Brev

Brev från S A Andrée till hans mamma Mina Andrée, om flygningen med Svea till Finland i oktober 1893.

"Älskade Mamma!
Efter några små mödor och äventyr sitter jag nu här i frid och ro, ombord å lotsångaren Åland, vars kapten, Mannelin, haft den utmärkta vänligheten att inbjuda mig till att kvarbo ombord, tills jag på onsdag kväll avreser till Stockholm. Av tidningarna känner mamma redan så mycket om färdens detaljer, att jag ej torde ha mycket mer att tillägga, och ännu mycket fullständigare får mamma veta vad som hände mig, när mamma får referaten över det föredrag, som jag i slutet av veckan kommer att hålla i Stockholm. Jag vill därför nu inskränka mig till de detaljer, som jag tror kunna alldeles särskilt intressera mamma och jag förmodar, att min vistelse och mitt befinnande på ön hör till dem. Jag hoppade iland eller rättare vadade i land omkring kl 7 på kvällen; ön var av ett par tunnlands vidd, flat med några små bergknallar på; vegetationen utgjordes av tre stycken 7 fot höga träd, några låga enbuskar samt ljung. Jag var så trött och våt, att jag ej förmådde stå upprätt utan oupphörligen föll under det att jag undersökte ön för att se hur mitt nya hem var beskaffat. Resultatet av undersökningen var föga tillfredsställande, men som det ej kunde ändras, så tog jag mitt parti och utvalde en den bästa platsen till liggplats. Skyddet mot vinden var emellertid så dåligt, att jag ej kunde ligga på sidan utan måste lägga mig på ryggen i ljungen. För att mjuka upp lederna låg jag och gymnastiserade genom att slå rygg och ben mot backen, knacka fötterna mot varandra samt göra åkarbrasor med armarna. Allt emellanåt uppgav jag ett hallåh! ifall möjligen någon vore i närheten.
Under natten, som var mörk och tungt mulen, föll emellanåt några droppar regn, men det gjorde mig ingenting, eftersom jag förut ej hade en torr tråd på kroppen. Jag tyckte, att jag låg vaken, men måtta dock ha sovit tämligen mycket, ty natten gick ganska fort. Emellertid var jag tidigt på benen för att signalera. Jag tog av mig det ena paret kalsonger och band dem vid toppen av det ena lilla trädet, som jag nedskurit med min kniv. Därefter tog jag fram min kikare, som hängde kvar om halsen, tömde den från vatten och kikade mig sedan omkring.
På en kvarts mils avstånd såg jag då en bondgård. Jag började då gå fram och tillbaka med kalsongerna och såg efter tre timmars tid en båt lägga ut. Den seglade helt nära mig men man såg mig icke. Då trodde jag, att jag skulle nödgas stanna ett dygn till på ön och det tyckte jag förstås ej var trevligt. Men strax efteråt kom en andra båt från bondgården, där man omsider observerat mig. Jag hade den turen att komma till mycket hyggliga människor som tog hand om mig på det allra bästa. Jag frös förfärligt men var redan efter ett par timmar varm och mådde bra, undantagandes att båda benen (fötter och vader) var så svullna och ömma, att jag ej kunde stå på dem sedan jag fått av mina skor och tagit lite massage. Denna kom dem att svullna ännu mera och utmattade mig så, att jag måste lägga mig att sova ett par timmar sedan jag dock först druckit varm mjölk och ätit smörgås. Hungrig var jag naturligtvis men törsten hade jag tillfredställt (så mycket jag tordes) med kallt friskt regnvatten som samlats i groparna på ön.
Därmed var mina vedermödor slut. På lördagens morgon frågade mig värdinnan om jag kunde flytta mig till ett annat rum men jag svarade att det var omöjligt. Ett par timmar därefter kom mina utskickade hem med underrättelser att ballongen var funnen. Jag flög upp ur sängen, klädde på mig, fick ett par väldiga skor på fötterna och en knölpåk i handen. Därpå bar det iväg till en avlägsen ö, där jag ledde bärgningsarbetet, och därifrån vi återkom efter 7 timmars frånvaro från hemmet. Jag glömmer aldrig mors min när hon såg den lame gå! Ansträngningen gjorde gott, ty dagen därpå var den ena foten bra. På söndag morgon kom lotsångaren. Idag, mångad, har jag vandrat omkring i Åbo utan stövlar, men iklädd ett par koketta guttaperchagaloscher. I morgon uppvaktar jag guvernören. Alla här är vänliga och intresserade. Jag har måst avböja flera tillämnade festligheter.
Farväl för denna gången och förlåt, att jag ej kunder underrätta mamma i så god tid att mamma slapp all oro.
Hälsa från mammas August."