målning

Text till otillåten flirt;
"Junisolen sken varmt från en molnfri himmel och gluttad förstulet in genom de, i grönt och gredelint skiftande små fönsterruterna i storstugan hos storbonden Sven Jönsson i Rimlinge by. Solstrålarna lekte och glittrade i de små fina dammkornen i stugans luft, och sken så fagert på det gröna enriset, som helgdagen till ära, var strött över golvet, detta, i förening med söndagsstassen förövrigt i stugan, verkade en fridfull stämning. Ingen tycktes dock för tillfället njuta av denna fridsstämning. Moraklockan vid kammardörren knäppte högljutt, sin regelbundna gång, vilket ännu mera markerade den stora tystnaden i stugan. Men med ens stördes den dock av en väldig snarkning från kakelugnsbänken, där husfadren, gubben Sven tog sin middagslur efter den bastanta middagsmåltiden, och efter gammal vana borde denna siesta vara sina modiga två timmar. Sven Jönsson, gemenligen kallad ”Sven Junta”, på grund av ett ordstäv som han flitigt använde då han ville beteckna en hel mängd, då sa han alltid en hel junta, eller en stor junta, d. v. s en hel mängd, eller en stor mängd, ett flitigt användande av detta ord hade förskaffat honom namnet ”Juntan”. Han var för övrigt en välbergad man, med gård och grund ograverade, och dessutom en vacker samling specieriksdaler på kistbotten, dels ärvda och dels resultatet av hans eget strävsamma arbete under ett verksamt liv. Änkling sedan flera år, ägde han endast en dotter Karin eller Kari, som detta namn allmänt uttalades av allmogen, hon var visserligen ej någon skönhet, men kunde ejheller sägas vara ful, hennes glada skratt och pigga och livliga ögon tillvunno henne allas sympati, och verkade rentav hjärtklappning hos en och annan av byn vuxna pojkar, när de kommo i hennes närhet, men den 18 åriga Kari visste inte något om kärlek förrän den rätte kom, och han kom också med tiden, till harm och förtret för gubben Sven.

Sockenskomakarens Josef var ej danad att bli sin fars efterträdare o yrket, det insåg Nils skomakare omsider, Efter två års fruktlösa försök att lära den tillsynes ohjälpliga pågen att halfsula och klacka skor enligt hävdvunna metoder, måste gubben Nils ge mig sig, och låta Josef gå den väg som alltid lekt honom i hågen, han ville bli bonde, han älskade djur, och isynnerhet var han förtjust i att få handskas med hästar, att rida, köra plöja och harva var hans favoritsysselsättningar. Och då ingenting annat var att göra åt saken lät Nils skomakare Josef gå åstad och ta städja som halfkar hos Mårten Trulsson i Bialitt, lönen var ej stor, endast sextio riksdaler för hela året jemte en blågarnsskjorta och ett par helhosor och två hoseförfod, för honom var det nog att han fick köra, plöja och rida någon gång. Villig och arbetsam var han, kosten var visserligen både si och så till Mårten Truls, och tilltalet från husbondefolkets sida var inte alltid av vänligaste art, men Josef härdade ändå ut där i två år. Så fick han reda på att Sven Jönsson i Rimlinge behöfde en störstdräng, och då Sven var allmänt känd för att vara en god och human husbonde, så tog Josef Gud i hågen och lommebrö i tröjelomman och gick till Rimlinge och erbjöd sig som dräng åt Sven Jönsson. Ja, Sven såg honom an och pratade med honom om varjehanda, och förstod snart att han var både vaken och vetgirig, vadan han städslade honom genast mot en årlig lön av hundratjugo riksdaler i pengar, en värkenskläning, två par långhosor och två skjortor."

Och glad i hågen återvände Josef till Mårten Truls för att tjena ut sin tid till mickelsda den 24 Oktober. Arbetet hos Sven Jönsson gick med liv och lyst för Josef. Karis vänliga ögonkast och gillande blickar när arbetet gått bra var en stimulans som verkade bättre och kraftigare än Sven Jönssons trumpna godkännande av hans arbetsprestationer, men det gick här som det plägar gå, de glittrande strålarna från Karins mörka ögon tände en eld i den unge drängens hjärta, och det var heller inte så utan att Josef oförställde beundran av Karins kvinnliga väsen gjorde ett starkt intryck på hennes mottagliga sinne och slutet blev att de unga två bekände sin kärlek för varandra. Deras kärlekshandel måste dock tillsvidare hållas hemlig, ty gubben Sven, det visste de, hade helt andra planer och uträkningar för sin kära dotter, men ett gammalt ordspråk säger, att kärlek, tandvärk och eld i lommorna ej i längden kunna döljas och så gick det även här, genom någon välmenande skvallergumma hade Sven fått höra om de ungas tycke för varandra, och därför gällde det för honom att se opp med dem, någon tanke på att gå deras önskan tillmötes uppstod dock ej i hans medvetande.
När därför Sven Jönsson, den förut beskrivna junisöndagen vaknade från sin middagsslummer och sökande genogick huset utan att få syn på sin Kari, vaknade hos honom genast misstanken att de unga kanske hade avtalat ett möte någonstans i gården eller i trädgården, och med ett fast beslut att omintetgöra alltvidare kärlekssnack dem emellan, gick han ut genom sterset och havadörren ut i trädgården som lyste så vackert av blommor och blader, av rosor och hjärtansfröjd, men gubben hade i dag inte öga för fagra blomster, ej heller gladdes hans sinns vid åsynen av de snövita linneräcker som lågo på gräsplanen till blekning, och vilka vittnade om hans kära Karis husmoderliga omsorg om hemmet, nej, hans tankar voro upptagna av hur han borde bete sig i den förargliga situation vari han råkat, genom dotterns egensinniga tilltag att vilja korsa hans planer. Hon hade redan avfärdat en enträgen friare, trots att hade fadrens bifall till hans frieri, enär han ägde gård och grund i det närmaste skuldfria. Dotterns rena och bestämda avslag på frieriet gjorde Sven Jönsson nästan ursinnig. Härav kan man förstå att det var med föga blida känslor, han stegade omkring på trädgårdens gångar, hans argusögon sökte bland buskarna efter vettvillingarna som våga trotsa hans myndighet, drängen skulle efter detta ej bli gammal i gården, det var slutet av hans tankegång. De unga, som varskotts av hans järnskodda träskors slammer mot stersets flisgolv hunno nätt och jämt gömma sig bakom en yvig syrenbuske, när gubben närmade sig deras gömställe. Hurvida de lyckades undkomma osedda förmäler ej historien, men ett är säkert, enligt trovärdiga vittnesbörd, drog gubben Sven till sist det kortaste strået. Man påminnes härvidlag om get gängse ordspråket: Vad kvinnan vill, Vill Gud."

Smedstorp i Nov. 1940
Frans Lindberg