Ur Gotländskt Arkiv 1941, artikel av Otto von Friesen:
Vid Timans i Roma tillvaratog en arbetare i juni 1940 ett litet icke decimeterlångt sandstensstycke vars ena sida är täckt av tre intill varandra lagda rader runor av den typ som brukades i Danmark och Sverige, Gotland inräknat, under 1000-talet. Fyndet gjordes på ung. 40 cms djup då man var sysselsatt med att upptaga en grav för telefonkabel genom åkern omkr. 50 m öster om Timans gård. På ett par ms avstånd från fyndplatsen passerade graven på omkr. 60 cms djup ett par intill varandra liggande gråstenar av en mansbördas storlek vilka möjligen ingått i en anläggning för begravning då arbetaren intill dem träffade på ben som syntes ha tillhört människa. Om något samband funnits mellan denna eventuella grav och stenstycket får emellertid anses ganska tvivelaktigt. Allt detta enligt meddelande av docenten dr Mårten Stenberger.
Docent Stenberger har haft vänligheten sända mig stenstycket till undersökning. Det synes vara ändan av ett bryne. Materialet är ljusgrå sandsten vars naturliga färg framträder i ett hörn av den sida som löper parallell med inskriftssidan, där stenen fått en lätt skada, kanske av spaden vid upptagningen. Stenstycket är f. ö. överallt täckt av en brungrå patina sådan man kan vänta när en tämligen porös sten länge legat i fuktig matjord. Patinan täcker såväl skrovliga som jämna ytor och är lika framträdande i runorna som på övriga delar av stenen. Stycket har två planslipade med varandra nästan parallella sidor. Den ena, runsidan, buktar svagt inåt mot mitten. Troligen har denna svaga och jämna insänkning uppkommit då brynet användes för sitt ursprungliga ändamål. Den motsatta sidan är nästan fullkomligt plan och slät, och vid dess mitt har inskurits en grund cirkelrund gjutform av 18 mms genomskärning. På gjutformens botten är kring dess medelpunkt dragen en inre cirkel av 9 mms genomskärning, och 18 skarpt markerade skåror förbinda här gjutformens yttre omkrets med den inre cirkeln och 10 denna med formens medelpunkt. En djup ränna leder från stenens smalända in till mitten av gjutformens yttre omkrets. Smalsidorna som förbinda stenens run- och gjutformssida äro tämligen släta men icke slipade. Då gjutformssidan är åtskilligt större än runsidan, bilda smalsidorna spetsiga vinklar mot den förra och trubbiga mot den senare. Till större delen tämligen jämnlöpande svänga de hastigt in mot brynets ursprungliga ända som bildar en 3-4 kvadratcm stor romboidisk tväryta från vilken gjutrännan utgår. Den motsatta tvärytan är stenens ojämnaste yta som bildades då brynet bröts av. Högra smalsidan - sett från runsidan - har tre till fyra långsgående spår, varav ett djupare, som möjligen uppstått vid slipning av nålar eller sylar.
Stenens mått äro följande: runsidans längd 8 cm, största bredd (vid brottändan) 3,9 cm; gjutformssidans längd 8,3 cm, bredd (intill skadan vid upptagningen) 4,5 cm; stenens tjocklek mätt över högra smalsidan (med slipspåren) omkr. 3 cm, över motsatta smalsidan omkr. 2,5 cm.
Runinskriften är - såsom ovan redan sagts - anbragt på den mindre, genom slipning något urgröpta plansidan av det ursprungliga brynet. Den är fördelad på tre omedelbart intill varandra lagda längsgående rader av mot höger (från brottytan sett) successivt något avtagande bredd. Skriften löper på vanligt sätt från vänster till höger.
Rad 1 : ormiga : uIfuair :
Rad 2 : krikiaR : iaulsaliR
Rad 3 : islat : serklat
Beträffande runornas läsning må anmärkas följande.
Rad 1, tecken 6 g. Det är kanske icke uteslutet att den grunda punkten i vinkeln mellan bi- och huvudstaven är tillfällig. Runan skulle i så fall läsas k.
Rad 1, tecken 15 r. Bistaven är genom slitning skadad i sitt överparti, men något tvivel om runans läsning råder icke.
Rad 3:s slut ganska slitet, men något ord är säkerligen icke här bortfallet. De tre korta strecken i övre kanten mot rad 2 bero på att runorna s·a I skurit över sin nedre marglinje.
Första ordet ormiga (ormika) är tydligen det från Gutasagan välbekanta mansnamnet Ormica som bars av en storbonde från Hejnum som for den norske kungen Olov den helige till mötes när han på flykt från sitt land till Ryssland år 1029 låg i Akrgarns hamn, nu S:t Olovsholm utanför Slite. Ormika är ett smeknamn, ett namn som ursprungligen användes i vardagslag i kretsen av familj och grannar i st. f. ett längre tvåledat namn som Ormar (för äldre Worma-harjaR) eller Thororm. Vardagsnamn som Ormika äro emellertid icke av inhemskt gutnisk eller nordisk prägel. Den i ett mansnamn på nordisk horisont oväntade ändelsen -ika visar att namnet inkommit till Gotland under vikingatiden från nordvästra Tyskland (Frisland) eller England. Antingen är det den under nämnda skede blomstrande handeln med de på Nordsjöns södra kust bosatta friserna eller med England som fört namnet hit, eller har det kommit med kristna missionärer från nämnda trakter som omkring år 1000 voro verksamma i Norden. Är det senare fallet kan Gutasagans Ormica ha varit kristen redan då han kom till kung Olov och blev icke som sagan uppger kristnad av denne.
ulfuair är det i västra Norden och i Sverige under vikinga- och medeltiden väl bestyrkta namnet Ulfarr resp. Ulvar men i en säregen gutnisk form som i Gutalagen eller Gutasagan skulle ha skrivits Ulfair om det hade förekommit där.
Vår inskrifts tredje ord krikiaR återger på runskriftens sätt ett fornsvenskt och forngutniskt grikkiar svarande mot det fornisländskt-fornnorska grikkir, vilket var namnet på det folkslag som vi kalla greker. Då i forntidens språk folkets namn
ofta användes i st. f. landets, kan krikiaR här översättas med Grekland.
iaursaliR är den forngutniska motsvarigheten till vad som på samtida språk i västra Norden - på Island och i Norge - hette iórsalir och på svenska runstenar iursalir. Det var de gamla nordbornas egna omstöpning av namnet på Jerusalem. Ännu är denna egendomliga namnform väl känd här i Norden genom den norska konungen Sigurd Jorsalafar - Jerusalemsfararen.
De båda sista orden i inskriften islat serklat äro runskriftens regelrätta stavning av de geografiska namnen Island och Särkland. Det senare var den gammalnordiska beteckningen för de muhammedanska saracenernas välden - utom i norra Afrika - i östra och södra Ryssland och västra Asien, områden som nordborna väl kände genom sina vidsträckta
färder i österled under vikingatiden.
Vår läsning av inskriften ger oss sålunda:
i översta raden två mansnamn, Ormika och Ulfair,
i andra raden ett folknamn, greker, och ett stadsnamn, Jerusalem, och,
i sista raden namnen på två länder: Island och Särkland.
Idel namn sålunda utan yttre språkligt sammanhang, alla isolerade från varandra och anförda i sina grundformer.
Inskriften är genom sin formulering unik i sitt slag. Det första intryck man får vid underrättelsen om fyndet är onekligen skepsis. Hemmagjorda runinskrifter från nyaste tid äro inte så alldeles sällsynta, särdeles på kontinenten där de under senare år kommit åtskilligt buller å stad och fört åtskilliga forskare bakom ljuset. När Timansfyndet ryktades lågo några reflexioner nära till hands. Inskriften består uteslutande av namn som äro välbekanta från Nordens forntid och lätt tillgäng- liga i handböcker. De förekomma i inskriften fristående i lexikalisk form. Den för en förfalskare alltid riskabla mödan med satsbildning har alltså kunnat undvikas. Ormika är ett av de få personnamn som i litteraturen möta oss från Gotlands forn- tid. Inskriftens innehåll och formning inge en från början vissa misstankar. Och dock: när man får det lilla stenstycket i sin hand inger det omedelbart förtroende. Hur skickliga våra moderna antikvitetsfabrikanter än äro, torde de svårligen kunna åstadkomma denna vederhäftiga patina som likformigt utbreder sig över stenens ursprungliga ytor och ristningar. Och om detta kanske icke skulle vara alldeles omöjligt, förta ett par namnformer slutgiltigt det tvivel som ännu kan stå kvar.
ulfuair är ett förut för Gotland okänt mansnamn och vad betydelsefullare är uppträdande i en specifikt gutnisk form som även en kännare knappast skulle ha tänkt på om han med utgångspunkt i det välbekanta isländska Ulfarr eller det fornsvenska Ulvar velat forma detta namns gutniska motsvarighet. Timansbrynets krikiaR, greker, är kanske ännu mera talande. Grikkiar är den språkhistoriskt riktiga formen i fornsvenska och forngutniska, men våra handböcker uppvisa den oriktigt konstruerade grundformen grikir: denna är nämligen icke förut anträffad i runinskrifterna eller i litteraturen.
För mig råder av dessa skäl intet tvivel om att inskriften verkligen är autentisk och förskriver sig från gammal tid. Men hur skola vi förstå meningen med och i den grammatiskt osammanhängande namnramsan? Enligt min mening kunna vi med ganska stor sannolikhet ur de sinsemellan fristående orden läsa ut ett inre naturligt sammanhang och anledningen till ristningens tillkomst. Det sönderbrutna, för sitt ändamål ej mer användbara brynet inbjöd med sina planslipade ytor och sitt mjuka gry en runkunnig att utöva sin konst. Han ristade för ro skull sitt namn (Ormika) och namnet på en frände eller vän som stod honom nära. De voro kanske i denna storhandelsdrivande tid och i detta på långvägaresande rika land) »fälagar» (bolagsmän), som gemensamt företagit färder inom det vidsträckta område i Europa och Asien som gutniska köpmän under vikingatiden och den förra delen av medeltiden besökte. Vi veta genom den arkeologiska forskningen samt av samtida nordiska, väster- och österländska källor att nämnda område sträckte sig genom Ryssland till länderna kring Kaspiska och Svarta haven samt östra Medelhavet och åt väster till kustländerna och öarna i norra Atlanten. De på Timansbrynet nämnda Grekland, Heliga landet med Jerusalem och Särkland äro just de trakter dit nordiska köpmän i regel som längst kommo åt söder och öster. När Jerusalem nämnes som en plats dit Ormika och Ulfair kommit på sina vidsträckta färder, får man dock säkerligen i främsta rummet tänka på en vallfärd. Det var icke sällsynt på denna tid att nordbor vallfärdade till det heliga landet. Bland annat vittna ett par uppländska runstenar om sådana färder, och även norska och danska historiska personer begåvo sig i samma syfte till Jerusalem, så Harald hårdråde, Erik ejegod och Sigurd Jorsalafare. Vi veta också att Gotland var en genomfartsort för anglosaxiska och tyska pilgrimer på deras väg till Heliga landet som de ofta lade över Ryssland och Grekland. Det avsides belägna och på materiella tillgångar fattiga Island har naturligen i storhandeln spelat en mindre roll, men att Gotland var välbekant för sin rikedom och handel under 1000-talet för norrmän och islänningar därom vittna samtida isländska skaldedikter liksom den isländska historiska traditionen. Vi kunna därför tryggt antaga att gutar på sina färder besökt Island, även om historiska källor icke därom ha något att berätta. Det är därför intet i och för sig oväntat att Island på Timansbrynet nämnes vid sidan av Grekland och Särkland. Island anföres - få vi tänka oss - som det land dit Ormika och Ulfair kommit som längst i norr. Att tillfällighetsristaren intet nämner om länder som ligga mellan Gotland och Island resp. Särkland och Grekland må tillskrivas det ringa utrymmet på det lilla stenstycket. Det var ju i grunden överflödigt, då varje någorlunda kunnig person måste veta att resandena nödvändigtvis passerat dem. F. ö. lågo länder som åt ena sidan Sverige och Danmark och åt andra sidan Kurland, Livland, Estland och Ryssland inom så nära räckhåll för de gutniska färdmännen under dessa tider och voro så ofta av dem besökta, att vår ristare icke fann det särskilt anmärkningsvärt att han och hans bolagsman ställt sina färder även dit. Däremot torde man av den lakoniskt stiliserade inskriften kunna sluta att de icke deltagit i den livliga handelstrafiken från Gotland till västra Tyskland, Frisland och övriga länder kring nedre Rhen samt till England.
Vad slutligen inskriftens tid beträffar kunna vi med full säkerhet säga att den faller inom skedet 1050-1150. Runornas art och bruk visa detta med full tydlighet. De äro av den danska vid nämnda tid i hela Norden använda typen, och runan för genom näsan uttalat a har ljudvärdet o (ormiga). Denna runas form och egenheter i stavningen ställa Timansinskriften i förbindelse med gutniska runstenar från Ardre, Hallfreda, Hogrän, Linde och Sjonhem. Den torde sålunda tillhöra tiden före omkr. 1100. Skarpare är det f. n. icke möjligt att tidfästa den.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
