Puka av koppar på ben av järn, från Strängnäs, troligen 1700-tal

Puka tillverkad av kopparplåt, halvrund. Fastnitad fot av järn. Åtta spännskruvar av järn, vingmuttrar saknas. Spännskruvarnas nedre fäste dekorerade med oxiderad metall i form av vindruvsklasar. Innanför dessa löpte troligen ett numera försvunnen läderrem. Trumskinnet bevarat, men skadat. Diameter 64 cm, höjd 46 cm. Troligen 1700-tal.

Pukan kommer från Strängnäs museum dit den skänktes av Strängnäs Högre Allmänna Läroverk. Den är omnämnd av Gustaf Ericsson om folklivet i Åkers och Rekarne härader i samband med djäknarnas vårfirande i Strängnäs:

"Viga in föret
är en förlustelse som visserligen icke tillhör allmogen, men man vill ändå omnämna den. Man känner icke här om den är öflig i rikets öfriga stiftsstäder, eller om den var egen för Strengnäs. Den firades uteslutande af djeknarna, eller de studerande vid gymnasium.

Då första snön föll så att marken var betäckt, så att det hvita hade öfvervigt, så klädde gymnasisterna sig hvitklädda med skjortor och kalsånger, eller kanske till och med fotsida skjortor. Därtill hade de ganska löjliga hufvudbonader af papper, eller till och med enkom för ändamålet förfärdigade mössor. Därtill voro de maskerade, ofta med de grymmaste utseenden. Samlingen skedde på öfverenskommet ställe, och skulle man hafva åtminstone en gammal dragkälke. Så voro de försedda med pukor, som då för tiden tillhörde musikkårens attiralj; en var försedd med en, enkom till ändamålet förfärdigad, stålplåt och mot hvilken han slog med ett stort flintstycke, så att gnistorna dråsade mot marken. Sålunda utstyrda tågade de under stojande fart genom stadens gator, och om de därvid i sin väg påträffade någon kvinna af sämre klassen, så satte de henne helt solo på kälken och skjutsade henne ett stycke, men dock utan misshandling, tills de träffade ett annat föremål, hvarmed de ville drifva gäck. Var det någon af stadens befolkning som på ett eller annat sätt förgått sig emot dem, så kunde just nu hämndens timma vara lagom nog inne. Det var därföre icke många, hvarken skyldig eller oskyldig som vågade gå i deras väg, om det kunde undvikas. Ingen landsbo vågade kvarstadna och träffa dem. De voro under dylika tillställningar upprymda, och mer och mindre berusade, och till följe däraf lättretliga. Det var just icke någon leksak att komma i kollision med dem, ty större delen eller åtminstone i de högre klasserna, voro fullvuxna karlar, och många af kittsligt sinnelag. Detta var en nationallek så att säga och upphörde eller blef förbjuden på 1840talet".

Ur ”Folklivet i Åkers och Rekarne härader Del 2. Livet i helg och söcken” sidan 121, av Gustav Ericsson (1820-1894). Utgiven av Magdalena Hellquist, och Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala 1990.

Pukan kommer från Strängnäs Högre Allmänna Läroverk, senare skänkt till Strängnäs museum. Den överfördes till Sörmlands museum 2017.