| Text i dokument <itemDescription> |
-
85 1951.37. från dess missionsstation Madouma i fransk Kongo. Vid en byresa i december 1949 besökte vi missionärer flera bakoutabyar, och några förtroendemän, som blivit kristna, bad oss ta hand om de...
Visa hela
85 1951.37. från dess missionsstation Madouma i fransk Kongo. Vid en byresa i december 1949 besökte vi missionärer flera bakoutabyar, och några förtroendemän, som blivit kristna, bad oss ta hand om de nu till Museet översända skallarna och människobenen. F.d. ägaren till den större korgen heter Osseme Albert från byn Moulamba. Det är denne man som berättar: En "korg" med dylika skallar och med lock kallas "kobo" på bakouta-dialekt. "Korgens" målning samt knappar och snäckor som klistrats på skallarna är endast för "grannlåt". På locken till dessa korgar ha icke funnits någon extra påsatt fetisch, vilket lär förekomma. Snörena, som sitter kvar vid en del halsar, betyder ej, att någon blivit hängd som brottsling, endast på likets upphängning i träd efter dödsfallet Förr hände det, att en döende helt enkelt blev ihjälslagen med ett trä, hellre än att man inväntade en långsam naturlig död. Likaså hände det förr, att man vred om halsen på en döende för att påskynda döden. Bakouta-stammen begraver vanligen sina döda i gravar, d.v.s. grävda gropar, men förnäma hövdingar tog man reda på till "kobo". Snörena sitter kvar sedan liken upphängts i skogen för att fåglar, insekter och vanlig förruttnelse skulle förtära köttet på kropparna. Eljest lade men också ofta ut liken i skogen ovan jord, tills man kunde ta vara på rena skelettet och skallen. Ibland hölls eller hålles ett slags fest i samband med denna ceremoni. Folket i byn samlas, men givetvis först och främst släken. Den avlidne, som kanske hängt i skogen ända till ett år, tages ner. Kraniet kallas då "mubungu" och föres på förut bestämd dag [ocr]
Stäng
|