Häfte innehållande listor på sändningen av mat och förnödenheter till Finland under och efter kriget. Innehåller exakta uppgifter på varor samt postanvisningar.
Maj-Sofi Ahlstrand och hennes mor Maria sände regelbundet paket till Marias syskonbarn Lisbeth Andersson m.fl.
I häftet låg tackbrev från Lisbeth, se vidare arkivmaterialet. Udrag ur breven:
Finlandsbreven.
Ur Ahlstrands samling.
Förutom breven finns även Maj-Sofies häftade anteckningsbok ”Finlandssändningar 1940 – 1949” med ordentliga noteringar om vad hon skickat i detalj, samt postens kvitto.
Brevsamlingen ingår i Ahlstrands samling. Samlingen innehåller föremål, fotografier (och fotoalbum) och arkivmaterial från tre generationer i Sörmland, i huvudsak från gårdarna Stav, Juresta (Floda sn), Djursholm-Ösby i Stockholm och Nyköping. Dessutom har två bröder skrivit var sin livsberättelse, främst från Juresta, från 1870-talet och fram till mitten av 1900-talet. Se vidare Ahlstrands samling i arkivet och museets magasin.
Breven kommer i huvudsak från Lisbeth Andersson i Helsingfors, gift med Eric. De har två barn, Kurt och Ulla-Christina. De är ställda till Maj-Sofie Ahlstrand eller hennes mor Maria Ahlstrand i Nyköping. Maj-Sofie är ogift och bor med sin mor som är änka, i Nyköping.
När inget annat står kommer de från Lisbeth, och är sända till Maj-Sofie och Maria.
Nästan samtliga brev börjar med att man tackar för paketen med sitt innehåll från Sverige.
April 1940
Lisbeth skriver om återkomsten till Finland ”…det var i alla fall ”hemma” och det jag kände kan ej beskrivas.” och om brodern Åkes begravning. Åke hade stupat i kriget
”Det var tunga steg att vandra den första dagen i hemlandet, efter den enkla vita kistan insvept i den blåvita flaggan med finska vapnet. Fem stupade begroves på samma gång….Bertils, min svågers stoft har nu hämtats hit och han skall begravas i fredag den 19. i hjältegraven där min bror också vilar. Vi ha ju våra egna familjegravar, men både min svägerska och min syster tyckte att det är rätt att våra pojkar få vila vid sidan av sina kamrater i den gemensamma graven, de ha stått sida vid sida och kämpat för en gemensam sak…..Det är hårda stormar som gå fram, och vad som sker nu är fasansfullt. Ingenstans får människor leva i fred och arbeta, vilja de inte strid tvingas de till det. Det är som om onda andar regerade världen. Måtte nu åtminstone ni besparas krigets fasor.”
Lisbeth fortsätter med att berätta om den nya stora våningen som är så smutsig och måste iordningställas, men även om sin glädje att vara åter i Finland.
”Det är trots allt underbart att vara hemma, att gå de kända gatorna och se bekanta ansikten dyka upp ur vimlet. Mycket sorgklädda människor ser man , unga som gamla, nästan alla man råkar ha någon egen eller vän som aldrig kom tillbaka ”där någonstansifrån”…
Mat ha vi nog, en del förnödenheter är dock svåra att få. Smör få vi dock utan kort, men vi få köpa blott begränsade mängder i gången…
Barnen må bra, de sover i sina bäddar och ha det bra. Ännu ”sjunger” de väldigt mycket när de tala, till stor munterhet för alla dem som hör dem”…
Nov 1940
”Tusen och åter tusen tack för äpplena. Barnen stod och stirrade och frågade om de verkligen fick äta av dem och både Eric (maken) och jag var som barn på julafton. Jag åt två äpplen redan samma kväll… Det var så underbart gott… Åkerö glasäpplen...
Annars hörde jag att det kommer att taga 10 år innan fruktbeståndet är uppe i samma nivå som 1939.” (äppelbeståndet frös under köldåren).
Utförlig beskrivning av ransoneringssystemet följer, och vad mat och kläder kostade i ransoneringspoäng.
Jan 1941
Långt brev om maken Erics sjukdom, om hans hjärtfel och död.
24 dec 1942
Brev med bifogat foto på Sven, ”Stupad i Pitkävaara i Lappland 18 dec 1942, 24 år gammal.”
”Det blir inget glatt julbrev jag skriver. Vi har lidit så gränslöst stor förlust, vår Sven, som vi alla höll så innerligt av, har stupat….Han stupade i en patrullstrid fredagen den 18 dec. Tysk-finska patruller hade framgångsrikt förintat en fientlig spaningsgrupp, och i den striden blev han träffad. Jag skriver ett litet brev åt Ulla-Christina och talar om detta, var snäll och låt henne inte veta det än, så barnen få ha sin julglädje ogrumlad”.
Dec 1942
”Jag bifogar här ett brev till barnen (sannolikt Erics barn, som befann sig i Sverige?), jämte ett brev som Sven skrivit till dem och som jag fick efter hans död. Vill du vara så snäll och sitta med barnen medan de läser båda breven och försöka trösta dem så gott du kan”.
Närmare detaljer om Svens död.
Mars 1943
Kort med foto från barnen Ulla-Christina 10 år och Kurt 7 år till ”Tant Anna”
”Snälla tant Anna
Hjärtlig tack för de 10 kronorna och chokladasken. Vi blevo så glada.
Hjärtliga Hälsningar Ulla och Kurt Andersson”.
Dec 1943
Tackar för lådan, och berättar att importlicens fattats eftersom lådan vägde mer än tio kg. Lirkar med Licensbyrån och får så småningom ut lådan.
”På mig imponerade dock druvorna mest, det var med fullkomlig vördnad jag tog en klase av dem…Jag har sparat av lådan som kom i maj så barnen kan då och då få en karamell.”
Berättar om julfirandet.
Angående kaffet: ”vi kallar allt som är brunt och kommer ur en kaffepanna kaffe, men inte har vi förståss något äkta kaffe…”
Feb 1944
…och tusen tack för karamellsorten på bottnen, den sorten som var extra välkommen speciellt nu, då man vakar mycket. Av tidningarna vet du att vi haft det ganska hemskt, men Gud ske lov äro vi än så länge välbehållna alla, och sluppo undan med krossade fönsterrutor. Men det var en fasornas natt, det var 7 timmar i ett fullkomligt inferno… (sen följer ett stycke på ca 4 rader som är sotat och uppenbarligen censurerat)…Gud var nådig mot oss denna gång.
Vi sover på golvet i den mest skyddade knuten i mitt rum, och ha fört ned i källaren litet linnekläder, gångkläder och det silver jag har hemma (en stor del är i bankvalvet), på stolar har jag för barnen och mig ytterplagg färdigt. Vi sova fullt påklädda, det är inte angenämt men det är nödvändigt….Barnen voro storartade, varken gråt eller skräck, de satt snällt och lugnt hela natten och ryckte bara till vid de hårdaste dunsarna och skrällarna….
Ja, Maj-Sofie, det är inte roligt här just nu, men vi skall väl klara det ändå tänker jag, de av oss som överlever.
I lördags, på Runebergsdagen, sjöng en kör vid hans stod kl ½7 på kvällen, de sjöngo först Ej med klagan skall ditt minne firas, ej likt den som går och snart skall glömmas, och efter ytterligare några sånger sjöngo vi alla Vårt Land. Det var den mest gripande Runebergshögtid jag varit med om, när man sjöng med gråten svidande i halsen och vetande hur gränslöst osäkert allt är…Jag måste sluta nu och försöka få litet sömn för den händelse det blir källarsittning i natt…”
April 1944
”Tacka alla som bidragit till dem (presenter i lådan från Sverige) och säg dem att om de skulle kunnat se mig igår så hade de inte trott att det var en stadgad kvinna i mogen ålder, så som jag skuttade omkring i min glädje…Bara de inte blir bombade, godsakerna menar jag, i natt…
Vädret är så ihållande vackert, tyvärr är man frestad att säga, ty klara dagar betyder klara månljusa nätter vilket inte är så roligt precis”. (pga bombanfall)
April 1944
Har Lisbeth fått reda på att Maj-Sofie inte fått skicka pampuscher på grund av tullverket, och ger så en redovisning av i vilket eländigt skick hennes egna är. ”Skofrågan som jag tidigare nämnt vårt kanske svåraste klädproblem”
Berättar om att den planerade resan till Sverige över sommaren måste gå per flyg då barn under 12 år inte får resa ensamma med båt. Barnen är 8 och 11 år gamla.
Okt 1944
Talar om barnens hemresa, barnen har varit i Sverige under sommaren, och sin tvekan för att ta hem dem då kriget inte är slut och att matfrågan är brydsam. ”Förstår du, kära vän, hur ofantligt svårt det är att ha barnen borta, längta efter dem och dock nödgas medge för sig själv att de tillsvidare ha det bäst där”.
Dec 1944
Har lämnat in ansökan för att få beviljat tillstånd för att besöka Sverige. Får köpa sin resa till och från Sverige men inte barnens hem igen på grund av valutarestriktioner.
”Nu är kriget slut men det blir aldrig mer som det var innan det började – för tusen år sedan”.
Dec 1944
Kort från Inez till Maj-Sofie
”…tacka dig tusen gånger för Din stora vänlighet att sända mig de sköna underkläderna…”
Dec 1944
Från Lisbeth till sina barn i Sverige
”Käraste mina ungar…jag har frågat på Länsstyrelsen om det finns möjlighet att resa över men de sade att jag inte skulle få pass. Nu tänker jag försöka ännu en gång…Till julen ska jag sända ett litet paket men det blir mycket ynkligt, när det inte finns just annat att köpa än böcker…Men nu får vi nöja oss med litet och vara glada att vi ej ha det värre än vi har det. Jag skriver snart igen till er, gullebarn.
Kära hälsningar och puss på nosen från er mami”.
Samma brev till Maj-Sofi.
Beklagar främst Rubens bortgång (släkting i Sverige)
”Julen blir för mig mycket ensam och ledsen när barnen är borta” (i Sverige).
Jan 1945
Till Maria från Karin (Svens mor)
”Tack för din omvårdnad om Erics barn. Ord kunna ej uttrycka vad jag känner för vad ni gjort för barnen, i synnerhet du Maria. Barnen ser så friska och duktiga ut..”
Jan 1945
Berättar Lisbeth om resan hem med barnen från Sverige, om att hon lärde känna fyra svenska journalister som skulle bekanta sig med fadderrörelsen, och att hon blev nästan intervjuad.
”Jag har haft utställning av allt som barnen fått, och allt har blivit så beundrat… jag har kunnat dela med mig till föräldrarna av tvålen…
Jag hade ökat i Sverige, 4 kg, vilket med glädje noterades här hemma…
Jag måste skaffa en lärare som läser extra finska med barnen två ggr per vecka, annars skulle de ej klara grammatiken”.
April 1945
Från Ulla-Carin (ett av barnen som varit i Sverige)
”Tack för lådan, vi har ätit köttfärs idag och igår. Den är så god…Baskern passade precis…
(Angående medsänd kaka och hur god den var): …när vi får så lite gas är det svårt att baka”.
Från Kurt (ett av barnen som varit i Sverige)
..vi åt ägg till påsken och jag målade mitt till en fasansfull gubbe som hade skägg… (teckning av ägget) vi ska snart gå på en bio som i spionge i tokyo”…
Maj 1945
”Tack för lådorna som kom på fyra dagar, du förstår att allt var i gott skick och vi har haft kanin-kalas i dagarna tre nu. Den var stor och präktig och inte alls för mycket stekt. Tvärtom tyckte vi att den var så läcker.
Jag stuvade morötter till, det går fint med torrmjölken. Jag får endast 2½ vecka ledigt, ty det blir avräkning för alla de dagar som jag var i Sverige i vintras – men å andra sidan var det ju fullkomlig semester då… Jag finner mig utan att knota i den förkortade semestern ehuru det nog hade varit trevligt att få vara hos barnen en längre tid (de är nu inhysta hos Acko Andersson i Mäenala)… det är tryggt att veta att de få bättre mat än här i Helsingfors, man väntar att sommarens matsituation skall bliva ännu sämre än nu och det är ingalunda lysande fastän vi tack vare era välsignade lådor ha klarat oss helt bra.
Snart får barnen sina betyg….(Lisbeth oroar sig för om de ska bli uppflyttade eller ej) Ulla-Christina är svag i många ämnen så skiftande som hennes skolgång varit under hela kriget.”
Juli 1945
Tackar speciellt för kapporna och skjortorna till Kurt. ”De äro förtjusande, speciellt den grå, och varma, sköna och oskattbara här där vi inte kan skaffa oss några ytterplagg, inga andra kläder heller.”
Lisbeth berättar sen om hur det ser ut hemma i Helsingfors, speciellt eftersom huset bredvid bombats, och alla reparationer.
Nov 1945
”Det är så sagolikt att få frukt…
…Kurt ville absolut genast börja använda skorna, men jag sade att de fick lov att vara finskor och bara brukas till söndag och helg…Vi har faktiskt jul-känsla och julglädje varje gång ett paket kommer….
Skulle du, Maj-Sofie, vilja vara så snäll och taga reda på om du får sända hit några aspirinpulver, farmor har värk i sina ben…”
Sept 1946
Karin skriver till Maria Ahlstrand
Hon tackar för paket och berättar om släkten och om utflykter och om sommaren som gått.
Okt 1946
Acko Andersson skriver till Sverige och berättar om sitt arbete i färgaffären, om reparationer i huset och om önskemål, bland annat om kaffe.
”..vore jag oändligt tacksam för en ny sändning gärna 1 kg kaffe per månad, om Ni så kunna ordna. Med socker och smör och kött reder vi oss nog här i Åbo. Annat gott, som icke minskar edra ransoner äro naturligtvis också alltid uppiggande. I Helsingfors ha de det svårare … och ett paket då och då också till Karin, Kaserngatan 38, vore mera än välkommet…
Nov 1946
Karin skriver till Maj-Sofie
”Jag tycker att hon (Ulla-Christine) blivit så blek och magrat men kanske beror det på att hon vuxit så mycket, nog sköter Lisbeth bra om sina barn, måtte hon bara få vara frisk så hon orkar arbeta för dem tills de blir stora…”
April 1947
Acko skriver till Maffi (Maj-Sofie?)
”Det ska bli skönt att bli pensionerad på fullt allvar ty jag är sannerligen slutkörd”. Han skriver sen ner sina önskemål om varor och avslutar med att ursäkta sig ”Förlåt mig mitt materiella skriveri, mest föranlett av fru Sieckell som har omsorgen om hushållet naturligtvis vill skämma bort mig. Personligen skäms jag verkligen”
Maj 1947
Från Acko till Maffi (Maj-Sofie?)
Meddelar sin glädje över det väntade besöket från Sverige och meddelar en lista på vad han vill ha från Sverige:
” Torrmjölk, stärkelse för glansstrukna kragar, socker, chokladkonfekt i lösvikt, Corn Flakes, tubmajonnäs, matolja, Hakons ansjovis (orensad) i hummersås, Fyrtornets vikaresill i sås av färsk gurksaft, vin av madeiratyp, sardiner, torkad frukt. ”Förlåt den långa listan som är personlig…”
Okt 1947
Helene Sieckel, hushållerska hos Acko, skriver till Maj-Sofie
”Ingenjör Andersson känner sig icke så pass väl att han vore i stånd att själv framföra sitt tack för breven, blommorna och paketet… men enligt min åsikt är ingenjören mycket förtjust i marmeladkarameller och dessa skulle helst säkert göra honom en stor glädje…”
Okt 1947
Helene Sieckel, hushållerska hos Acko, skriver till Maj-Sofie
”Bästa fröken Ahlstrand
Dessa rader skriver jag utan ingenjörens vetskap enär jag ville meddela eder i hemlighet följande. Enligt min uppfattning har ingenjörens hälsa trots sjukhusvistelsen ej förbättrats utan förefaller ha blivit sämre men vi måste hoppas på det bästa.”
Okt 1947
Helene Sieckel, hushållerska hos Acko, skriver till Maj-Sofie
Berättar här om besöket på sjukhuset, om Ackos leversjukdom …”min åsikt är att ing. redan själv förbereder sig till den andra världen…”
Nov 1947
Lisbeth till Maj-Sofie
Berättar om Acko och sitt sjukhusbesök hos honom. Acko bad om en hälsning till släkten i Sverige:
”..så bad han mig skriva till Dig och be Dig hälsa alla i Sverige, hela släkten och säga, att han alltid räknat sig höra till er, till Sverige, och tacka er alla för alla de år ni haft tillsammans…”
Dec 1947
Karin skriver till Maria Ahlstrand
om sin saknad efter bortgångne Acko.
Dec 1947
Lisbeth skriver till Maj-Sofie
Hon tackar för checken, om strejk och om flera begravningar och om svårigheterna med att få tiden att räcka till ”…På grund av min resa till T-fors blivit efter på arbetet på kontoret och varit tvungen att vara som vanligt på arbetet och sprungit omkring på min frukostrast, så jag knappt hunnit äta en smörgås ens…”
Lisbeth berättar om svårigheterna kring Ackos begravning och beskriver sen begravningsandakten.
Tackar för paketen och barnens födelsedagspresenter..”Kurt var lycklig över tuggummit och strumporna och ovomaltinet (i nämnd ordning”
”Tror du jag kan få en ny kam och en tandborste för mig…barnen har goda tandborstar men min är nästan utan borst. Numera får vi köpa tandcreme…”
Angående julklappar: ”Nog vet jag ännu en sak som jag gärna ville ha, garn till en svart jumper. Jag äger nämligen bara en kortärmad ylleklänning i hela min garderob, men en svart kjol har jag och jag skulle vara räddad om jag kunde sticka en svart jumper till vardags”
Nyår 1947
Lisbeth skriver till Maj-Sofie
”Från nyåret får vi tom första gången sen 1940 ½ liter mjölk per person, vi vuxna. Barnens ranson blir oförändrad, 6 dl per dag. Vi vuxna tycker vi kan börja bada i mjölk nu…
Vi hade affärsfönstren upplysta veckan före jul. Vi ha ej ens fått ha vanligt elektriskt ljus i skyltfönstren sedan 1939, och det var en sällsam syn att plötsligt kunna se alla dessa varor belysta av vanliga lampor. Det var högtidligt må du tro, och vi gick man ur huse´ och bara tittade på allt de skyltade med…
Även neonljus har vi fått tillbaka sedan söndag före jul. Vi har tom fått köpa ljus i år, hur mycket som helst, och alla människor har riktigt frossat i julljus…”
Maj 1970
Kurt skriver till Maj-Sofie
Han ursäktar sig för att inte ha hört av sig på länge, beroende på arbete, utrikesresor och flytt.
”Tusen tack för brevet du skrev, det var riktigt trevligt att få veta litet om släkten igen, vi har så tappat kontakten med hela den svenska sidan i släktsammanhang att man skäms…”
Berättar även att mor Lisbeth numera ofta reser till Tyskland och Ulla-Christina. ”Mor mår och lever väl. Förvånansvärt nog vet hon inte huru få tiden att räcka till sedan hon pensionerades”
Han berättar om släkten och om svårigheter som dykt upp i samband med ett arv, och om en planerad resa till Sverige i frågan.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
