Rånjärn med runda plattor, Hellefors bruk, från Schiringe gård, Mellösa

Gorånjärn med runda plattor av gjutjärn och smidda långa handtag, vilka kan låsas med en järnögla. Båda har samma dekoration, en vas med blomma och blad, och spridda små blommor. Märkta "HF" för Hellefors bruk på utsidan. Sannolikt 1800-tal.
Två snarlika järn med vas och blomma tillverkade vid Hellefors, se SLM 1935 och 3845.

Järnet är en gåva av Gertrud Mörner född Nissvandt (1900-1983) Schiringe gård i Mellösa socken.

Rån och våfflor hör till helgers och högtiders firande. Äldre redskap, med runda eller fyrkantiga plattor och långa skaft användes över glöd, öppen eld eller ibland i bakugnen.

Våffeljärnen har djupare plåtar, ofta i gjutna geometriskt mönster, och var avsedda för lite lösare smet. Rånjärn, tunnrånsjärn – eller gorån, är ofta runda och har plana plattor med ristade mönster och degen var fastare och kavlades ut innan de gräddades. De senare har mestadels vackra mönster med blommor, djur, eller kungamonogram. Ett järn i samlingen på Sörmlands museum har kyrklig anknytning med motiv av ett offerlamm med kors och brinnande hjärta (SLM964). Kanske har detta kommit från någon prästgård eller liknande, speciella oblatjärn har oftast flera små fördjupningar för mindre nattvardsbröd.

Smeten eller degen varierar, tidigare användes oftast kornmjöl eller ärtmjöl innan vetemjölet blev det vanliga. Ibland förekom ägg.

Gorån tillverkades vid festligare tillfällen, då man hade "gott råd" att vara lite extravagant. De finns omtalade sedan 1600-talet. Merparten kommer från 17-1800-talet, de äldsta har kulformade handtagsslut, senare tillkommer de låsbara järnen vars handtag hölls ihop med hjälp av en järnögla.

När järnspisen kom i bruk under 1800-talets mitt och senare del ersattes de tidigare våffeljärnen av järn med kort eller handtag eller ögla. De passade in i spisens runda hål.
Litteraturtips: ”Rån och våfflor” av Ann-Sofi Schotte-Lindsten i Gastronomisk kalender 1964