Flygplan

Provflygplan, P 1
Sparmann S 1-A

Lågvingat ensitsigt monoplan.
Flygplanskroppen är tillverkad i en svetsad stålrörsstomme. Vingar, roder, stabilisator och fena är tillverkade av trä.
Märkning: På nosen kodsiffra 61; på bakkroppen flottiljnummer 8, kronmärke och individnummer 814; på fenan kodsiffra 61.
Motor: Som motoralternativ försågs flygplanet med en luftkyld inverterad de Havilland Gipsy Major på 130 hk.

Flygingenjören Edmund Sparmann kom till Sverige från Österrike år 1919. Han deltog i en rundresa i Sverige för att demonstrera det österrikiska flygplanet Phönix DIII. Sparmann stannade kvar i Sverige och drygt tio år senare startade han företaget E Sparmanns flygplansverkstad på Lilla Essingen i Stockholm. Företagets första projekt var ett enmotorigt, litet ensitsigt monoplan avsett som övningsjaktplan för militärt bruk. Flygplanet fick beteckningen S 1-A.

Flygplanskroppen var uppbyggd av en svetsad stålkonstruktion med längsgående trälister och klädd med duk. Vingarna var tillverkade av trä och klädda med björkfanér. Roder, stabilisator och fena var av trä och dukklädda. I maj 1934 var prototypen klar för provflygning. Sparmannjagaren, som S 1-A allmänt kallades, hade mycket goda flygegenskaper och en hållfasthet som uppfyllde de internationella kraven. Det var lättfluget och hade dessutom en för tiden lång aktionstid - fyra timmar.

Sparmann hade ingen beställning på S 1-A från flygvapnet. Han hade projekterat flygplanet helt på eget initiativ och marknadsförde det intensivt hos Flygstyrelsen och andra beslutsfattare. Trots hårt motstånd lyckades Sparmann få en beställning på tre exemplar som levererades till flygvapnet sommaren 1936. I december samma år beställde Flygstyrelsen ytterligare fyra stycken exemplar av S 1-A. I flygvapnet fick Sparmannjagaren den militära typbeteckningen P 1 där P betyder att det är ett provflygplan. Totalt tillverkade Sparmann elva stycken S 1-A och levererade tio av dessa till flygvapnet.

Sparmannjagaren blev inte nyttjad som övningsflygplan i särskilt stor utsträckning. Att flygplanet var lätthanterlig och hade lång aktionstid gjorde att det istället användes som sambandsflygplan och för allmän flygträning.

I slutet av 1945 fanns bara några få exemplar kvar. Dessa blev utbjudna till försäljning men ingen köpare visade intresse så flygplanen skrotades. Ett av dem blev dock sparat och finns i Flygvapenmuseums samlingar.

Det exemplar av P 1 som stå i Flygvapenmuseums magasinshangar blev levererat till Stabens flygavdelning i Barkarby under oktober 1937. Det blev senare baserat på Svea flygflottilj F 8 i Barkarby och på Västmanlands flygflottilj F 1 i Västerås. Med en flygtid på 1 039 timmar blev flygplanet taget ur tjänst 1946. Det hamnade då hos Flygvapnets Malmensamling, det som senare bildade grunden för Flygvapenmuseum.

Kuriosa:
Sparmannjagaren fick aldrig någon annan typbeteckning än P 1. Men på Flygförvaltningens märkesritning från början av 1937 ska SK 13 ha förekommit som lämplig beteckning.
Bokstaven P står för Prov, d.v.s. provflygplan.