Ur

På platser där arbete måste bedrivas efter noggranna tidsscheman, t ex inom kommunikation, industri och skolor, erfordras ur som visar rätt tid på ett flertal platser inom företaget. Den bästa metoden för att åstadkomma detta erbjuder den elektriska impulsuranläggningen. De första centraluren uppfanns redan 1839-1840 av Steinheil i München och Wheatstone i England. De vanligaste fabrikaten som användes vid SJ var LME, Siemens, Westerstrand och Indukta. Som centralur vid SJ använde man sig vanligen av pendelur med loddrift eller relädrift vilka försågs med en impulsgivare som sände ut polväxlande impulser till sekundäruren. Impulserna sändes ut varje halvminut. I slutet av 1960-talet och fram till 1980 ersattes samtliga pendelur med elektroniska ur. De första var uppbyggda med diskreta komponenter (transistorer, kondensatorer och motstånd). Tiden styrdes av en kristall som svängde med cirka två miljoner svängningar per sekund. Senare ersattes de diskreta komponenterna med integrerade kretsar där man bl a kunde lägga in alla helgdagar och programmera in sommar- och vintertid 25-30 år framåt i tiden.
Principen för en elektrisk impulsuranläggning är att ett rättgående centralur sänder ut elektriska impulser till ett antal biur (sekundärur), vilka därigenom följer centralurets gång och alltid visar samma tid som detta.