Ilham Abdi, Nyköping idag 2014

Intervju med Ilham Abdi (f.2000) den 4 december 2014 om hur det är att leva i Nyköping idag, i projektet "Nyköpings stadshistoria".

----------------

Sammanfattning:
Ilham Abdi är 14 år gammal och föddes i Nyköping. Idag bor hon i Brandkärr. ”Jag tycker att det är bra att bo här men det finns inte så jättemycket att göra. Jag skulle vilja att det fanns en förening där man kunde umgås, kunde träffa vänner och göra något. Jag vill ha en plats där man kan diskutera saker och ting. Idag går vi hem till varandra. Eller så gymmar jag. Jag vill ha ett ställe som är ganska lokalt där man kan ha en stor fest på en fredag, där det finns en kiosk, möbler, bekvämt, modernt och praktiskt. Det skulle kunna finnas datorer, trådlöst nätverk, så att man bara kan hänga. Och så en fest! En fredag eller lördagkväll. Dansa, lyssna på musik, äta gott”.

”Det finns ganska många föreningar som bidrar med gemenskap. Men de är inte så aktuella. De är ganska töntiga… Det är inte så modernt. Typ Verdandi och Ung Kraft. När de ska ha en fest så är det inte riktigt en fest utan mer som ett barnkalas”.

Hur är människorna som bor i Nyköping?
”Alltså det varierar ju. Det finns ju förorter och sedan innerstaden. Det är väldigt uppdelat. Du stöter inte på många mörkhyade människor på Brandholmen. Och du träffar inte så många vita människor i Brandkärr. Det kanske skulle bli bättre om… Alltså de flesta mörkhyade människor bor ju i miljonprogramshusen och de andra bor i sina villor. Man ser liksom stämningen på bussen till exempel. Det är inte många vita som kan tänka sig att sida bredvid någon som inte kommer från samma ras, som inte ser ut likadant. Det kanske kunde få bli mer gemenskap sådär, så att människor iallafall kunde sitta bredvid varandra”.

Hur skulle man kunna förändra staden?
”Om man blandar var människorna bor så lär man ju känna varandra. Det är ju hemma man träffas. Jag har ju lärt känna mina grannar. Vi ser varandra varje morgon och varje kväll. Men är du från miljonprogrammen så har du väldigt svårt att få ett hus eller ett lägenhetshus centralt. Om du inte ser ut som alla andra som bor där. Och för att få ett hus så måste du få ett jobb. Det är väldigt svårt att få ett jobb, när man är just blatte eller invandrare. Så det är många saker som påverkar varandra”.

Om stämningen
”Det är många smygrasister i Nyköping. Det är ingen som säger att de är det men det märks att människor har något emot invandrare med en viss färg. Det tycker jag nästan är värst. Man vet inte vem man kan lita på, ha förtroende för. Det kan vara småsaker som att någon kollar ner på en för att man bär sjal, då är man muslim. Visst, det finns många mörkhyade som beter sig dåligt. Ska man dra alla över en kam för det? Jag är inte som den personen, den personen är inte som jag. Det är ofta den äldre gruppen som dömer en mest. Även fast de har mer erfarenhet. Så till och med lärare, när de ser mig förknippar de mig med en dålig händelse som någon annan person gett dem”.

”Jag måste hela tiden visa att jag inte är som alla andra. Jag är jag”. Ilham berättar att det är upp till henne att hela tiden visa att hon är öppen och tillmötesgående. Hänvisar till situationer när hon gått tyst in i klassrummet. Hur skolkamrater i hennes omgivning sagt i efterhand att ”När du var tyst så var jag jätterädd för dig. Jag vet inte varför men nu när jag känner dig så är du jätteskön”. Det är såhär Ilham fortsatt beskriver sin upplevelse av hur människorna i Nyköping är.

Ilhams favoritplats i Nyköping är Brandkärr
”Jag är ändå uppvuxen där. Där visar människor solidaritet. De har civilkurage, händer det något så vet jag att människor kan backa mig. Brandkärr är en plats där det händer många saker under mörkret. Men människor har ett hjärta. Det är liksom, är du är så här du här och då är du med, fattar du?”.

Det finns många platser som hon inte tycker om
”En utav dem är bussterminalen. Där finns det många missbrukare. Men jag måste gå dit för att ta mig dit jag behöver. Människorna som hänger där är ofta riktiga rasister. Så då känner man sig inte trygg. Jag skulle vilja att de inte hänger där, men det kan ju inte jag styra. Men kanske fler poliser och övervakningskameror. Det har ju hänt mycket olika saker där, så några som kan vittna”.

Ilham tycker att gemenskapen saknas i Nyköping
”Det finns många ungdomar som är vilsna. Som inte vet hur de ska göra och vad de vill göra”. Hon vill ha någonting som fångar upp unga människor i staden. Hennes dröm-Nyköping; ”Ett lugnt Nyköping med trevliga busschaufförer, solidaritet och civilkurage. Jag tror att det är människorna som formar staden! Det börjar med människorna. De behöver släppa det förflutna och vara mer öppna. Kontakt är det som bygger staden, är ändå allt. Är människorna bra, blir staden bra”.

Vallarna och Nyköpingshus är platsen för Ilhams skolavslutningar, det är där hon åker pulka och skridskor om vintrarna. ”Andra människor har picknick där på sommaren. Det är annars ganska mörkt och stort där under andra delar av året så… det kanske försiggår illegala aktiviteter där. Jag skulle nog inte vara där en lördagkväll”. När hon varit där så har det varit med skolan. Hon skulle beskriva platsen som ”Stor och antik. Gammalt men ändå nytt. Inte gammalt som om det håller på att gå sönder men lite antikt. Jag vet inte varför men jag tänker kungligt. Och så stort. Sommar. Skolavslutning. Fridfullt. Ett speciellt minne är skolavslutningen. Det var stort, ganska varmt, fin musik, det var crowded. Det kändes skönt för att det var sommarlov om någon minut”.

Ilham skulle inte kunna tänka sig att bo kvar här i resten av sitt liv
”Inte om det ser ut som det gör idag. Jag vill ut och resa, travel the world, finna meningen med livet. Hitta mig själv. Det finns så mycket mer att upptäcka utanför Nyköping”. Hon ställer motfrågan skulle du kunna tänka dig att bo kvar och sedan fortsätter hon; ”Nej, jag vill se mer. Jag vill bli advokat. Eller läkare. Jag vill hjälpa människor och få rättvisa. Jag vill ha en familj, bli framgångsrik inom mig själv först och främst men även utåt”.