Fältbindel av indisk-persisk typ som tillhört Gustav II Adolf.

Bindlarna är troligen från Västra Indien, Gujarat eller Sind.
Den jämnbreda fältbindeln är utav bomull- och silketråd i ett smalrandigt mönster med rött som bas i ena änden, därefter med gult som bas över större delen av bindeln. Varannan rand är mönstrad i rött, svart, och vitt med en vågslinga. Ändarnas dekor utgörs av en bård med blommotiv, i den ena änden är det en vit bård med röda blommor och i motstående ände är bården blå med vita blommor. Fältbindeln kantas av en lång frans av brunt silkegarn. I ena änden saknas fransen bortsett från några lösa trådar. En underliggande kappa av brunt siden är där blottad men i motstående ände är fransen mer intakt bevarad.

Bindlar av detta slag tillverkades både för att kunna bäras som turbaner och som skärp. Från 1500-talet och framåt exporterades de exempelvis till Polen där de bars till adelns långrockar. Under 1600-talet kom de även till användning som fältbindlar för officerare. De knöts omväxlande över högra axeln och midjan. Exporten till Europa gick via de holländska och engelska ostindiska kompanierna. Hur Gustav II Adolf förvärvade sina bindlar är inte känt. En gissning är att det kan ha varit under kriget med Polen på 1620-talet. Någon standardiserad färg för fältherrebindlar fanns ännu inte under Gustav II Adolfs tid. (Ur boken Modelejon)