ultraljudsreflektoskop, ultraljudsapparat

MS 13237. Ultraljudsapparat. L 60 cm, B 39 cm, H 58 cm. Tillverkare: Siemens, Tyskland, grundat 1847. Tillverkningstid: tidigt 1950-tal. Användningstid ca 1953-1968. Grå låda med rundade hörn och handtag på sidorna. Reglage, kontakter och avläsningspanel på kortsidan. I sladd från apparaten sitter den s.k. "proben" som skickar och tar emot ultraljudet. Med hjälp av denna apparat, som ursprungligen lånades av Siemens, utvecklade hjärtläkaren docent Inge Edler och fysikern Hellmuth Hertz världens första användbara teknik för att undersöka hjärtat med hjälp av ultraljud. Metoden benämns idag "ekokardiografi". Kamera saknas. Till Uppgiftsbok 90: Utskrift av den första registreringen av ultraljudseko från hjärtat, gjord med denna apparat den 29 okt. 1953. Funnen omärkt vid inventering 2009.

Brukare, ägare: Inge Edler, Hellmuth Hertz
Förvärvat från: okänt
Typ av förvärv: okänt

Med hjälp av denna apparat, som ursprungligen lånades ut av Siemens, utvecklade hjärtläkaren och docenten Inge Edler och fysikern Hellmuth Hertz världens första användbara teknik för att undersöka hjärtat med hjälp av ultraljud. Metoden benämns idag ekokardiografi.
För att apparaten skulle kunna användas för hjärtdiagnostik lät Hertz modifiera den på Fysiska institutionens verkstad så att den kunde registrera kurvor.
Den första registreringen av ultraljudseko från hjärtat, gjord med denna apparat, utfördes den 29 oktober 1953.
Funnen omärkt i samlingen vid inventering 2009.

I slutet på 40-talet var Inge Edler som kardiolog ansvarig för utredning av en speciell typ av hjärtklaffsjukdom som man då började operera. Han tyckte att de metoder som man hade var för besvärliga för patienterna och önskade en enklare och helst icke invasiv metod. Han funderade på radar som då var en relativt ny metod. Via bekantas bekanta fick han förslag på en fysiker på Tekniska högskolan som kanske kunde hjälpa honom - Helmuth Hertz. Denne förklarade att radar inte var tänkbar men han hade läst en del om ultraljud som kanske kunde vara av intresse. Han visste också att det på Kockums varv i Malmö fanns en sådan utrustning som användes för att detektera sprickor i metaller. Helmuth och Inge åkte dit ock fick pröva utrustningen på sig själva. Man identifierade rörliga ultraljudsekon som verkade lovande. Man fick senare låna utrustningen under ett veckoslut och Inge undersökte ett antal patienter vilket stärkte hans tro på att detta skulle kunna fungera.

Edler och Hertz ville dock ha tag på en egen apparat, men de hade inte råd att införskaffa en egen. Detta löstes genom att Helmuth Hertz på sin bröllopsresa i Tyskland passade på att besöka Siemens och fick då låna en ny utrustning. Denna utrustning togs till Lund och modifierades. Med denna apparat gjordes de första registreringarna och det är denna apparat som denna föremålspost avser.

De första ordentliga testerna med apparaten gjordes på kalvhjärtan inköpta på Scan i Kävlinge. Hjärtat lades i ett vätskebad och för att simulera hjärtslag förband man hjärtat via en slang till en vätskebehållare. Vätskebehållaren fördes sedan med stege manuellt upp och ner. Detta fick hjärtat att pulsera. Man upptäckte att ultarljudet reflekterades när det träffade ytor mellan vävnader med olika täthet.

Edler och Hertz var inte först med att utföra experiment med ultraljud, men de var de första som fick fram ett kliniskt relevant resultat. De nominerades till Nobelpriset men fick det aldrig. Däremot fick de 1977 utmärkelsen "Albert Lasker Clinical Medical Research Award" med motiveringen: For pioneering the clinical application of ultrasound in the medical diagnosis of abnormalities of the heart - probably the most important non-invasive tool for cardiac diagnosis since the electrocardiograph machine".