artikel, särtryck

tjänar till att
utföra en viss detalj. Dessa redskap undgå naturligtvis uppmärk-
samheten, om man ej bereder sig tillfälle att åse piltillverkning. I

fråga om läderarbeten bör redogörelse lämnas för garfningsmeto-

derna. Flera exempel skulle kunna framdragas, men de redan om-
nämnda torde vara till fyllest för att förstå, huru dylika samlingar
böra göras.

Det är alltså af största vikt för samlaren att med egna ögon
studera alla olika slag af arbete, som förekomma bland de infödda.

Teckningar och skulpturer. Då konstverk, särskildt teckningar
och skulpturarbeten, tillvaratagas, bör om möjligt antecknas, hvem
som gjort arbetet och hvad detta betyder. Af vikt är att t. ex.

Ö ERLAND NORDENSKIÖLD.

beträffande en statyett utröna, om den kan betraktas såsom ett prof
på höjdpunkten af de inföddas konst eller om den är ett klåpare-
arbete gjordt i all hast utan sträfvan efter fulländning. Vidare är
af stort intresse att lära känna, om skulpturer förfärdigas endast af
konstnärer, eller om alla snida till husbehof, om det finnes både
yrkeskonstnärer och amatörer. Man bör, om möjligt, försöka erhålla
serier af » konstverk•» af olika mästare för att kunna få ett begrepp
om deras individuella begåfning.

Intressanta teckningar finnas ofta på husväggar, träd o. s. v.
De böra helst tillvaratagas, och om så ej kan ske, fotograferas och
kopieras med största möjliga noggrannhet.

Samla äfven en del bilder i eder anteckningsbok. Låt olika
personer däri teckna sina själfporträtt, edert porträtt, djur, växter,
kartor, händelser m. m. och uppskrif själf för hvarje ritning tecknarens
namn, ålder och kön.

Etnobotaniska samlingar. I de flesta etnografiska samlingar äro
kokkärl representerade, men hvad som kokas i dessa grytor får man
icke se. Det skulle emellertid vara särdeles lämpligt att förete prof
på de vare sig odlade eller vildt växande växter, som användas
till föda, läkemedel, beredning af kläder, gifter o. s. v. Man bör
därvid tillvarataga icke blott den del af växten, som användes, utan
äfven den blommande växten, helst pressad, så att släkt- och art-
bestämning kan ske.

Lake- och trollmedel. Under en längre tids vistande hos en stam
bör man kunna åstadkomma en god samling läkemedel. De äro natur-
ligtvis ej alltid så lätta att få, då de flesta blott vid behof anskaffas.
Finnas vissa »medicinmän», så är det i de flesta fall svårt att aflocka
dem deras hemligheter. Ytterst viktigt är att inhämta tillförlitliga
uppgifter om användningen af de olika läkemedlen. Genom kors-
förhör kan värdet af desamma lätt utrönas. Man bör ej glömma
att fråga efter kopphorn, lavemangsprutor, operationsverktyg o. d.
Hvaraf och huru läkemedlen tillverkas bör utrönas. Innehåller ett
läkemedel starka gifter, tillvaratagas så stora kvantiteter (t. ex. Y2
kg.), att de kunna underkastas kemisk analys. Man bör äfven fråga
efter medel som användas till förhäxning, till blidkande af onda
makter, till att göra rägn och att undvika »ondt» i allmänhet o. d.

Tillfälliga redskap. Bland de etnografiska föremål, som i regeln
undgå en samlare, äro de redskap, som infödingarna för tillfälliga
behof förfärdiga men efter begagnandet bortkasta, såsom vissa lek-
saker, kärl af bamburör, klätterringar, bärkorgar, fällor, snaror o. s. v.

OM INSAMLANDET AF ETNOGRAGISKA FÖREMÅL.

Då desamma kunna belysa många intressanta bruk hos ett folk,
gifva uppslag till jämförelser med andra stammar o. s. v., böra de
naturligtvis tillvaratagas. Dansmasker och en del andra föremål,
hvilka brukas uteslutande vid fester, således blott vissa årstider, äro

svåra att erhålla, om man ej själf blir i tillfälle att öfvervara en

fest. Hos flera folk brännas de nämligen, så snart denna är slut,
hvarför nya måste tillverkas för hvarje gång.

Till grafvarna hörande föremål. Större, äldre graffält

er in i deras lif, lef

med dem och sök få tillfälle att vara med om deras dagliga syssel-
sättningar, deras fester o. s. v.

Denna anvisning bör dock ej missförstås därhän, att man ej

skulle samla något alls, om man icke kan samla allt. Ofullständiga

samlingar äro nämligen ofantligt mycket bättre än inga och kunna

småningom blifva fullständiga.

Skulle det folk, bland hviket ni bor eller reser, hålla på att upp-

höra med användandet af föremål af egen tillverkning och ersätta dem

OM INSAMLANDET AF ETNOGRAFISKA FÖREMAL. 3

med europeiskt kram, så gäller det att söka igenom deras gömmor,
för att efterspana hvad de hafva kvar från den gamla tiden.

Här nedan kan jag visst icke uppräkna allt, som en god, allsi-
digt beskrifvande samling hör innehålla, det allra mesta kommer ni
att tänka på själf. Hvad jag velat erinra om är sådant, som brister
i en del samlingar, och därför synts mig behöfva närmare fram-
hållas.

Etikettering . För att göra en god etnografisk samling är icke
minst viktigt, att allt mycket noggrant etiketteras. Hvarje sak bör
därför förses med en etikett, hvarpå antecknas, från hvilken plats
föremålet är, huru det användes och, om möjligt, hvad det kallas

på de inföddas språk. Alla föremål med religiöst syfte liksom äfven
läkemedel böra åtföljas af förklarande beskrifningar. Därtill vill jag
tillägga, att ju flera upplysningar som stå pä etiketterna, desto
större gagn kan samlingen medföra för vetenskapliga studier och

såsom lärorika utställningsföremål i museet. Faller det sig svårt

att skrifva utförliga etiketter, kan man i deras ställe anbringa ett

nummer, hvilket hänvisar till motsvarande nummer i dagbok eller
särskild beskrifvande förteckning. Denna insändes samtidigt med
föremålen. Är ett föremåls ursprung ej med säkerhet kändt, förlorar
det högst betydligt i vetenskapligt värde.

Varning för -»kuriositetsbodar» . Man bör akta sig för kuriositets-
bodar, ty i 99 fall af ioo blir man där bedragen och lurad att köpa
föremål tillverkade uteslutande för turister.

Försök att få begagnade saker. Viktigt är att samla sådant,
som varit i bruk bland de infödda själfva. Då undviker man illa
gjorda saker, tillverkade uteslutande för att säljas till de hvita, ty
med sådana arbeten slarfva de infödda ofta. Man bör aldrig för-
akta föremål, därför att de äro nötta eller smutsiga och icke ens

om de äro trasiga, allra minst när det är fråga om sådana, som äro

ur bruk och man icke kan komma öfver några hela.
Frän Europa importerade föremål. Att göra samlingar från ett

folk, som föga eller ej alls varit i beröring med hvita, är ganska
lätt. Svårare är det, om folket länge varit under inflytande af euro-

peisk civilisation och import. Man kan då samla på två sätt. En-
dera försöka att frånskilja alster af europeiskt inflytande och be-

hålla blott sådant, som tillhör den ursprungliga, inhemska kulturen,
eller ock ställa sig som mål att åvägabringa en verklig bild af fol-

kets kulturståndpunkt i närvarande stund, och då kan naturligtvis ej
blott det gamla medtagas.

ERLAND NORDENSKIÖLD.

Enligt min åsikt är bäst att samla ungefär efter följande metod.
Man tillvaratager allt, som är af inhemsk tillverkning, men därjämte
sådana importerade föremål, som af de infödda på något sätt be-
arbetats eller omändrats. Öfver sådana, som af dem användas i samma
skick de erhållit dem, bör dessutom, om samlingen för öfrigt är full-
ständig, uppgöras en förteckning samt tillvaratagas sådana ornamen-
terade saker, som de infödda möjligen kopierat, eller hvilkas orna-
ment de återgifvit missförstådda på alster af egen tillverkning.

Från Europa och Nordamerika exporteras i stor skala spjut-
spetsar, gudabilder m. m. öfver hela världen. Dessa äro ofta väl

gjorda i afsikt att efterhärma liknande af naturfolken eller de

anser
jag blott fackmän böra undersöka. Detta är ett studieobjekt, som
icke försvinner, om det ej utsattes för plundring. Men äfven mo-
derna grafvar erbjuda mycket af stort värde. Tyvärr äger Riks-
museets etnografiska afdelning blott obetydligt material ägnadt att
åskådliggöra begrafningsskicken hos olika folkslag. Det gäller att till-

varataga grafgods, skeletter, svepningar, likkistor, grafurnor, likställ-

ningar, grafprydnader o. s. v., helst så, att grafvarna kunna rekon-
strueras i museet. Skulle den döde, såsom bland flera folk brukas,
vara begrafven i ett väldigt lerkärl, hvilket icke kan transporteras
helt till fjärran ort, bör man göra en teckning af detsamma och
sedan slå sönder det i stora bitar. Dessa numreras och inpackas,

så att de ej smulas. Bitarna kunna med lätthet hopfogas på museet,
och obestridligen är det mycket bättre att hafva en sålunda restau-
rerad grafurna än ingen alls.

I många trakter är det naturligtvis farligt ja omöjligt att röra
grafvarna, hvarför man får nöja sig med fotografier och modeller af
desamma.

Skeletter, om hvilka man ej vet, hvilken stam de tillhöra eller

huruvida de äro af oblandad ras, är det ändamålslöst att tillvarataga.
Vid insamlandet af människoskelett bör noga tillses, att alla småben
medtagas, hvilket blir ganska svårt, om man nödgas arbeta härmed
under natten. Det är då tillrådligt att sålla grafmyllan.

Fotografier . I ett etnologiskt museum böra massor af fotografier

finnas utställda. För närvarande är vår samling af sådana ganska
obetydlig, hvarför dess kraftiga tillväxt är synnerligen önskvärd.

Det är en ganska billig begäran, om allmänheten fordrar, att från

olika folk utställas icke blott af dem tillverkade föremål utan äfven
talrika fotografier, som visa folktyper, folken i deras dagliga lif, vid

deras danser o. s. v. och hvilka jämte tillhörande beskrifningar gifva
lif åt alla de olika föremålen.

Af mycket stort värde äro äfven landskapsvyer, som gifva all-
mänheten en inblick i de yttre förhållanden, under hvilka de olika

8 ERLAND NORDENSKIÖLD.

folken lefva. Många, som besöka museet, tänka nog eljest icke på
att det ena folket lefver bland polaris och -snö, det andra på stäpper

eller i öknar, det tredje djupt inne i urskogar o. s. v.
Dupletter. Såsom jag" förut framhållit, bör man af olika föremål

samla så många typer som möjligt och, om de äro ornamenterade,
äfven serier med olika mönster. Af billiga, lättransportabla föremål
skadar det för öfrigt icke att hafva dupletter, enär man vid upp-

ställningen i ett museum mången gång kan vilja visa samma före-
mål från olika synpunkter. Då jag hoppas, att Riksmuseets etno-
grafiska afdelning framdeles skall kunna förse skolorna med studie-
samlingar, är det önskvärdt att erhålla flera exemplar af typiska

föremål. Med tillgång till stora duplettsamlingar skulle nämligen
museet kunna göra en betydligare insats i folkbildningsarbetet än

annars är möjligt.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1907.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1907.

>

Om insamlandet af etnografiska föremål.
AF

ERLAND NORDENSKIÖLD.

ur Ymer, tidskrift utgifven af Svenska sällskapet för antropologi och
geografi, årg. i906, h. 4.

_

VMER I906. H. 4.

Om insamlandet af etnografiska föremål.
Af Erland Nordenskiöld.

Ändamålet med denna kortfattade uppsats är att bland svenskar,
som äro bosatta eller såsom resande uppehålla sig i utomeuropeiska

länder, väcka intresse för att bidraga till Riksmuseets etnografiska af-

delnings förökande.

Ifrågavarande afdelning omfattar af människohand tillverkade

föremål jämte olikartade naturprodukter från utomeuropeiska såväl
kulturfattiga som kulturrika folk, som ej äro fullständigt euro-

peiserade. Inom Europa göras samlingar blott från lapparna

samt i någon mån från gränstrakterna till Asien. Föremål, som be-
lysa vår världsdels breda folklagers etnografi, förvärfvas däremot i

regeln ej, då de närmast böra höra till Nordiska museets jämförande
samling.

Från de utomeuropeiska folken eftersträfvas allt, som tillhört de

kulturfattiga eller s. k. naturfolken; beträffande de kulturrika folken

måste däremot göras en begränsning, dels af ekonomiska skäl, dels

därför att museets förnämsta uppgift är att visa den mänskliga kul-

turens första steg på utvecklingens väg. Museet är därför, för att

taga ett exempel, mycket mer betjänt af en samling, som åskådlig-

gör, huru ett negerfolk smälter och bearbetar sitt järn, än af en sam-

ling dyrbara kinesiska porslinspjäser.
Härmed vill jag visst icke säga, att vi skola försumma de asiatiska

kulturfolken, utan blott att hos dem bör samlas särskildt sådant,
som är ursprungligt samt ägnadt att belysa de breda folklagrens före-

ställningar och materiella lif. Dyrbara exotiska konstsaker äro ej

annat än undantagsvis eftersträfvansvärda, i synnerhet som National-

museum samlar sådana. Några enstaka karakteristiska praktpjäser

ERLAND NORDENSKIÖLD.

kunna likväl vara viktiga för att visa de besökande höjdpunkten af
utomeuropeisk, själfständig kultur.

Riksmuseets etnografiska afdelning innehåller äfven arkeologiska

samlingar, hvilka visa de olika folkens utveckling och samband så

långt tillbaka i tiden som möjligt. Dessa föremål bestå hufvudsak-

ligen af fynd, som gjorts vid utgräfningen af gamla boplatser och

grafvar. De arkeologiska samlingarna äro geografiskt begränsade

af uppgiften att anskaffa blott sådant, som faller utom Europa och

Medelhafsländerna. Allt det öfriga lämnas åt Statens historiska mu-

seum och Nationalmuseum. Äfven inom detta område gäller det,
att material från de ursprungligaste, kulturfattigaste folken är mest

välkommet.

Vårt etnografiska museum har märkligt nog vuxit fram ur en

naturvetenskaplig och ej ur en humanistisk institution. Detta hind-

rar emellertid icke, att en afdelning, som man på grund däraf skulle

vänta vara utmärkt rikhaltig, är mycket liten, nämligen människo-

skelettsamlingen. Tack vare prof. G. Retzius och några andra äger

dock museet en grund, på hvilken med framgång bör kunna byggas
vidare. Kranier eller helst fullständiga skelett af människor äro

därför för museet synnerligen kärkomna, om blott fyndplatsen och

rasen äro kända.

Allsidigt beskrifvande samlingar. Vill man från en folkstam

eller en trakt åstadkomma en verkligt värdefull etnografisk samling,

bör man söka få den mycket fullständig, så att medelst densamma
kan visas huru folket lefver, d. v. s. huru dess hyddor äro inredda, huru

det kläder och pryder sig, huru det kokar sin mat, huru det jagar och
fiskar, huru det brukar sin jord, huru det färdas, huru det strider,

huru det utöfvar sin religion, huru det botar sina sjuka o. s. v., allt
olika sidor af dess materiella och andliga lif, så långt som detta

kan belysas genom föremål. När ni sålunda kommer till ett folk,
där ni ämnar göra etnografiska samlingar, tänk

ej
europeiserade kulturfolken förfärdigade föremål, men böra vid sam-

lande undvikas frånsedt enstaka exemplar, som kunna visa, att sådan
import förekommer.

Modeller. Som regel gäller naturligtvis, att så många föremål
som möjligt böra samlas i original och modeller undvikas. Af före-
mål, som äro svåra att medföra, är likväl, för att få dem represen-
terade i museer, nödvändigt att låta göra modeller. Sålunda kan
man ej släpa med sig hem hela hus eller broar. Många gånger
saknas transportmöjligheter äfven för tunga plogar, signaltrummor,
kanoter, eldstäder o. s. v.

Tyvärr ser man sällan i samlingar verkligt goda modeller. Gran-
skas dessas detaljer, skall man oftast finna, att de äro slarfvigt

gjorda. Till husmodellerna har man i allmänhet användt för groft
material, så att proportionen mellan väggarnas tjocklek och hyd-
dans ytinnehåll blir oriktig. Äfven har man ibland förenklat en del
konstruktioner. Det är därför af största vikt att vid utförandet af

modeller tillse, att de blifva ordentligt och proportionerligt gjorda.
Säkrast torde detta mål vinnas genom att låta en inföding förfär-
diga modeller af sitt eget hus, sin egen kanot o. s. v. Det förstår

han bäst. Finnas särskilda personer, som till yrket äro båtbyggare

e. d., böra dessa anlitas. Att t. ex. låta en person, som använder

sig af, men aldrig själf gjort en kanot, förfärdiga modellen till en
sådan, är naturligtvis oriktigt. Tillverkningen af modellerna bör man

själf öfvervaka, ty ett naturbarn slarfvar gärna med en sak, som det
ej gör för egen räkning.

Vid insamling af hus- eller båtmodeller o. d. bör man därjämte
tillvarataga intressanta och framför allt ornamenterade detaljer af

originalen. Modeller af hela byar äro naturligtvis högst värdefulla,

och i sådana fall få icke ens de simplaste uthusen utelämnas.

OM INSAMLANDET AF ETNOGRAFISKA FÖREMAL. 5

Ornamenterade föremål. Vid insamling af sådana bör man,
vare sig de äro korgar, väfnader, lerkärl, snidade föremål eller något

annat, försöka erhålla serier, som visa alla, äfven de obetydligaste

variationer i ornamentiken. De olika ornamentens betydelse bör
man, om möjligt, låta förklara för sig af tillverkarna. Med tillhjälp
af goda serier bör ornamentens utveckling i flera fall kunna följas,
t. ex. ett djurmotivs förändring till ett rent lineärt eller det senares
uppkomst genom variationer i tekniken o. s. v. Är det möjligt att
inom en sådan serie visa, att en del föremål äro till tillverknings-
tiden äldre än de andra, är detta naturligtvis viktigt för studiet af

ornamentets utveckling. Finnes skäl antaga, att ett ornament ur-

sprungligen kopierats efter något från de hvita eller ett annat folk

härstammande föremål, är det af intresse att bifoga upplysningar därom.
Tillverkningsmetodernas belysande. Vid insamling af lerkärl,

korgar, väfnader, stickningar, basttyg, nät, stenredskap, elddon m. m.

bör man icke blott tillvarataga alla olika typer och serier med olika
ornament, utan äfven inhämta kännedom om tillverkningsmetoder,
råmaterial samt vid dess bearbetning använda redskap. För att
anföra några exempel bör man sålunda, om det gäller lerkärl, skaffa

prof på leran, tillsatser som möjligen inblandats däri, formnings-
redskap, halffärdiga arbeten, som visa huru kärlet bygges upp, glätt-

nings- och ornamenteringsredskap, färgämnen som användts vid or-

namenteringen o. s. v. Beträffande korgarbeten må särskildt påpekas
nödvändigheten att i dess skilda stadier åskådliggöra flätningstekniken,

som ofta är olika i korgens botten, på dess sidor och kant. Förstå
de infödda att smälta och bearbeta metaller, böra alster af denna

industri samlas så, att de belysa malmbrytningen, malmsmältningen

o. s. v. Vid tillverkningen af pilar användes hos flera naturfolk en
hel serie obetydliga verktyg, som hvart och ett blott