projektbeskrivning

Kvinnor i Ecuador

Syftet med denna utställning är att uppvärdera kvinnors arbete. I denna utställning vill vi hedra, inte bara kvinnor i Ecuador, utan kvinnor i hela världen.

Ecuador har ungefär 10 miljoner invånare. En tredjedel är indianer, majoriteten är mestizer. 55% är kvinnor.

Levnadsvillkoren är hårda: 69% av bostäderna har varken el, dricksvatten eller avlopp. 40% av alla gravida kvinnor har blodbrist, speciellt efter graviditetens tredje månad. 60% av de icke läs- och skrivkunniga är kvinnor.

Att vara kvinna i Ecuador innebär alltså att löpa stor risk att bli utsatt för orättvisa, lidande och sjukdom. Det innebär täta graviditeter, låg utbildning, dubbelarbete i och utanför hemmet: i traditionellt hantverk, gatuförsäljning, hemsömnad, etc. Det innebär att ha ansvaret för hem och hushåll, speciellt på landsbygden där många män har lämnat hemmet för att få arbete i städerna och där alltså kvinnorna även måste ta hand om jordbruket. Det innebär att ha lägre lön än män både för samma arbete och för arbete i kvinnoyrken såsom sekreterare, sjuksköterska, lärare, socialarbetare, arbetsförmedlare, barnskötare mm. Allt detta gör Ecuadors kvinnor till andra klassens medborgare. Ändå finns det kvinnliga läkare, arkitekter, advokater, konstnärer, författare och politiker. Kvinnor övervinner alla hinder för att nå självaktning och för att skapa sig en plats i samhället.

Vi medger att dessa svåra levnadsvillkor inte är unika för Ecuadors kvinnor utan att de speglar kvinnors sociala ekonomiska och kulturella situation över hela världen.

Under ett seminarium om "Museer och Kvinnor" som hölls i Köpenhamn i juni 1990 utryckte generalen för UNESCO, Dr. Federico Mayor en önskan att inom stödet för de mänskliga rättigheterna stödja en sådan verksamhet som stärker kvinnans ställning. Därför valdes Unesco-huset som invigningslokal för denna utställning. Därifrån kommer den att vandra vidare för att föra ut sitt budskap till systerländer runt om i världen.

Cuenca, Ecuador, 1991

Lucia Astudillo

Ecuador var det första landet i Latinamerika som införde rösträtt för kvinnor. Året var 1928. Sedan dess har kvinnorna kämpat vidare på flera fronter för att kunna ta del i viktiga beslut i vårt land: politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. I dag finns fyra kvinnliga ledamöter i Ecuadors nationalförsamling (=regering?).

Cecilia Calderón, medlem i Nationalförsamlingen (regering?), Quito

Foto: Fausto Cardoso Martínez

Idag är det kvinnorna som med kraft och övertygelse tränger in i de gamla skrifternas gåtfulla, vackra och svåröverskådliga värld för att forska om mäns och kvinnors livsvillkor under tidigare epoker. Informationen har till för bara några år sedan legat gömd i gulnade läderband som endast varit åtkomliga för män.

Grecia Vasco og Magdalena Carillo. Nationalarkivet, Quito

Foto: Fausto Cardoso Martínez

Ett minutiöst hantverk.

Med stor omsorg och oändligt tålamod drar hon fram de ursprungliga formerna och färgerna ur dammet, fukten och möglet för att vi ska förstå syftet och se den skapande rikedomen hos kolonial​tidens konstnärer.

Ung konservator, Quito

Foto: Fausto Cardoso Martínez

Omgiven av krysantemer, margueriter, nejlikor, brudslöja och rosor.

I ett förkläde med stora fickor och en hatt som skyddar mot solen sitter hon på sin bänk framför karmeliterkyrkan, omsvärmad av bin och människor. Hon säljer torkade och färska blommor, krukväxter och blomstergödning. Blommorna och växterna är hennes gebit: hon vet hur länge de håller, hur de ska skötas, vad som förlänger deras liv....

Blomstermarknad, Cuenca

Foto: Patricio Montaleza

De stora landområdena tillhör varken dem, deras söner eller deras släkt. Många har bara ett litet stycke jord, som endast ger ett minimum av basfödan majs och bönor att livnära familjen på. De är

ICOM/ Latinamerika. Utställningen har producerats av Lucia Astudillo Loor, Cuenca.

Varje dag går hon ut för att sälja tyger.

Varje dag arrangerar hon sina tyger, varje dag väntar hon på att få sälja. varje dag är mer eller mindre lyckosam beroende på om det regnar,

om det är avlöningsdag eller inte, om det kommer turister eller ej.

Bredvid henne på trottoaren står andra kvinnor som säljer lagad mat och använda kläder. Småflickor och äldre kvinnor köper och säljer tomflaskor och gamla tidningar. Tillsammans gör de tusentals osannolika transaktioner, bara för att kunna överleva.

Otavaleña. Cuenca.

Foto: Fausto Cardoso Martínez

När de går, när de sitter, medan de vaktar sina djur, när de samtalar, när de åker till staden, väntar på bussen, på trottoaren, marknads​platserna och torgen, alltid använder de sina händer, slutar aldrig att arbeta. De flätar in sitt liv, sin tid, sin kropp i varje fiber av panamastrå. I varje hatt lämnar de doften av tusentals hantverkande anonyma kvinnor.

�Hattfläterska. Azuay

Foto: Vicente Tello.

Redan som liten lärde hon sig att fläta de fina fibrerna av starrgräs och vass genom att se på hur de äldre gjorde. Från början lekte hon med stråna. Senare fick hon göra korgar, solfjädrar och små askar till andra barn att leka med. Allteftersom hon lärde sig olika former och storlekar vande sig hennes händer att böja fibrerna. Flätar gör hon mellan sådd och skörd. Om hon ska kunna klara familjens försörjning måste hennes händer arbeta ömsom i jorden, ömsom i hantverket.

Kvinna och korg. Cuenca

Foto: Fausto Cardoso Martínez

Doña Luz Amelia kan berätta tusentals historier. Hela sitt liv har hon arbetat på marknaden. Hon har sett eländets tusentals anleten liksom kärlekens alla knep. Hon känner poliserna i kvarteret, festen och fastan, sorgen och skrattet. Doña Luz Amelia säljer grovt salt och torkad fisk, ris och hemlagad choklad. Hennes ögon ler, ända sedan den dag då hon började mäta svälten och nöden, tillfredsställelsen och glädjen.

Doña Luz Amelia. Cuneca

Foto. Fausto Cardosa Martínez

Snipp, snapp, snut, så är sagan slut.....

Drömmar förblir drömmar, livet går vidare. Tiden löper tvärs igenom drömmar och liv, kommer och går. Drömmarna fortsätter att drömmas, livet går vidare.

�Mormor, inflyttad från höglandet. Guayaquil

Foto: Carlos Mora Hoyos

Med moderlig ömhet sträcker de ut armarna för att ta sig an barnen.

De njuter av den oändliga känslan av värme inför det mysterium som skapelsen och mänsklighetens fortskridande utgör.

Indiansk mor. Imbabura

Foto: Lena Sjöman

De vilar aldrig.

Redan när solen går ner börjar de fråga sig vad de ska kunna uträtta under morgondagen för sitt folk, sin region, sitt land. De börjar samla ihop fakta för att kunna ge svar på ett oändligt antal outtalade frågor .

Alba Luz Mora. Journalist. Quito

Foto: Fausto Cardoso Martínez

Med sina händer och sina penslar, sin talang, sina färger, sin tid och sina drömmar, med oskuld, ömhet och respekt för sitt arbete uttrycker de på duken eller skissblocket via blyerts, akryl, akvarell eller olja sina tvivel, sin osäkerhet, sin form, sin syn, sina svar.

Eudoxia Estrella, museidirektör vid Museet för modern konst, Cuenca

Foto: Fausto Cardoso Martínez

Alla hennes dagar börjar tidigt.

Morötter, lök, grönsaker och frukter har hon lagt upp till små berg av färg och smak. Hon vet hur hon ska ropa till kunderna, erbjuda de bästa varorna och de billigaste priserna. Hon behandlar sina frukter och grönsaker med största omsorg: tvättar dem, bestänker dem med vatten för att hålla dem fräscha.

Lökarna. Cuenca

Foto: Fausto Cardoso Martínez

därför tvungna att lämna de ofruktbara jordplättarna för att arbeta som daglönare på de stora och mellanstora jordegendomarna.

Lantarbeterska, Azuay

Foto: Vicente Tello

Lutad mot fönsterkarmen.

Långt bort från världens larm ser hon ansikten och händelser passera. Hon mäter tiden i sina smärtande leder, i månvarven, postens ankomst och kyrkklockornas klang.

I fönstret, Canar.

Foto: Patricio Montaleza

De finns alltid där,

ger aldrig upp. De diskuterar koncentrerat, håller samtalet igång. �Med öppna leenden eller blyga blickar. De väntar, ser fram �emot den dag då den ecuadorianska kulturen, deras åsikter, �tro och traditioner ska respekteras.

�María Rosa Rodriguez, kultursekreterare, Quito.

Foto: Fausto Cardoso Martínez

Hennes händer vilar aldrig, är alltid i arbete.

Vilar gör hon när hon sätter sig ned för att sy, sticka eller spinna. Likt myrorna, som bygger sin stack allt större, stretar hon med vardagens tusende små sysslor. Hon överlever på grund av sin påhittig​het och förmåga att varje dag finna lösningar på ständiga problem.

Kvinna som spinner, Isla da Puná

Foto: Carlos Mora Hoyos

Med ett litet fyrfat, ett träbord, ett glas och en liten kittel - i vilken hon kokar kanelvatten med brännvin - går hon hemifrån för att börja nattens arbete. Hon säljer "las gloriadítos" till vandrare som fryser. Hon känner dem som sover i portar, i parker och på torg, dem som stiger upp i den första gryningen. Hon tar del i nattens id och stillhet, utsätter sig för regn och vind. Hon har sett hemliga kärleksförbindelser och nattens alla yrken.

Gammal kvinna, Pujilí, Cotopaxi

Foto: Lena Sjöman

Det kommer alltid att vara så.�Kvinnorna har i tusentals år uppehållit sig nära templen med sina sysslor. Där har de tillbett de många uppenbarelserna av en och samma Gud, där har de bett sina böner, deltagit i gudstjänster, framburit olika kulters offer. Sin tro har de aldrig övergivit, och tack vare Gud kommer de alltid att tro.

I Katedralens port, Cuenca

Foto: Patricio Montaleza

Kvinnornas åsikter får allt större betydelse i det ecuadorianska samhället. De har deltagit i uppbyggnaden av vårt land. Fler och fler kvinnor tar plats i beslutande organ och det de säger får allt större tyngd. Ecuador kan aldrig tysta de ecuadorianska kvinnorna. Vi är halva befolkningen!

Elsa María Castro, sekreterare i Bienestar Social, Quito.

Foto: Fausto Cordoso Martínez

De betraktar dig. Ser på dig. Tigande. Orden är dolda i deras blickar, i deras leenden, i deras arbete. Nästan alla männen i deras samhälle arbetar i byn. Det är kvinnorna som tar hand om hemmen, jorden, barnen, syskonen. Männen går bara till fälten vid sådd och skörd. Men kvinnorna finns alltid där, med sina barn, med sin arbetskraft.

Delad ensamhet, Jatumpamba

Foto: Lena Sjöman

Varje tisdag och fredag beger hon sig till marknaden.

Lugnt och stilla, omvärvd av en varm doft av kamomill, viol, citronmeliss och mynta, går hon den långa vägen in till staden.

Från ryggen lossar hon den aromatiska bördan av färggranna växter som kan bota "kroppens smärtor och själens plågor". Hon slår sig ner i sitt gathörn för att begrunda stadens alla gåtor.

Marknadskvinna med läkeörter, Cuenca

Foto: Fausto Cardoso Martínez

I vattnet bankar hon på en sten ut sin fattigdoms svett och sina åtta långa års förtvivlade sökande efter en plats där hon kan leka och le. Hon bor med sina bröder och föräldrar i ett litet rum i ett eländigt, fuktigt, mögligt och mörkt hus. Sträcka ut sig, värma sig i solen, vila på en bänk kan hon bara göra på gatan. Där säljer hon gamla tidningar och tomflaskor, arbetar på marknaden, samlar avfall, tigger. Hon har inte ens tid att drömma.

Flicka från gatan, Cuenca.

Foto: Fausto Cardoso Martínez

Hon har nästan utplånat sig själv.

För egen del har hon ingen tid. 48 timmar om

dagen tänker hon bara på de andra, på familjen. Hela tiden när hon tvättar, när hon sitter, när hon sover mal den eviga frågan i hennes huvud: hur?

Tvätterska. Tomebamba-floden, Cuenca

Foto: Fausto Cardoso Martínez

Idag har tusentals ecuadorianska kvinnor av skilda skäl och behov lyckats få sådana positioner och arbeten som länge ansetts vara uteslutande manliga. Ändå anses det traditionella kvinnoarbetet fortfarande bara vara kvinnornas ansvar. Med sitt orubbliga tålamod och sin styrka klarar kvinnorna att samtidigt motsvara både nya, okända krav och utföra gamla rutinsysslor.

Rocío Vázquez. Ordförande i "Destino Ecuador 90". Cuenca

Foto: Hugo Angüisaca

Ecuador antas ha över 10 miljoner invånare. En tredjedel är indianer och större delen av de övriga är mestizer, dvs av blandad indiansk och vit härstamning. 55% av befolkningen är kvinnor!

Att vara kvinna i Ecuador innebär nedvärdering och lidande:

40% av alla gravida är undernärda från och med den 3 månaden;

60% av Ecuadors analfabeter är kvinnor. Kvinnorna får lägre lön än männen för samma arbete och deras arbetsdag är dubbelt så lång,

i och utanför hemmet. Vissa arbeten räknas som kvinnliga, såsom sömmerska, sekreterare, sjuksköterska, osv. Ändå finns det också kvinnliga läkare, advokater, konstnärer, författare och politiker!

De flesta av bilderna på denna fotoutställning visar hur viktigt

det är att förbättra människors levnadsvillkor och att uppvärdera kvinnors arbete, vad detta än består i. Tiden har kommit för kvinnorna att inta sin rättmätiga, likvärdiga plats i samhället.

Förändringar sker bara om de människor som förändringarna angår själva får dem till stånd. De ecuadorianska kvinnorna har ordet:

Försjunken i sina drömmar, trött, dåsig av solen.

Hon väntar, hämtar livslust i drömmarna. Kanske kommer hon till kvällen att kunna tolka orden på affischerna som har klistrats över husets sprickor.

�Vid kusten. Pongalillo, Jambelí-öarna

Foto: Carlos Mora Hoyas

Redan när de är små och ännu dricker modersmjölk börjar de ta på sina späda axlar den enorma bördan att vara kvinna. Liksom sina mödrar skapar de sina egna fantasier och drömmar. Samtidigt som de leker tar de hand om småsyskon, städning, matlagning, tvätt.

De är vackra i sina färggranna skjortor och filthattar. Eleganta,

prydda i sjalar och halskedjor väntar de med spänd nyfikenhet på den dag då de ska bli unga flickor.

Moder Cañari. Cañar

Foto: Vicente Tello

Själva säger de: "Vi kommer att arbeta till den dag vi dör". Vissa arbeten utförs av alla kvinnor i Ecuador, oavsett vilken etnisk grupp de tillhör. Somliga kvinnor har också arbeten som gör det möjligt att påverka samhällsutvecklingen. I Amazonas är kvinnornas arbete mycket respekterat efter​som kvinnorna utgör levande symboler för hantverkets kontinuitet.

Krukmakerska. Cofan, Napo

Foto: Harald Einzmann

Kvalificerade yrken som författarens har i vårt land alltid varit männens privilegium. I denna stängda värld har dock kvinnor funnits vars berättartalang anses lika stor, eller till och med större, än de manliga kollegernas. Få kvinnor i Ecuador har möjlighet att få en akademisk utbildning. Mötesplatser för dem att utbyta erfarenheter och drömmar finns knappast.

Alicia Yánez, författare, Quito

Foto: Fausto Cardoso Martínez

Alla tar hand om varandra, i en ständig kamp för livet. Var och en känner till vem som har ansvar för vad, vet vilka sysslor som återkommer dag för dag, sju dagar i veckan. Alla kan uppleva doften

i vardagens gemensamma sysslor.

Lantarbetarfamilj. Guayas

Foto: Carlos Mora Hoyos

Denna uställning diskuterades för första gången i juni 1990 på ett "Kvinno- och Musei"-seminarium i Köpenhamn. Initiativtagare var Arthur Gillette, chefredaktör för Unesco-tidskriften "Museum" och Lucia Astudillo, president för