Försökshyddan färdig, stenåldersexperimentet år 1918

I "vildmarkerna" runt greve Eric von Rosens slott på Rockelsta genomfördes en av de första svenska studierna i experimentell arkeologi sommaren 1918. Två män fick i uppgift att leva stenåldersliv, och med hjälp av sten och benredskap bl a fälla träd, bygga en hydda och en flotte, fiska, mala säd och laga mat. Alltsammans dokumenterades i filmen "Stenåldersmannen" som fick biopremiär i maj 1919, och visades som utbildningsfilm för svenska skolbarn långt in på 1960-talet.

Bild tagen i samband med Ernst Kleins stenåldersexperiment sommaren 1918.

Litt: "Stenåldersliv" av Ernst Klein (1920). Bild ej publicerad i boken.

Daniel Smedberg vid en provisorisk granriskoja under Ernst Kleins stenåldersexperiment sommaren 1918.

"Sedan vi nu, som äkta nomader ägnar och anstår, först sörjt för kräken, gällde det att skaffa oss själva bostad till natten. Vi beslöto oss för att göra en provisorisk granriskoja, tät nog att skydda oss för dagg och eventuellt regn och hålla luften något så när stillastående kring våra nattläger. Ur packningen togo vi fram de två skaftade flintyxorna och gingo uppåt skogen efter byggnadsvirke. Vi beslöto oss strax för asparna, ty dels voro de raka och kvistfria, dels är aspved lös och lätthuggen, och slutligen gör man ingen skada på skogen, tvärtom nästan, genom att fälla asp. [...] På mindre än en timme hade vi tjugo stänger samlade nere vid eken. Dem lutade vi nu i en halvcirkel mot den torra grenen uppe på eken. Dennas stadiga stam fick utgöra resten av väggen. På ena sidan vid stammen lämnade vi plats för ingången. Med lilla yxan, som var tunnare och skarpare än den stora, höggo vi av långa hasselspön, som vi bundo ihop till slanor, stora nog att gå om hela kåtställningen. Dessa bundo vi med lindbast vid stängerna med tämligen korta mellanrum, så att hela ställningen blev stadigt "bandad" och höll väl ihop. Därpå bröto vi stora fång med granris, som vi samlade till höger uppe i skogen och släpade hem i vidjor. När vi hade fått tillräckligt, började vi täcka kåtan. Vi började nedtill och täckte ett varv, därpå togo vi itu med närmast högre och sågo till att de högre sittande kvistarna alltid kommo att delvis täcka de lägre. På det sättet står en granriskoja dubbelt bättre mot regn än om man gör tvärtom. Medan vi arbetade gick tiden fort och det var kväll och skymning innan vi brett ut fällarna i den ännu tämligen glesa, men dock hemtrevliga, doftande granriskojan. Greve Rosen lämnade oss för att återvända hem. Och nu, när vår koja stod där lutad mot ekens skrovliga stam, geten och killingarna hade lagt sig till vila under sin rönn och arbetsbullret hade tystnat, kände vi, att den lilla gläntan i skogen hade börjat förvandlas till en boplats" /Ur "Stenåldersliv" av Ernst Klein (1920) sidan 70-72.