäcka en båt, stor

eller liten, på denna yta av hundra kvadratmil, och över hela detta stora synliga landområde,

högland och slätt, ser jag inget uppåtsträvande spira eller kupol eller skorsten, ej skymten av

någonting, som kan likna en människoboning och tyvärr ej ens en rökpelare, som anger att jag

ej är ensam. Allting är natur, stor, oändlig, oberörd och, som det syns, ej beträdd av

människofot. Efter vad jag kan se, är jag den första människa som någonsin stått på den

ofruktbara marken under mig.

Detta är onekligen ens intryck några mil från Boma. Men dessa intryck skingras, när man

blickar ned över Bomas många handelslokaler och vitrappade hus med flaggstänger och långt

utspringande tak över skjul och magasin samt en mängd lummiga träd strödda runt omkring.

Boma har en historia, en grym bloddrypande historia, full av fasor, sorg och lidanden. Den

ena människans grymhet har här i över tvåhundra år under de förföljelser, som samvetslösa

vita män låtit de svarta undergå. De har här blivit köpta i tusental, tvingade att lämna sitt

fädernesland, hopkedjade dussinvis, nedpackade i trånga, osunda lastrum och utskeppade till

Brasilien, Västindien och Nordamerika, varifrån de aldrig återvänt.

Hela flottor har använts till denna handel, de har ankrat i närheten av dessa trakter, och

mängden av handelsvaror, brännvin och romförråden i deras lastrum har fällt Bomas

infödingar till att på det mest skändliga sätt rycka till sig vidskepelser, vanvettets, våldets och

okunnighetens offer från de inre delarna av landet. Detta grymma spred sig småningom till

alla städer utefter floden så att det till slut icke fanns en by mellan Stanley Pool och havet,

som icke hade orsak att förbanna detta onda. Undrar ni nu på, att så mycket av dessa rika

slätter, som nu är betäckta med melankoliskt viskande gräs är oplöjt? Ack, om de kommande

dagar som vi nu se med trons inspirerande blick, snart var inne i landet befrias från sitt

nuvarande döda och slöa tillstånd, och nya generationer föds under inflytande av

kristendomen och civilisationens ädlare institutioner, och landet blir upprättat genom en mild

styrelses fostrande omsorg, och slätter och dalar fylls av glädje och välmåga!

En av de sista men måhända grymmaste tilldragelser ägde rum år 1877. En för några år sedan

död man ägde en handelsrörelse något längre nedåt floden. Hans magasin blev en natt bränt

och varorna bortstulna – det var hans slavars sätt att hämnas på sin obarmhärtige herre.

Brottslingarna upptäcktes, och deras ägare fängslade dem med halsjärn och kedjor. Och sedan

man gjort dem oskadliga, bakbands deras händer, därefter satte man dem i en båt och de

fördes ut på floden, där man knuffade dem i vattnet. Kropparna drev i land nedåt floden, där

de fanns av en engelsk konsul, som vederbörligen näpste den grymma ägaren.

Sedan detta brott begicks har det moderna Boma varit befriat från dylika skamfläckar. Den

handel det nu bedriver är ganska oskyldig. Återigen har en dag gått till ända i detta så

hemlighetsfulla Kongo. Vi är alla fortfarande friska och vid gott mod. Br. W. har dock för

tillfället en liten feber, som synes vara ganska oskyldig.

Juni 1. I går kväll somnade vi vid ljudet av infödingarnas enformiga sång, där de i

middagstiden slog vi återigen läger vid en flod, där jag tog ett uppfriskande bad, men

kände mig för övrigt mycket trött och var icke fullt friskt i magen. Av fruktan att en feber var

i annalkande, tog jag en dos medicin, vilket hjälpte, så att jag på aftonen var fullt frisk. När

jag på detta sätt förnimmer mitt kötts svaghet, beundrar jag desto mera dessa svarta naturbarn,

som i den brännande solhettan kan balansera med sina tunga bördor på huvudet ofta 1 à 2

timmar utan att vila i dessa eländiga stigar, där de många gånger får klättra som stengetter ned

för de steniga backarna. Vid fem-tiden kom vi åter till en flod vid namn Luvo, vilken vi följde

ett stycke. Här syntes flera lägerplatser men vi fortsatte än längre bort tills vi slutligen kom till

en ny hängbro, där vi fann hundratals bärare och tvenne hyddor, i vilka bodde soldater som

var förlagda hit till brons bevakning.

Vi blev icke litet förvånade då vi såg 2 tält uppslagna på andra sidan, och när vi kom över såg

vi tre vita män, som satt rökande i sina tältstolar, och så snart de fick se oss kom de oss till

mötes och till vår ömsesidiga förvåning kunde vi talas vid på vårt eget modersmål, ty de var

danskar. Det blev klart för oss att de var desamma, som tre dagar före oss hade passerat

Mposo. Sedan vi hunnit släcka vår törst och jag fått ett uppfriskande bad, började vi samtala

om varjehanda. Dessa tre utgjordes av två ingenjörer och en kapten, vilka var på väg till övre

floden.

Eftersom vi nu så oförmodat träffat på landsmän, och det därtill var Danmarks grundlagsdag,

skulle vi ha oss en fin supé, så fin som omständigheterna det medgav här ute i ödemarkerna.

Des köpte och kokade en höna, och jag ställde i ordning mjölk samt kokade risgrynsgröt.

Bordet utgjordes av en säng, och till efterrätt hade vi rostad pisang frukt, som vi dock icke

gjorde stor skada på, ty kocken hade ej så tillagat den. Länge satt vi i den sköna aftonen och

samtalade om den kära norden.

Nog var det roligt att här ute få träffa nordbor, men det kändes mycket väl, att vi ej var barn

till samme fader.

-6. Efter en god och stärkande sömn började vi i dag ganska tidigt vår vandring. Danskarna

gick först, emedan de kommit under fund med, att vi var storgångare. Snart var de dock

upphunna. Dagen var varm, men vi påskyndade likväl våra steg för att till middag hinna till

Banza Manteka, den beryktade missionsstationen. Vid tolvtiden hann vi dit, och emedan det

där fanns en dansk, gjorde våra nya bekanta sällskap dit. När vi besteg det sista krönet var vi

ganska medtagna av marsch och vandring, men vi kom då över en kallebass palmvin, som vi

begärligt tömde, ehuru det var ganska svalt.

Vid framkomsten till stationen mottogs vi av Mr. Ingham och gick därefter in till

Fredrikssons, som vänligt mottog oss och nu fägnade oss med mat. Denne broder, som förut

arbetat tillsammans med våra svenska bröder, är av alla känd för en duglig missionär. Han har

varit i Kongo i något över sju år. Enligt vad jag hörde i S. har han sökt att få komma in i Sv.

Missionsförbundet. Men jag vet icke, hur det blir därmed.

Banza Manteka är numera den mest betydande stationen i Kongo, ty här pågår en livlig

verksamhet och finns en församling på närmare 1000 medlemmar. Gudstjänst i den stora

kyrkan hålls varje dag, då en ganska talrik åhörarskara är samlad.

Kyrkan, som är av plåt, är uppburen från kusten av de om vända infödingarna. Ett ganska

vackert drag!

Må herren fortfarande välsigna detta folk.

Kl. 4 em. sade vi farväl till vårt gästvänliga värdfolk och begav oss på väg. Vi marscherade nu

i den tämligen svala aftonen så fort vi kunde för att innan kvällen upphinna våra bärare. Detta

lyckades dock icke. Solen gick ned och månen kom upp, innan vi fann dem. I skymningen

att få se systrarna Mina och Augusta komma från Mbgu men förgäves.

Br. N. och jag har därför beslutat oss för att i morgon gå till Diadia.

-6. Lämnade kl 9. K. och tog vägen genom en mängd byar till D. Eftersom vägen var ny både

för oss och våra bärare gick vi rätt ofta rådvilla, om vi var på den rätta vägen eller icke, och

ibland gick vi fel. På halva vägen möttes vi av en hövding, som ville ha skänker för att vi gick

över hans berg. Detta blev naturligtvis ej beviljat. Han var dock ganska godmodig och

försökte uttala mitt namn, som för infödingarna tycks vara riktig hebreiska.

Tre av gossarna var med oss. Till en början var de glada och språksamma, men när tröttheten

började inställa sig, gick de tysta och slutna. Vi sökte emellanåt att uppliva dem, vilket

lyckades rätt bra. Först 4.30 e.m. kom vi fram till målet. Bröderna hade då redan uppgivit

hoppet att få se oss, varför de nu, när vi kom en annan väg, blev storligen överraskade.

De var friska och vid gott mod samt höll på med att avsluta dagen. Vi omringades vid

framkomsten av barnen och arbetarna, vilka alla skulle hälsa sitt ”Manimpi”.

Det var synnerligen, kärt att få träffa dessa kära bröder, som jag förut varit något tillsammans

med. Och vi hade nu stora anledningar att gemensamt tacka vår älskade fader. Det förefaller

mig, som var det endast ett par månader sedan jag sist såg Skarp, och det är nu 2½ år.

Ack, ”de fly våra år likt brusande strömmar i gryende vår, likt fallande löven i skogen men

herren är trofast och trogen”.

-7. På f.m. var vi samlade i den nya kyrkan, som dock icke är fullt färdig, då br. N. talade. På

e.m. har vi suttit inne, och samtalat om ett och annat från hembygdens skogar och dalar.

-8. Loangamännen strejkade i dag emedan de för olydnads skull gått miste om sitt fisktyg. Br.

S. är därför ledig och har fått en välbehövlig vila. Männen har gått till Kibunzi i hopp om att

möjligen få stanna där för att få samma sötebrödsdagar, som våra fyra har. Har närmare besett

stationens arbeten, slagit gräs och något snickrat. Arbetena syns vara utförda med samma

omsorg och man lägger även om på att göra dem så billiga som möjligt. Utan tvivel är br. S.

den rätte mannen för ett chefskap. Må Gud välsigna denne käre broder, att han må bli rill en

stor välsignelse för den trakt, där han slagit sig ned.

Br. R. var sig full lik, läste från morgon till kväll, så fort han fick en ledig stund, och höll

däremellan föreläsning över sockret för N. och mig.

-9. Lämnade D. kl 8. f.m. och kom hit till K. kl. 1.30 e.m. Vid elvatiden lägrade vi i en by vid

namn _______________________. Väntade att få se systrarna här, men förgäves.

-10. Systrarna Mina och Augusta har nu. Ledsagade av br. Andersson, anlänt. Vi höll på att

inta vår kvällsmat, och hade uppgett hoppet även för denna dag, då gossarna började skrika:

”mindele, mindele”. Augusta hade gått större delen av vägen och kom en halvtimme före de

andra. Vi sände våra män att möta de andra, vilka gjorde att de nog kom förr, än de annars

skulle ha gjort.

-11. Systrarna har nu ställt i ordning sina rum, och vi har hjälpt dem, i det vi kunnat. De bor i

ena änden av det stora huset, och jag bor numera i den andra.

Br. A. gästar f.n. under mitt tak.

-13. Har nu fått hönsgården färdig. Eftersom inget synnerligt nämnvärt har passerat, vill jag i

stället anteckna en av br. N. författad sång om källan.

”Vid bergets fot på havets sand,

Där vågen brusar högt mot strand,

Där vattnet piskar klippans häll,

från morgon intill sena kväll,

Jag såg en man med ängslig blick.

Han främling var i all sitt skick,

Hans huvud böjt och gången matt,

Som vandrar, då det blivit natt.

Han suckade: O, jämmerdal,

Där människan

lider många kval,

Där törnen såra vandrarens fot,

Och där man hör kamraters knot.

Där stormen piskar hårt ens kind,

Och dammet gör så mången blind.

Där solen är så ytterst het

Och gör allt levande förtret

O jämmerdal, o jämmerdal

När skall jag slippa dina kval?

Men som han gick – märk vad han såg!

En bäck går ned i havets våg

Vår vän ser upp till bergets kam

Och ser, hur bäcken tumlar fram

Förtjust av bäcken, som han ser,

Som muntert emot honom ler,

Han frågar: ’Vem har gjort din väg,

O, kära bäck, säg mig, o säg?’

’I början var jag ej så bred

Men sökte dock att komma ned.

I samma spår jag alltjämt gick

Och hade alltid i min blick

Att göra väg i stenen hård

Ty det var just min faders råd.

Nu har jag hunnit målet mitt,

Sök även du att vinna ditt!

Men tålamod du måste ha,

Och motstånd måste du fordra;

Men alltid hoppas målet nå

Och sist din lön för trohet få.’

Vår vän blev glad av bäckens tal

Och glömde jämmerdalens kval,

Med raska steg han framåt gick

Fröjd, mod och kraft var i hans blick.”

Av C. J. N-n

-14. Vid f.m. predikan av br. P. stod en av de äldre gossarna upp och avsade sig hedendomen

samt bekände sin tro på Kristus. Han var den förste afrikan, som jag sett avlägga vittnesbörd

om sin tro. Det var i sanning rörande att höra honom tala, ehuru jag icke förstod hans ord.

På e.m. kl 4. gick vi vill en liten bäck i en av dalarna, där han blev döpt till faderns, sonens

och den helige andes namn.

Sedan sången: ”Yimbila tuyimbilanga” sjungits, talade br. P. Därefter bad br. N. och en av de

troende gossarna. Därpå sjöng vi sången: Yesu makiilà….. och dopet förrättades. Då de

uppsteg från vattnet, sjöng vi på svenska sången: Trygg i min Jesu armar. Flera av gossarna

syntes djupt rörda, och säkerligen glömmes icke stunden så snart. Jag och några av syskonen

tog men några palmblad som minne.

Gossen som förut burit namnet Neioma Luzonu, to i dopet namnet Josua.

-15. Förliden fredag gjorde vi en icke liten upptäckt. När vi gick från matsalen till våra

sovrum i andra byggnaden betraktade vi månen och fann, att där var förmörkelse. Sedan vi

tvistat därom en stund, emedan ingen visste därom förut, gick vi efter almanackan och fann,

att så var. Med br. N:s stora kikare betraktade vi den en stund, varefter vi gick in och hade ett

ganska långt samtal i den sköna kvällen. Jag tog även ett part ”porträtt” av Mina, Augusta och

br. A.

-16. Har i går och i dag hållit på med att binda böcker. Mår fortfarande gott till både kropp

och själ, ehuru jag nog längtar efter ett mera innerligt liv med Gud. O, hur stora och

outgrundliga är icke hans vägar med mig, arma stoft!

-18. Br. Andersson, som i går lämnade oss för att gå flodledes till Mbgu i vår nya båt, har nu

kommit tillbaka, emedan de för starka forsarnas skulle måste vända.

-19. Vi njuter ännu av de brev och tidningar, som sista posten tillförde oss. Jag fick då brev

och tidningar från mitt kära Östersund samt från br. Anders i A. Från min käre Jöns Larsson

fick jag höra att han och br. Wikholm skall vid det nu stundande mötet i S. ingivas för denna

plats. Ja, herre, du vet, att här behövs många arbetare.

-20. Br. A. har nu lämnat oss medtagande brev och hälsningar till vännerna i Mbgu.

-22. Det är i dag min älskade moders namnsdag, men som jag är så långt borta, kan jag ej

muntligt frambära min lyckönskan. I tanken är jag dock hos de gamla i det fattiga hemmet.

Ack, hur innerligt önskar jag icke, att en gång få se dem frälsta hos Gud! Jag vill ju gärna tro,

att min moder lever i Gud.

-23. Det är även i dag en särskild dag, ty det är min älskade Emmas namnsdag. Nog skulle jag

även velat besöka henne för vi gemensamt skulle få tacka

funnit Jesus, sedan han kom till London.

-17. Har i dag hört en av Londons förste talare, Mr. Brown, som talade i sin egen stora kyrka

över orden: Du allre högste, eller som engelsmännen säger ”Oh, most high”. Jag fick även

deltaga i nattvarden, ehuru han var baptist.

På aftonen har vi haft två möten i ”Sailors rest”, samt ett enskilt samtalsmöte. Jag har i dag för

första gången hört fru Welin tala. Det var i sanning gripande. Engdahl och Walfridsson var

även där. När jag gick hem träffade jag en av mina kamrater, som om några dagar ska gå till

Kongo och som nu stod i ett gathörn och predikade för en ganska stor människomassa.

-18. Nu har vi börjat med ordnade lektioner, 2 timmar om dagen. Ännu har jag ej hört något

från Sverige. –Herren är nära och förser på sitt gamla trofasta sätt.

-19. Det ser ut, som om de krista icke skulle få någon ro för den macedoniske mannens rop, ty

det arbetas med iver att få ut den ena hjälptruppen efter den andra. I afton jag har haft den

stora nåden att få vara med på ett stort farvälmöte för en 14 à 15 missionärer i Exeter Hall,

som skall utgå till olika delar av Afrika. Bland dem var den i rykte växande unge Arnot. Den

människomassa, som var samlad, uppgick till mellan 3 à 4 tusen. O, vilket härligt intryckt det

gjorde på min själ, då denna väldiga människomassa reste sig för att sjunga! Sången dånade

som ett brus av väldiga vatten. Sent skall jag glömma denna ljuvliga afton. Tänk, när alla

Guds barn skall samlas för att sjunga lammets lov! Vilken sång!

-20. Har i dag haft det första brevet från Stockholm. Systrarna laga sig i ordning för resan.

I afton besökte jag åter ”Stranger’s rest”, där vi hade ett litet möte för några av våra landsmän.

Herrens ande vilade tungt över oss och tilltalade särskilt en svensk styrman, som var mycket

ruinerad av synden. Han grät bittert över sin ställning och lovade komma igen till nästa möte.

Må Gud få frälsa honom!

O, vilken mörk stadsedel! Krog vid krog och i gathörnen samt i krogdörrarna stå hopas av

dåliga kvinnor som på alla möjliga sätt söka förstöra sjömännen. Ve, denna stad, när

syndamåttet är fullt!

-21. I dag har jag för första gången i mitt liv sökt predika på engelska, vid ett möte på ”Sailors

rest”. Men det gick naturligtvis dåligt. Jag är dock tacksam till Gud, som så härligt hjälpt mig

hittills: han skall även i fortsättningen så göra. Vad som särskilt gjorde detta möte dyrbart,

var, att där fanns 5 små gossar, som syntes ha överlämnat sig åt Jesus. Ära vare Gud för dessa

små barn!

-23. Har i dag träffat br. Tjäder jämte Engdahl, Ekman och en norsk broder. Deltagit i China

Inland missionens bönemöte, där det var kärt och innerligt. Jag fick se och höra Mrs. Hudson-

Taylor och Mrs. Baxter, som förestår helgbrägdagörelsehemmet Betshan, vilket jag också

besåg.

-24. Mr. Brown talade i dag över ämnet: ”Andens kraft”. På ”resten” hade vi ett saligt möte,

där jag talade över orden: ”Jag är dörren”. Sedan vi därefter druckit thé och haft ett

bibelsamtal, besökte jag i sällskap med några engelska bröder tvenne härbärgen för

hamnbusar. O, vilka arma varelser det fanns! Mitt hjärta klappade något fortare än vanligt, då

jag bland dem såg unga män vid 18-25 års ålder, som nu var så ruinerade. Ack, vilken nåd av

Gud, att han ryckt mig från syndens stig. Kanske även jag annars hade varit en sådan. O, Gud,

din kärlek är outgrundlig!

-25. Vi har nu börjat köpa upp saker för vår resa och vistelse i Kongo. Ack, så mycket det är

man behöver, när man på en gång skall taga, vad man för en längre tid behöver. Jag prisar

Gud, att han ej på en gång givit oss allt, vad vi i andligt avseende behöva för vår framtid, utan

”blott en dag

kom vi till ett stort kärr över vilket vi måste vada över eftersom ingen fanns, som kunde bära.

När vi slutligen hann vår karavan, låg den i all sköna ro och hade icke trots tillsägelser slagit

upp tältet eller ordnat för natten. Det blev därför en stor brådska, innan vi fick mat och kom

till vila. Platsen var illa vald, ty den var trång, och där fanns moskiter i mängd, så att det var

med fullt allvar som vi instämde i vår tolks ord ”Tumulekute bad place”.

-7. Efter natt med lite sömn men mycket strid med myggen började vi tidigt vår vandring utan

att ha förtärt något. Danskarna, som gått i förväg, såg vi aldrig mera till, ty våra vägar skildes,

strax vi kom utom skogen. Ett ymnigt dagg höll på att falla, så att vi blev genomvåta på armar

och ben. Vid åttatiden vadade vi över en flod vi namn ______utlämnat, där vi även tog ett

skönt bad samt kokade te. Badat hade vi nog icke nu gjort, om vi icke blivit så nödgade

därtill, ty vid passerandet av en bäck, då av en bärare skulle transporteras över, bar det sig

icke bättre än att vi halkade omkull i lervägen och var nu således tvungna att byta om kläder.

Så fort vi försett oss i lekamligt avseende fortsatte vi färden med nytt mod och spanade med

iver efter floden, som vi i dag skulle passera. Hopp att i dag få träffa vår br. Pettersson livade

oss så att tröttheten fick vika undan och vi gav oss icke tid att ens ta middagsvila. Vid tvåtiden

slog vi oss dock ned i en ganska trevlig by bredvid floden, där vi köpte en ganska stor

kallebass palmvin, som hade till följd, att bärarna blev vid ett särskilt språksamt humör.

Under den ny tillryggalagda delen av vägen har det visat sig, att landet är mera bebyggt än vi

till en början trodde, ty vi har passerat åtskilliga byar, sedan vi lämnade stora stråkvägen.

Vid fyra-tiden kom vi till flodstranden genomvåta av svett, efter den ”forsande” marschen.

Ack, vilken skön tavla utbredde sig icke här för våra blickar. Aldrig skall nog den stunden gå

ur mitt minne, då jag för första gången såg floden inne i landet.

På andra sidan såg vi skymten av en mörk båt. Och så fort när vår Kapita fick se den, började

han skrika av alla krafter. Det dröjde icke heller länge förrän ropet fick svar på det sätt, att

båten ändrade kurs och kom mot oss. Snart urskilde vi konturerna av br. P. som stod i aktern

och styrde färden. Fyra kraftfulla Luangamän rodde båten, under det att de gnolade på en av

sina entoniga sånger. Ännu några årtag, och vi hälsades av br. P. välkomna på Kongos strand.

Snart var hela vår karavan instuvad i den stora båten, som nu gjorde sin första tur på Kongo,

och vi styrde över till andra stranden. För den starka strömmens skull, måste vi dock ro ett

långt stycke upp mot strömmen för att ej driva för långt ned. Komna ett stycke på väg styrde

vi åter mot land, emedan P. skulle skjuta fågel, men de gjorde som vanligt – flög.

Komna till andra stranden, slog vi läger för natten, ty det var för sent att gå till stationen,

emedan P. skulle ordna ännu något mera med båthuset, innan han för denna gång kunde

lämna det.

Efter att en stund ha samspråkat om ett och annat från hemlandet, gick vi till vila i den sköna

aftonen.

För varje steg jag närmare mig målet, känner jag mig mer och mer tacksam till mitt livs Gud,

----- ----ligen för mig mot detsamma.

-8. Vid åtta-tiden lämnade vi vårt lägerställe vid floden för att styra färden mot stationen.

Efter en halvtimmes marsch kunde vi skönja grästaken av stationen på en ganska hög backe.

Och efter ytterligare ¾ timmes väg tågade vi in på stationsgården, där vi mottogs av den käre

broder Nilsson. Snart var vi omringade av skolgossarna, som glada hälsade oss ”Manimpi”.

Den svenska flaggan var nu hissad, dagen till ära. Ack, hur

ansikten, under

det vi strävade uppför backe och nedför backe än genom djupa dalar, där vi måste ta oss över

bäckar och åar, och än över stora steniga höjde. Fram mot aftonen fann vi våra bärare vid ett

stort fäljställe över floden Mposo, en biflod till Kongo. Där låg flera hundra bärare med sina

bördor, som väntade att komma över. När vi anlände fick de nytt samtalsämne och nya

föremål att bekika, ty den vite mannen är ingen daglig trafikant i dessa bygder. En soldat kom

fram ur en gräshydda och bad oss skriva namnen i besökarnas bok. Vi såg där, att tre -----

danskar till börden passerat samma ställe tre dagar förut. Vid överfarten måste vi ta plats vid

ena sidan på den smala ruttna kanoten, ty den var sönder på den andra. Den styrdes upp mot

strömmen ett stycke, men fördes med stor fart tillbaka, då de två roddarna med stor

skicklighet paddlade den intill andra stranden sedan först virvlarna fört den ett slag omkring.

Sedan vi kommit över bar det uppför, ständigt uppför, tills vi kom vid ½ 7 fram till

Mpalabala. Våra bärare, med vilka vi hade ett litet palaver på så gott teckenspråk, vi för

tillfället kunde åstadkomma, gick en genväg, under det vi gick till missionsstationen.

Ack, vilka backar fick vi nu icke sträva uppför! Till slut kunde vi icke gå mer än ett litet

stycke i sänder, förrän vi måste vila samt vederkvicka oss med en droppe vatten. Vi fick dock

fast sent njuta av vår mödas lön, då vi kom fram till M-----, och där hjärtligt välkomnades av

vänner i Jesus. Ack, till vår ännu större glädje var där en dansk broder, med vilken vi kunde

tala på vårt modersmål. Här träffade vi även vänner, som vi lärde känna i London, ty Mr.

Mckiltrick? och de flesta av hans parti? låg här. Två av dem var sjuka.

Sedan vi stärkt oss med en god ”supper”, gick vi till vila i matrummet, ty de övriga rummen

var upptagna. Hur ljuv kändes inte vilan efter strapatserna uppför Mpalabala-backarna.

Redan vid Tundua hade min förvåning väckts över den bekvämlighet, som tycktes råda vid

stationen. Allt var bekvämt och komfortabelt inrett. Ack mig synes det, som man ej gärna här

kan tala om försakelse.

Denna station, som tillhör det amerikanska baptistsällskapet och förut tillhört Livingstone

Inland Missionen, är huvudsakligast en godsstation för de andra inne i landet liggande

stationerna. Här mottages varor och avsändes karavaner till det inre. Och här vila de, som

kommit antingen från det inre eller från hemlandet. En skola fanns dock med åtskilliga barn.

-4. Vad som ännu mera gjort vår korta vistelse här angenäm, är, att vi här fått posten från

Europa. Jag lyckliggjordes med tre brev. Ett av dessa var från min broder A.N. i Amerika.

Ack, hur kärkomna var de icke! Sedan vi i dag fått vår ”chap låda” något förbättrade till sitt

innehåll och ordnat med några krångliga bärare, gick vi vid 11-tiden ut på vandring igen. En

av bärarna, som egentligen icke hörde till vår karavan, utan till Diadia, tycktes icke få någon

börda, som kunde passa, ehuru vi försökte på många sätt. Till slut fick han gå utan någon

sådan och gick således miste om betalning även för den han burit hit. Det lär dock hända rätt

ofta, att de så gör och får således göra den 10 dagars långa resan förgäves.

Hade vi dagen förut fått gå uppför så bar det nu nedför i djupa dälder, och samma enformiga

utsikt erbjöds oss även nu: höjder, dalar och raviner om varandra. Och vi hade, att för det

mesta tränga oss genom högt och vasst gräs, som illa sargade våra händer och våra ansikten.

Solskenet, som kom oss att svettas ”väldeliga”, förefäll oss något egendomligt. Det är ej likt

nordens rena och muntra solsken utan liknar mera ett intensivt månsken. Den store Stanley

säger om detta; jag har talat om

från sjömanshemmet i London blev vi ledsagade till nämnda hem, där vi

tillbragte vår första natt i England. Här lärde jag känna den mycket omtalade fröken

Hedenström, nu mera fru Welin, hennes verksamhet är i sanning storartad och jag beundrar

hennes mod att handskas med de råa sjömännen. Herren har genom henne gjort icke lite för

sjömännen. Må arbetet även i fortsättningen bli välsignat. Så fort vi kommit fram och tagit av

oss ytterkläderna fick vi den glädjen att deltaga i ett möte för sjömännen. Ära vare Gud.

Till England mars 12

Bland dem som visade oss kärlek och vänskap, var först och främst Josef Ekman, son till

pastor Ekman. Han är på ett kontor men hade tagit fritt hela måndagen för att stå oss till tjänst.

På måndagsaftonen kom jag hit till Harley-house, där ett fint och trevligt rum väntade på mig.

Allt var helst jag kom, var som skulle det vänta på mig, och jag kom därför att bli påmind om

Herrens löfte, då han säger: Se, jag sänder min ängel före dig för att bereda dig väg. Halleluja.

Mars 12. I går besåg jag jämte de övriga bröderna en av del av Londons märkvärdigare

platser. Bland dessa må nämnas, Parlamentshuset, världens största bank och börs,

Buckingham palace, St. Pauls katedral och Westminister Abbey samt mde. Tussaud’s

vaxkabinett. Vad som jag särskilt tyckte var egendomligt var, att St. Paulskyrkan, som är den

största i världen, underhålles av sex krögare. Det som mest tilltalade mig i Westminister

Abbey, var Dr. Livingstones grav. De första orden var: ”Buren av trogna (tjänares) händer

över land och hav”. –O, att jag i ringa skala kunde göra något för Kongo av det som han gjort

i stort.

Frid över hans minne.

Jag sade även farväl till br. Engdahl som skulle till Kina inlandsmissionsskola i norra delen av

London, då vi for till östra.

-13. Jag har nu hunnit se mig något närmare omkring bland mina nya kamrater. Här är

studenter som de här kallas från de flesta länder i Europa samt en svart från övre Kongo.

De är vänliga mot främlingarna och det bidrar till att jag börjar känna mig hemma ibland dem,

ehuru vi haft det svårt att förstå varandra ännu. Med Guds hjälp hoppas jag odck att det snart

ska bli bättre. Jag har i afton varit på ett möte för sjömän på ”Strangers rest”, främlingarnas

vila, där jag fick vittna för en 15 a 20 skandinaviska vänner, som vi dragit in från gatan. Har

även skrivit hem till hemmet i norden.

Då jag vid mötet talade med en landsman på gatan och bad honom komma till bönestunden,

blev jag så nedskälld att jag ej blivit så på den tid jag kan minnas. De mest råa jag hittills

funnit måste jag till min och mina landsmäns blygsel säga att det varit svenskar.

Sorgligt, ljuvligt att få lida något för sin tro!

-14. Jag har ännu ej börjat med någon ordnad läsordning i engelskan utan söker endast att på

egen hand påminna mig, vad jag förut läst, samt höra på då det talas för att vänja örat.

Har i dag haft ett kärt besök av br. Walfridssom.

-15. I dag har jag varit på ”Sailors rest” , där vi först hade ett möte på gatan för de få

som gav sig tid att stanna. Därefter hade vi en hel del trasiga barn samlade inne på ”resten”.

Oh, huru många sådana små arma varelser finnes det icke i detta Nineve. På gränder och

bakgator vimlar det i rännstenarna och på trottoarerna av trasiga, smutsiga och skrikande barn

så att man ibland vore färdig att undra om de äro två- eller fyrfotingar. Barnasolen Jesus har

icke ännu fått lysa in i deras hem och mörka hjärtan.

I afton har det även varit ett gemensamt bönemöte för missionen uppe i herrskapet Guinness

salong.

-16. I dag, lördag, har vi åter sammanträffat med den käre brodern Ekman som ännu lever i

sina bröllopsdagar, emedan han

tid haft möte på Exeter Hall och där fått bedja med omkring 500 bekymrade själar.

Pris vare Gud för alla redskap, som han får välsigna. O, att även jag kunde bliva till

välsignelse för många själar.

-15. I dag ha rvi åter gjort ett besök på Betsehan, där vi fingo göra bekantskap med många

kära bröder, som vilja giva sig för hedningarnas frälsning. På kvällen hade vi ett gatmöte samt

ett annat i en liten lokal, där en gammal missionär talade samt döpte ett litet barn.

-18. Långfredag, men som engelsmännen även kallar den ”Good-Friday”.

Har i dag besökt Svenska kyrkan, där pastor Hallman från Uppsala talade över Jesu blod.

Kyrkan var rätt trevlig, i densamma ligger andeskådaren Swedenborg begraven.

-20. Har i dag varit i hamnen för att möte fruntimmerna, men de kom ej.

-21. Har i dag hört den beryktade Newmann Hall, men förstod ej mycket av hans tal. På

aftonen kommer fru Westerlind och Augusta Waxgren. Vi hade som vanligt åstkilligt bråk

med sakerna och ”snokarne”. Fick av systrarna höra ett och annat från Sverige.

-22. Brittiska museet jämte andra platser har vi besett i dag. På aftonen har jag deltagit i en

fest för sjömän, där vi hade mycket roligt. En afton som säkert skall bliva en av mina

dyrbaraste minnen från London. Flera troende sjömän vittnade om herren fem begärde förbön.

Det var antagligen sista tillfället jag hade att besöka ”Stranger’s rest”.

-23. Även i dag har vi besett åtskilligt av stadens märkvärdigheter samt på aftonen varit på

ännu ett farväl-möte. Denna gång var det uteslutande för oss. Tvenne präster var närvarande

samt en hel del svenska vänner. Det var en fröken Paton som hade anordnat det hela.

-25. I går och i dag har vi varit hos Bywaters samt sagt farväl till åtskilliga vänner. Dessutom

har vi besökt Kristallpalatset där vi tillbragte många timmar. Det var i sanning ett underverk.

-26. I dag kl. sade vi farväl till Harley House och kl 9 till de sista svenska vännerna. Vi

gingo från London med ett särskilt tåg som endast stannade på få platser under den långa

resan. Det gick med ilande fart, och den ena sköna tavlan efter den andra upprullades för våra

ögon. Kl. 3 gick vi ombord på Norham Castle i Dartmouth. Vi fördes direkt fram till den stora

ångaren på en mindre ångbåt. Det regnade ganska duktigt och som det såg ut att bliva storm

fruktade vi att få en icke så synnerligt angenäm resa. Herren är dock med för att hjälpa, och:

”hvar som helst med Jesus”.

-27. Vi har nu lämnat Englands kuster ett långt stycke bakom oss, och ångaren skyndar allt

längre mot södern. Skall jag någon gång mer återse England och de vänner som jag lärt älska?

Ja, du Gud, vet det, ty alla mina dagar är uppskrivna för dig.

Vädret är ganska vackert men sjön är likväl upprörd av stormen, så att vår flytande boning

rullar ganska bra. Systrarna är något sjuka. Jag har enträget bett Gud att få vara frisk under

resan, och det ser ut som om han nådigt skulle hjälpa mig. Lovat vare hans namn!

-28. Det är i dag söndag men för oss icke en söndag på land utan på havet, där man till tak i

templet har ”himlen den blå” och till väggar den dunkla horisonten. Men det är ju icke kyrkan

eller kapellet, som gör söndagen och sabbatsvilan utan Gud, och därför har vi vilodag även

här.

Kaptenen, som i mångt och mycket är en verklig gentleman, har predikat på förmiddagen i 1:a

klass salong, men jag gick ledsamt nog miste om att få höra honom. Om han är en kristen vet

jag icke. En stund förut var vi missionärer jämte några andra vänner samlade till bönemöte, då

en kristen präst, som är på väg till Sydafrika, läste den sköna 46 psalmen. Stunden var ljuvlig,

ty anden kändes mycket nära. Men när vi låg på knä fick vi hålla oss i de

Innan vi i dag kom hit, fick vi se en härlig tavla. I den sköna morgonstunden syntes ett

ofantligt högt berg liknande en slocknad vulkan, resa sig mot skyn, även dess nedre del var

dolt av moln.

Tänk, när vi på andra sidan söderns flod skall sola oss på de evigt ljusa höjderna!

-14. Jag studerar flitigt en av de läkarböcker vi köpte i Sverige och det lilla jag inhämtat, har

redan kommit till pass, i det att systrarna i dag är ganska klena, och det därför fordras en

noggrann omvårdnad på det de ej må bli sämre.

-16. Allt är sig likt fortfarande ombord utom det att värmen tilltager alltmera. I våra hytter har

vi, ehuru dörrar och fönster stå öppna dygnet om, omkring +30 Celsius, således lika varmt

som i Kongo, ehuru det nog lär bli mera kännbart på landbacken. Solen står rakt i zenit.

Våra systrar är fortfarande klena. Men jag har i dag talat med doktorn så att de får en ensam

hytt. Ett svar av Gud på våra bönerop!

-20. Ännu har vi icke kommit i land, fast vi i dag fått se en dunkel skymt av detsamma.

Under de sista dagarna har vädret varit mycket omväxlande. Häftiga regnbyar har som oftast

kommit över oss med en ovanlig häftighet. Därtill har himlavalvet oupphörligt varit upplyst

av väldiga blixtar. Om kvällarna har vi ofta tagit plats på något för regnet skyddat ställe för att

njuta av det härliga skådespelet. Våra tankar fördes då ofrivilligt framåt i tiden till den stora

dag då Kristus skall visa sig såsom ljungelden i skyn för att hämta de sina.

-20. Eftersom tiden medgiver det och jag nu ej har något särskilt att genom dagboken förvara

åt kommande dagar, vill jag söka att genom en teckning visa hur vi rest och hur vi i

fortsättningen skall resa.

-21. Vi har nu i över ett dygn legat för ankar vid ön Principe som genom sin tropiska

växtlighet utgjort en stor kontrast till de öar, där vi förut har landat, sedan vi lämnade

Madeira. Jag har tillika med två engelsmän och en del fransmän varit i land. Kaptenen bjöd

oss på skjuts i en av fartygets båtar, så vi denna gång ej behövde åderlåta vår svaga kassa.

En promenad under palm- och apelsinträds skugga visade oss något av det som södern har

framför norden. Mer än en gång stannade jag i förvåning över den växtlighet, som här fanns,

kakaofrukter, apelsiner och andra slag lågo i högar på marken och ruttnade ned. Vi gjorde

även ett kort besök i en infödingskoja.

Denne och hans gelikar var helt lätt klädda, i det att de endast bär ett skynke om midjan. Av

deras husliga liv såg jag ganska mycket så att jag ej får se mycket mera nytt i Kongo. På ön

fanns åtskilliga ruiner av kyrkor och fästningar som vittnade om en gången storhetstid. På

endast en liten omkrets syntes ruiner efter sex kyrkor. Klockorna hängde ännu kvar på sina

staplar. Sedan vi vilar ett par timmar på telegrafstationen, där några frikostiga engelsmän bjöd

oss på läskedrycker, blev vi i deras båt förda ombord.

En annan förändring, som försigått i vårt levnadssätt, är, att systrarna nu är fullkomligt friska,

men nu har Walldén i stället blivit klen, antagligen genom (sjösjuka) förkylning även detta,

hoppas vi, skall avlöpa till det bästa.

-22. Vaknade i dag med den behagliga känslan, att båten var stilla. Vi ligger nu för ankar vid

St. Tomé, en stor vacker ö med liten fin stad och goda fästningsverk. Har härifrån sänt

åtskilliga brev till hemlandet men har ej fått tillfälle att vara i land. Kl. 2 lämnade vi denna

plats. En stor del passagerare steg i land, så att vi nu är några få, varför vi i mångt och mycket

har det mycket bättre.

-25. Kl. 9.35 f.m. såg jag i dag för första gången i mitt liv det mörka Afrika. Jag hade under

ett par timmars tid hållit utkik, och slutligen började några svaga konturer framskymta i

väster. O, Gud,

slag särskild tid har nu inträtt, i det att präriebränderna har börjat att braka fram

över höjder och genom dalar och förvandlar jorden från gul till svart. En del sena mörka

kvällar kan vi stundom räkna till 10 à 12 stycken sådana, som, flammande i den mörka natten,

ger en egendomlig effekt, synnerligast som det här är mycket sällsynt att få se ljus och eld.

-4. Har i dag gjort en vandring med br. N. till åtskilliga byar. I den första fick br. N. tala med

några äldre gossar, som svarade ganska ordentligt. I en annan by höll de på att berätta, hur en

dålig ”mundele” br. Claflin vid Tundua är, emedan han icke har så fint och så fina vita rockar

som vi. Vi sökte dock övertyga dem att en människas godhet och värde icke sitter i kläderna,

visande på dem själva, att även bland dem är det skillnad.

Ett papper har anlänt från staten, vilket vi nu underskrivit för att få missionssällskapet godkänt

av staten.

-5. Br. P. har nu lämnat oss för en längre tid, emedan företager en resa nedåt Boma och

möjligen Banana. Må Gud leda hans färd. Han medtog även en del av våra arbetare, så att vi

nu är ganska få. Jag har fått i uppdrag att ha hand om arbetena i yttre värv, emedan br. N.

mest är upptagen av verksamheten. Jag gör gärna det kan, om det än är litet, hoppandes att jag

möjligen framdeles kan göra mer.

Vi har även kommit överens om att gå med på morgonbön i skolan och då, även bedja på

svenska.

-6. Har i dag börjat att omlägga magasinstaket. Mycket arbete.

-7. I dag infann sig en mängd kvinnor från byn för att tillsammans med oss ”tillbedja

Nzambi”. De kom oss nära nog på skam, då de bad oss att ringa i stora klockan om

morgnarna, så att det hörde det till byn, så ville de fortfarande komma hit. Det ser i sanning ut

som skulle det börja ljusna. O, Gud, hur god är du icke!

-8. Strängt arbete från morgon till sena kväll. Har i dag för första gången högt bett till Gud i

”kyrkan” samt lett sången ”Marubu manana Nzambi” mel. ”Trygg i min Jesu armar”.

-9. Strängt arbete även i dag. Har fått brev från br. P. angående takläggningen, men hans

anvisning kom försent, ty, det är nu snart färdigt. Fick även brev från bröderna W-d, N-n och

A-n, samt ett nytt häfte av W:s grammatik.

-10. Maunzi, som varit här en vecka och även hjälpt oss arbeta, lämnade oss i går. Han är

mycket förändrad, sedan jag såg honom i Sverige.

Taket är nu färdigt, ehuru det ju i det hela är ett hastverk. Hoppas dock att det ej blåser av när

stormen kommer.

Sänt brev till Diadia. Väntat att få se någon av bröderna här, men förgäves.

-11. Söndag. Br. A. har i dag talat om satan, hur han uppenbarar sig m.m. Folket lyssnade

ganska uppmärksamt.

Vi hade flyttat in orgeln i kyrkan. S. Mina spelade ett par sånger och jag en till åhörarnas icke

ringa förtjusning. Möjligen var det första gången i deras liv som de sjungt andliga sånger efter

musik.

Har för övrigt i dag varit upptagen med brevskrivning. I afton tog vi vår vanliga promenad till

Kiasibacken, där br. A. och jag en stund satt och lät våra blickar fara ut över det underbara

landskapet, som låg runt omkring oss. Jag hade gitarren med, på vilken jag spelade åtskilliga

sånger, bland andra följande, som jag i dag efter årslång väntan fått:

”Härliga ljuva vind,

Skänk dock en ros på kind.

Rör på din vinge, kom,

Vänd dig då hastigt om.

Härliga vinterkväll,

Gnistrande stjärnepell,

Tälj mig din sköna lott,

Säg mig, vad glans du fått.

Tälj mig att jordens sorg

Ej hinner himlens borg,

//Tälj mig att jordens strid

Slutar med himlens frid//

O, du Guds ljusa stad,

Jublande änglarad.

Strålande skön jag ser

Solen, som ej går ner.

Jesus, min hjärteskatt,

Svalka i kvalfull natt,

Ljus

uppå vägen lång

Jesus, min sol, min sång.”

Ack, vilken härlig afton under tropikernas sol; men dock:

Det vilkar mörker över Kongos dalar,

Och arma negrer dväljas uti natt!

Vi hade tänkt att i kväll samla gossarna inne hos oss för att på något sätt roa dem, men som vi

är trötta och en del av oss feberaktiga, beslöt vi att vänta till en annan kväll.

-12. Har i dag snickrat ett bord. I kväll fick jag brev från br. Rangström, i vilket han meddelar,

att de var sjuka under förra veckan.

Diadia den 10 aug. -89

Min käre broder Sjöholm!

Nåd och frid!

Vi har här borta haft en så svår vecka, att maken därtill har jag aldrig upplevt. I tisdags

morgon lämnade jag min sjuksäng, just br. S. fick intaga sin. Han anfölls av kräkning och

svåra magplågor, men det blev mycket värre dagen därpå. Han laxerade men kunde ej behålla

laxatinet och hade rysliga magplågor hela dagen till kl. 1 på natten. Jag var nästan rådlös, ty

temperaturen steg till 104 gr., och han kunde ej komma i svettning, emedan han kastade och

vred sig lik en mask, kunde ej ha något på sig och blev alldeles uttröttad.

Det enda, jag kunde göra var att ropa till Gud och få, vad nyttligt var av läkareböckerna, och

detta hjälpte. Han fick omslag på magen – en lapp doppad i brännvin – och det stillade

plågorna. Dagen därefter var det likadant, temp. Mellan 102-104. Under natten blev det lika

svårt för honom, varför vi fick ta till brännvinsflaskan igen, och plågorna stillades något.

I går var temperaturen 101-102, och magplågorna hade lagt sig något mera. I natt var han

tämligen lugn men fick näsblod tre gånger. I dag har han både sovit och ätit något, temp. 99-

100. Vi hoppas att han är kry i morgon.

Gud har under dessa dagar stärkt mig på ett förunderligt sätt, så att arbetet därute gått sin gilla

gång. Det är icke svårt att vara nöjd och glad, då man har det, som man önskar och vill, men

att kunna vara det, då det ser ut, som om allt hopp är ute, och döden ville gästa, det är mera.

Må Gud göra oss beredda att möta både det ena och det andra.”

I hast din tillgivne

M. Rangström

-13. Har i dag gjort en större hylla med skåp för mina kuriositeter från dessa bygder samt en

stund varit målare.

Har i kväll fortsatt att ”föreläsa” ur Funkes skrifter: ”Guds skola”. En kristen yngling från

Mbgu har kommit hit för att söka bot mot sömnsjuka. Men vi vet ju icke, vad som kan hjälpa.

Ack, om vi hade helbrägdagörelsens gåva.

Hade väntat att få se br. Westlind här, men han kom ej.

-14. Ehuru vi är få hemma, ser det dock rätt livligt ut på vår kära station eller som

infödingarna kallar platsen ”BanzaMputu”. Den, som i afton företagit en promenad över de

olika gårdarna mellan de små och stora husen, skulle fått se, en rätt livlig och hemtrevlig

tavla: på gården lekte några av de minsta gossarna, i snickareboden stod tvättaren och strök,

under det att några gossar snickrade, andra arbetade på ett hus åt sig själva, och de flesta var

sysselsatta med planteringsarbetet; på gossarnas gård en satt en mängd, delvis främlingar,

kring en stor kokande gryta, andra plockade ut gigas, och luangamännen, som kommit hem

från skogen med sina bördor, pratade nu överljutt den ene mer än den andre; på gården

kacklade hönsen, och duvorna kuttrade; och över det hela kastade aftonsolen sitt

guldskimmer. Nu är det natt, himlen mulen, och nattfåglarna låter höra sitt enformiga pipande.

Blåsten far vinande fram över gården, och i fjärran synes skimmer av präriebränderna.

Det har jag varit ganska ledig från yttre arbeten, varför jag nu börjat att med allvar ägna mig

åt språkstudiet.

Det är onsdag, och vi har därför haft vårt vanliga samtalsmöte. Ämnet var nu som förut, den

kära missionssaken. Vi ser och

, ett ögonblick i sänder”. Ny nåd för varje dag.

-26. Denna dag kommer sent eller aldrig att gå ur mitt minne, ty jag har i afton haft den

glädjen att få deltaga i ett stort farväldsmöte på Exeter Hall för de 8 bröder och systrar, som

gå att börja en ny mission i det inre av Afrika.

Dr. och Mrs. Guinness och Lord Badstock m.fl. framstående Kristna deltog. O, vilket intryck

det gjorde, när denna väldiga människomassa reste sig upp och sjöng!

-31. Under de sist förflutna dagarna har allt gått sin jämna gång. På onsdagen var jag på

”resten” igen, och i går var jag, br. W och en fransk broder utanför London och tog en

promenad på 6 timmar. Orsaken till att den blev så lång, var helt enkelt den att vi gick vilse.

Men Gud förde oss hem igen. O, hur förskräckligt för dem, så gå vilse för evigt! Herre Jesus,

håll mig vid din sida! På aftonen har vi varit vid ”resten”, där vi hade tvenne rätt dyrbara

möten!

April 5. I kväll har jag åter haft den glädjen att få deltaga i ett litet avskedsmöte. Denna gång

var det på den kära vilan, där vi hade ett arbetaremöte, d.v.s. en samling av de män och

kvinnor, som arbetar för Jesus. En Mr. Morris, en Dr. samt en neger från Jamaica talade.

Förut på aftonen hade vi haft det förenade missionärsmötet, då vi hade en mycket dyrbar

stund.

Jag har under dessa sista dagar haft en ljuvlig förnimmelse av Herrens närvaro. Särskilt har

jag glatts över att jag arme jordemask är älskad av Gud, alltings skapare och upprätthållare.

Ack, så stort!

-7. I dag har jag fått en länge närd önskan uppfylld, i det att jag fått höra den mycket omtalade

Spurgeon. Hans text var Luk. 23:42-43 om rövaren på korset. Jag mådde obegripligt skönt av

hans enkla, innehållsrika och varma predikan om Jesus, syndarens vän. Ett nytt namn på

Bibeln gav han även, nämligen ”de eviga dagens nyheter”.

O, vilket intryck det gjorde när denna väldiga människomassa reste sig för att sjunga!

På aftonen har jag varit på Strangers rest där vi hade ett fåtaligt besökt möte och i kväll har

jag varit på Skandinaviska sjömanshemmet, där vi hade ett dyrbart möte.

-11. I dag haft brev från Pastor Ekman, att syster Anna Andersson i Kongo är död. Således har

vi nu tre gravar på Kongos stränder. Vems skall den fjärde bli? Kanhända min? –Ja, ske Guds

vilja, jag är beredd att vila där, fast jag nog först ville verka några. O, huru underliga äro icke

Herrens vägar! De äro i sanning icke nära.

Jag har nu varit i tillfälle att få se ”General” Booths i Frälsningsarméns stora lokal. Det har i

dag varit hans 60-års födelsedag och jag har haft biljett till hans stora middag, fast jag

begagnade mig inte av den. I kväll var jag dock med på det offentliga mötet. O, vilken

människomassa men också vilket buller! Maken har jag aldrig sett, ty den andligheten förstår

jag mig alls icke på. Nog var det ett gott möte i deras ögon och för deras verksamhet, men inte

var det ett möte för Gud och hans barn. Alla tal rörde sig omkring följande tre ämnen:

Generalen, armén och pengar. Fröken Ouchterlony från Sverige deltog även i mötet.

-13. Här på Harley House har i dag varit ett mindre avskedsmöte för de missionärer, som

skola gå till Balolo. Den berömde rev. Myer var närvarande vid nattvardsgången. Jag mådde

mycket gott i min ande, men genom de många avslutningarna berövades jag nästan all

välsignelse.

-14. Jag har i dag varit på Kina Inlandsmissionens bönemöte, där jag sökte tala på engelska

enligt ledarens önskan. Vi blev framburna på förbönens starka armar av de kära vännerna.

Senare på aftonen var vi hos vår käre broder Ekman och på ”Konferens hall”, där vi hörde

tvenne beryktade och av Herren välsignade evangelister, Fullerton och Smidt. De har under en

månads

ganska trångt, ehuru båten är stor, fyra gånger större än ”African”.

Maj 1. I dag vid åtta-tiden började vi skönja Madeiras höjder, och efter ytterligare ett par

timmars färd kommer vi nu i lä vid denna underbart sköna ö. Ångbåten kastade ankar, och i

ett nu var vi åter igen omringade av en massa båtar som i Lisboa. I en del av dessa båtar fanns

halvnakna pojkar som så en slant kastades i havet, kvicka som fiskar dök ner i djupet efter

dem. Den broder, vilken vi ska bo hos under vår vistelse här, mottog oss ombord, och sedan vi

sagt farväl till några få av sällskapet började landstigningen. Vi fick då en något egendomlig

skjuts, för när vår lilla båt kom nära stranden, stod på densamma två par små oxar som

spändes för, och då nästa stora våg kom drog de i hast upp båten med hela dess last långt upp

på strand. I tullen fick vi stanna en lång stund, ehuru vi endast hade obetydligt med saker. Vid

framkomsten till denna plats, där vi nu bor, mottogs vi av en mycket älskvärd fru som på alla

sätt försökte stå oss till tjänst. Luften är tryckande varm, ehuru solen är gömd i moln. Ack, hur

skönt det känns att ha fast mark under fötterna och att inte behöva hålla balansen vid

middagsbordet.

En glädje att få deltaga i tvenne stora fester har även blivit oss beskärd. Den första och för oss

den käraste var en liten fest här i detta hus för ett hundratal barn, som besökte missionens

skola. Deras bruna ögon strålade av glädje och de sjöng av hjärtans lust. I sången instämde vi

på svenska, de engelska männen på engelska och tvenne negrer, som vi hade i vårt sällskap

till Kongo, på sitt tungomål. Den andra festen var anordnad av katolikerna, som i dag har en

stor högtidsdag. En lång procession tågade genom gatorna, i vilken alla kyrkans män deltog,

klädda i kulörta kjortlar, stadens borgerskap och brandkår samt militärer alla av ”de andlige”

bärande på vaxljus eller krucifix, och massorna som ställt sig på gatorna stod med blottade

huvuden. Då det förnämsta krucifixet, vilket bars av en välfödd präst framför hans

spritfärgade näsa, passerade, böjde folket andaktigt knä och korsade sig.

Jag och ett par, som var i mitt sällskap, var nog djärva att ej taga av huvudbonaderna, varför

vi betraktades med avsky och förakt, ja några var till och med rädda för att komma oss nära.

Ganska likt Kongos fetisch-dyrkare.

Oh, Gud lär mig dyrka dig i anda och sanning….

-27. På en liten promenad utanför staden har vi i dag fått se något av det sköna, som södern

har att framvisa. Träd av många ädla slag såsom apelsin, aprikos och banan-träd giva sina

fullmogna frukter, och det för många kära kaffet börjar även att mogna till skörd. Den lilla

vackra stad, i vilken vi bor, har med sina omgivningar omkring 23-tusen innevånare. De är

mycket vänliga och tjänstaktiga men utbildade tiggare. Deras kläder som de håller ganska

rena, är i de flesta fall av vitt tyg. Huvudbonader utgöres i de flesta fall av halmhattar med

vida brätten.

Om kvällarna brukar de samlas här och där i små grupper, då de med mycket skicklighet

trakterar sitt nationalinstrument, gitarren. De få hästar, som finns, används endast för ritt i de

höga berg, som från landsidan omgiver den täcka staden. Inga vagnar finns, utan används

endast släpåkdon som drages av oxar. Det som transporteras uppåt höjderna sker på deras

huvuden. Svagare personer låter sig bäras i hängmattor.

-3. Genom några brev som jag i dag skrivit har jag låtit mina vänner i norden höra ett och

annat från vår färd.

-4. En mycket angenäm dag har jag nu tillbringat uppe på en av höjderna. Vi lät oss föras dit

av oxar, som var färdiga att digna av hettan, då de strävade upp för de branta höjderna.

Skjutsen ner var också på släde, men utan oxar

”högtidliga” kullar. Denna högtidliga stämning, som vilar

över dem, kan jag endast tillskriva det egendomliga solskenet. Det gör skuggorna djupare och

skogens gröna lövverk mörkare, på samma gång, som det över de nakna sluttningarna och

kullarnas trädlösa toppar breder ett klokt och kallt skimmer. Det gör ett intryck av kylig

stränghet – och obeskrivlig högtidlighet, en frånstötande ogästvänlighet. Det värmer ej edra

sympatier, tystnaden har satt sin prägel därpå, man blir stum inför detsamma. Betrakta denna

natur så mycket ni vill, beundra den gärna, böj er inför den med andakt, men er kärlek skall Ni

aldrig skänka den. Tala ej om behag eller intagande ljuvhet, då det är fråga om den. Lugn

finns där nog men ett livlöst lugn. Man kan betrakta denna natur men icke tala till den, ty ens

blick vilar på en stum, sfinxlik orörlighet, som mera tillhör ett overkligt drömland än vår

jord”. Jag kan icke annat än instämma i detta yttrande, men jag tror dock att det under

regntiden företer en helt olik tavla, då luften blir rensad genom täta, tjocka regnskurar, och

väldeliga tornader avbryter den enformiga tystnaden. Vid middagstiden slog vi läger på en

gammal lägerplats, där förut något hundra bärare slagit läger för att steka sin pisang och

Kasavia-pudding. Sedan vi tagit ett skönt fotbad i den bäck, som rann där förbi, började vi

inventera de medförda matburkarna. Till kokkärl hade vi endast med en stor kastrull. Snart

hade vår kock kokat hett vatten och lagade i ordning en kopp gott the. Sedan vi försett oss

bjöd vi våra bärare på en kopp, vilken gick laget runt, så att alla fick smaka ”mundeles” mat.

Efter slutat måltid tog jag fram min flöjt och spelade ett par stycken, vilket storligen

intresserade dem.

Efter tvåtiden fortsatte vi marschen och kom vid ½ 5 till en liten flod i en ”förtjusande” dal,

där vi slog läger. Våra från England medförda tältsängar slogs upp i det lilla tältet. Och sedan

vi försett oss med té m.m. satt vi länge utanför tältöppningen och njöt av den härliga aftonen.

Infödingarna hade gjort upp eldar, vid vilka de pratande och snattrande stekte sin föda. Månen

kastade sitt bleka skimmer över det lilla lägret och gav åt detsamma en förtrollande effekt.

Det var en av dessa scener, som man aldrig kan glömma, och länge dröjde det innan jag kunde

slita mig därifrån för att få till vila efter dagens ansträngningar. Innan jag somnade läste jag

dock först utom ett stycke i bibeln de brev som jag fick vid -----?

-5. Kl. 5 var vi vakna och gjorde oss i ordning att fortsätta färden. En del bärare skyndade

åstad så fort de kunde få sina bördor, men vi blev inte färdiga förrän ½ 7, ty vi fick vänta så

länge på téet. Vägen är lik den tillryggalagda delen och något backigare än i går. Jag

förundrar mig över, att ej några byar syns till, utan landet är som en öken. Här och var syns

dock spår efter forna byar, som nu är flyttade från den stora stråkvägen. Att vi dock icke är i

en öken synes därav, att vi oupphörligt mötte stora karavaner av bärare. De flesta bar

elfenben. En del av dem, som är så ovana att se den vite mannen, sprang förskräckta till

gräset, men lugnade sig snart, då vi på deras eget språk hälsade dem med Mbote (gott).

De flesta vi mötte hälsade oss med ”mbote, mbote mundele” (gott, gott vite man el. mannen i

kläderna). Vi har nu med oss en Loangaman, som vi fick vid Mp. Han skall tjänstgöra som

tolk, men kan mycket lite engelska, varför vi har svårt att förstå varandra. ”Line for chap”

tycks vara hans uppgift, ty därom talar han både tidigt och sent. Dessemellan grälar han på

bärarna för att de går för fort och säga oss oupphörligt: ”Kongoman no good, too bad”. Ibland

har jag med allvar måst tysta ned honom.

Vid