plansch, skolplansch, Sandkusten vid Frösakull, Halland

Sandkusten vid Frösakull, Halland. Med hängare och metallhörnor utan kantband. På papp.
Svenska turistföreningens geografiska väggplanscher
Foto: Olof Thaning
Tryck: Nordisk Rotogravyr

Text på baksidan:
N:r 7. Sandkust och dyner vid Frösakull, Halland.

På denna bild från en av Sydhallands långa sandstränder kan vi se resultatet av havets och vindens fortlöpande inverkan på en sandkust. Havet har utformat kustlinjen, vinden har ombildat strandens yta och givit upphov till dyner.

Vi ser en öppen havsstrand, en del av Söndrumsbukten vid Frösakull norr om Tylösand. Den mörka landtungan, som skjuter ut upptill till vänster på bilde, är Tyludden, dit åvståndet är omkring två kilometer. Hela stranden i Söndrumsbukten är ungefär en halv mil lång. Ön i bakgrunden är Tylön. För övrigt ligger stranden öppen och oskyddad för vågor och vindar. Havsvinden har drivit upp vattnet till stora vågor, som i kraftiga bränningar rullar in mot stranden. Av skumbrämet ser vi hur långt vattnet spolats upp. Med vågorna kan följa mångahanda föremål. I bildens mitt ser vi en trädstam, som havet vräkt upp på stranden. Sådan »drivved» hade förr stor betydelse för befolkningen i de skogfattiga kusttrakterna. Hitom det översta skumbrämet syns ett mörkt band i sanden. Det är tång, som spolats upp ur havet. I vissa delar av Sverige, t.ex. på Gotland och Öland, har tången för befolkningen en viss betydelse som gödningsämne.

Stranden är helt uppbyggd av sand. Närmast vattnet är denna våt och stranden så fast, att man lätt kan gå, ja till och med köra på den. I andra länder, t.ex. Danmark och Förenta staterna, kan de stora sandstränderna användas som bilvägar eller till och med som racerbanor.

Endast ett fåtal meter in mot land har sanden torkat — hitom tångranden på bilden. Där är stranden tunggången och sanden samtidigt så lätt att den kan virvlas upp och föras omkring av vinden, s.k. flygsand. Då vinden inom detta område oftast blåser utifrån havet, kommer sanden att föras längre in mot land. Där tornar den upp sig i stora »drivor», s.k. dyner. Dyner bildas gärna kring något hinder, en buske el. dyl.. Den delvis gräsklädda vall, som vi ser på bildens nedre del, består just av dylika sanddyner. I Söndrumsbukten kan dessa bli upp till 10 meter höga, kan de nå en höjd av ända till 50—60 meter.

Sanden kan av vinden drivas vidare långt in över land och förstöra åker, äng och skog. Man har därför på allt sätt försökt »binda» sanden, i äldre tider genom stängsel, s.k. »strandgärden», numera genom plantering av vissa gräs som strandråg och strandhavre, ljung, pil och i detta område framför allt bergtall. Dynerna är dock inte alltid enbart till skada. I Holland t.ex. skyddar de, förstärkta med uppbyggda vallar, det innanför liggande låglandet mot översvämningar från havet.

I dynvallen ser vi en stång med livboj. Den ger anledning att påpeka en viktig omständighet. Frösakull är en mycket besökt badstrand med liksom alla mot havet öppna sandständer ingalunda ofarlig. Vid vissa vindförhållanden uppstår här starka undervattensströmmar, farliga även för den skickligaste simmare. Det är f.ö. dessa undervattensströmmar som för med sig sand utefter kusten och tillsammans med bränningarna utformar den mjuka båglinje, som är utmärkande för Sydhallands sandstränder.

Den strandtyp bilden visar är resultatet av en samverkan mellan åtminstone tre faktorer: vind, bränningar och sandströmmar. En fjärde faktor, tidvattnet, som vid världshavens sandstränder spelar stor roll, saknar här betydelse. — För att de tre ovannämnda faktorerna skall kunna utveckla sin fulla kraft fordras vissa förutsättningar: en skyddad kust utan skärgård, kraftig vind med en huvudsakligen förhärskande vindriktning samt riklig tillgång på sand av lämplig kornstorlek. Söndrumsbukten på bilden uppfyller dessa betingelser. Från Falkenberg till Hallandsåsen finns inga öar utom den på bilden synliga Tylön. Den kraftiga havsvinden står största delen av året mellan sydväst och nordväst. Den sand, som av vinden drivs inåt land i form av dyner, ersättes utifrån genom strandströmmen. Hur detta i detalj försiggår är ej utbrett. Men sanden har till stor del sitt upphov i de klipp- och moränuddar, som skjutar ut från hallandskusten. Genom vågors och bränningar inverkan bryts dessa så småningom ned och partiklar av sandstorlek för av undervattensströmmen in mot kusten mellan uddarna. Här byggs stranden på. En del av sanden sköljs upp på stranden av bränningarna, en del avsätts ett stycke ut i vattnet som sandbankar —undervattensrevlar — välkände för dem, som badat vid kuster som denna. På detta sätt kan stora områden grundas upp och hamnar sandas igen. I Laholmsbukten har sedan 1800-talets början ett par hundra meter land nybildats.
De dyner som ej är vegetationsklädda är rörliga, de »vandrar», d.v.s. förflyttar sig med vinden. Sanden på lovartsidan, alltså sjösidan, förs av vinden upp till dynkrönet och rullar eller rasar sedan fritt nedanför sluttningen på läsidan, landsidan. Denna bildar en vinkel av ca 30º mot horisontalplanet, den s.k. rasvinkeln, vilken är brantare än dynens lovartsida, som är 10º—20º. Dynerna får dock denna regelbundna form endast när de utbildas fritt, bäst t.ex. i sandöknar. Finns ett delvis skyddande täcke av växter utbildas oregelbundnan kullar eller vallar som på bilden.

∗

Öppna, oskyddade sandkuster finns i Sverige framför allt i Halland och Skåne, på Öland och Gotland och inom vissa mindre områden längs Bottniska viken. Vid en hel del av dessa förekommer dynbildningar, de mest bekanta på Fårön och Gotska Sandön, vilken senare nästan helt består av flygsand. Även i inlandet påträffas flygsandfält, vilka oftast är minnen från inlandsisens avsmältningsperiod och ligger i anslutning till isälvsavlagringarna, framför allt randdeltana. Vackra flygsandsfält finns sålunda norr om Mora, på Västerbottens stora inlandsdeltan och i Lappland mellan Soppero och Karesuando, men även i Västergötland och Småland påträffas flygsand och dyner.

Frågor och arbetsuppgifter: 1. Vad menas med flygsand? — 2. Hur bildas dyner? Varför säger man att dynerna vandrar? — 3. På vilket sätt försöker man »binda» flygsanden och varför gör man det? — 4. Gör reda för hur strandtypen på bilden byggts upp och nämn de tre viktigaste faktorer som medverkat vid uppbyggandet. — 5. Kan man på sandens ytformer avläsa den vanliga vindriktningen? — 6. Vad kan vattnet föra med sig till stranden utom sand, som kan ha betydelse för befolkningen i trakten?