Ruben Bobadilla, Flykt migration exil

Intervju med Ruben Bobadilla (1955-2020), tidigare flyktingmigrant från Chile, inom insamlingsprojektet Flykt migration exil den 17 november 2016

Sammanfattning
Ruben Bobadillo är född 1955 i Santiago Chile. Han levde hos sin mormor från 13års ålder efter vissa oroligheter inom närmsta familjen, där bland annat hans pappa satt fängslad på grund av händelser i samband med en politisk demonstration. Rubens mormor var en ”indiansk kvinna” från Norra Chile som blivit adopterad av ”rika människor” som tagit henne till Santiago. När Ruben tänker tillbaka på sin barndom och uppväxt så är det mormor – ”som var som en mamma till mig” – som framträder starkast. Men Ruben berättar också om hur han minns att han hade en kärra som han använde för att hjälpa människor med sina varor när de gick för att handla. Eftersom det var ett väldigt fattigt område, så var man tvungen, berättar Ruben, att arbeta från väldigt tidig ålder. ”Jag var vackert barn, tjänade mycket pengar! Jag hade tur.”, säger han.

När fadern kom ut från fängelset så blev han direkt anställd av Chiles kommunistiska parti. Han tvingade Ruben att gå med i ungdomsförbundet. Pappan var lite av en hjälpte i partiet vilket gjorde att Ruben tidigt blev ledare och frontman inom ungdomsrörelsen. Ruben beskriver hur han inte ”riktigt förstod det här med Marxism och Leninism”, men att det var lite Hippe-revolution i världen vilket återspeglades i Chile. Det var festivaler och ”jag gick runt i långt hår med Che Guevara på t-shirten”.

Men med tiden blev det allt ”allvarligare”, man fick välja berättar Ruben, om man skulle bli hippie eller kommunist och han valde det senare. Klippte håret, började ”prata vuxenspråk” och lärde sig politik. Han var med om att en socialistisk regering för första gången uppkommit utan våld, på ett demokratiskt sätt. Han arbetade först som byggnadsarbetare men fick senare jobba med att motverka analfabetisering av Mapouchindianerna.

Inför valet blev Ruben ”politisk aktivist”, han hade ansvar för statistikmaterial, vilket gjorde honom till särskild måltavla när Militärkuppen inleddes 11 september 1973. Han fick gå ”under jorden” med fyra tusen medlemslistor. Ett enormt ansvar för en artonåring, beskriver Ruben. Han förväntades gömma dom och sig själv för att återvända när kuppen tog slut. ”Vi trodde att det skulle vara så enkelt”, säger han. Istället blev det mord, tortyr, försvinnanden och halshuggningar. ”Ja vi var unga, drömde om att det skulle gå hem at t bygga upp socialismen på ett fredligt sätt. Naiva var vi.”. Militärkuppen tog alla Rubens närmaste kompisar, de blev skjutna i huvudet eller försvann. Vid tiden var Ruben alltså bara arton år och han tvingades bli ”stor och stark” tidigt.

Ruben beskriver att man redan som barn lärde sig at man skulle kriga och gör paralleller till jihadismen, att det var samma sorts indoktrinering. ”Samma manualer, samma färger. Där var det Che Guevara, nu är det Usama Bin Laden.”.

Ruben gömde sig i södra Santiago, där han ”kunde området”. Men problem uppstod för att han var väldigt ”vit” och ljushårig och passade inte in, väckte uppmärksamhet. Så han förflyttade sig gång på gång. Oron var att fienden rörde sig och verkade på olika sätt, det fanns den synliga fienden genom armén, det fanns den hemliga (civila) polisen, men det fanns också infiltratörer. ”Dom finns bakom dig, bredvid dig eller framför dig”. I åtta år överlevde Ruben genom att gömma och förflytta sig. Men i januari 1981 beslutade ha sig för att lämna Chile, efter tillåtelse från partiet. Situationen var ohållbar. Han hade i Chile träffat en svensk person som sagt att han kunde komma till Sverige för att arbeta med att fälla träd i skogen, vilket var det Ruben bestämde sig för att göra.

Ruben kom till Stockholm i januari 1981 och möttes av ”massor av snö”. Han skickades med tåg till Alvesta och bodde på flyktingförläggning. Han hade inte förstått det först men han kom som ”kvotflykting” vilket innebar att han redan hade uppehållstillstånd när han anlände till Sverige. Ruben beskriver hur de färdades runt i kommunerna och att de närmast slogs om att få ta emot, ”flytta snälla till oss”, eftersom de behövde arbetskraft. Ruben menar också att chilenare hade ”bra rykte” och att det fanns en solidaritet i kampen just då för kriget där. Folk ”bearbetade känslorna genom att öppna dörrar”, berättar Ruben. Ruben kom alltså till Sverige i januari 1981, från Alvesta till Köping och från Köping till Västerås. I Västerås börjar han läsa på högskola redan 83. Ingen i familjen eller släkten hade genomgått någon högre utbildning. Men det gjorde alltså Ruben och blev förskolelärare.

I mars 1987 återvänder Ruben till Chile för att ta upp kampen och ansluta sig till motståndsrörelsen. Han åker till Santiago och får i uppdrag att leta upp en person som eventuellt kidnappats av polisen. Ruben åker till Argentina och letar , men medan hanbefinner sig där så anfaller armén huset där han bodde i Chile, och de får tillgång till massa information om Ruben. Ruben åker till Chile, trots att människor hävdar att det är dålig idé, men tvingas senare lämna igen. Han kom tillbaka till Sverige.

Ruben anser sig duktig på att ”integrera sig” och talar om olika ”strategier för överlevnad”. En sak som han lyfter fram handlar om språket, att ”inte ifrågasätta så mycket” och krångla till det. Lär dig prata och ta det därifrån. Fundera inte så mycket på ”varför”, eller att uttalet är perfekt.” Man blir väl mottagen, dom köper kläder till dig, dom ger dig mat. Enda motprestationen, jag skulle lära mig ett språk.”. Idag menar han att latinamerikaner i Sverige är både anpassade och framgångsrika i Sverige, med flera platser inom centrala politiska organisationer. Bland annat har tre riksdagsledamöter rötter från Chile. Idag arbetar Ruben med barn (förskola) som kommer från krig och konflikter. Han menar att hans egna erfarenheter hjälper honom enormt i arbetet, att förstå varandra och kunna hantera situationen.

Ruben brukar skoja och säga att när han flyttar ”hem” igen, så är det till Köping. Hemmet är Köping. Det var där Ruben ”föddes som svensk” genom att gå i skolan, köra bil och träffa svenska kvinnor. Flen har han mer problematisk relation till, han tycker staden är uppdelad;
järnvägen delar i Flen i två segregerade områden, där den ena är betydligt mer invandrartät. Det är också där Ruben trivs som bäst och känner mest identifikation.

Ruben har också för drygt tio år sedan konverterat till Islam och tillbringar mycket tid i Moskén. Han menar att det finns mycket gemenskap där, där människor anses lika. Det är både gemenskap och möjlighet att vara själv. Den har dämpande effekt på människors ångest och sorger, säger han. I den bemärkelsen har den positiv effekt på integrationen.

Men Moskén har också varit kritiserad. Det har skett attacker, bland annat genom att grisförpackningar har kastats på byggnaden. Det har också skrivit mycket ”skit” på nätet och varit namninsamlingar emot att man tog över det som tidigare bedrivits som en pingstkyrka.